Naturen har svårt att konkurrera med datorn hos dagens barn. Suget efter att spela datorspel är stort. Petter 6,5 år spelar gärna actionspel eller kollar runt på nätet efter bra Yu-Gi-Oh!-spel. Mellan varven blir det ändå mycket lek i snön – så länge den ligger kvar.
Leka inne vid datorn är pizza, leka ute är spenat. Det ena är gott, det andra är nyttigt. Ungefär så uttryckte sig två 12-åriga killar som etnologen och forskaren Barbro Johansson intervjuade för sin avhandling om datorn i barns vardag Kom och ät! Jag ska bara dö först... (Etnologiska föreningen i Västsverige.)
Hon frågade dem om vad de trodde att de skulle göra om de inte hade haft datorerna. Så här svarade de:
- Jag tror att jag skulle vara ute mycket mer. Kanske spela fotboll, eller nåt. Vara ute i alla fall, sa Martin.
- Kolla på tv. Nej, jag vet inte. Vara ute lite mer också, tror jag. Man tänker så: Man vill vara ute. ”Jag måste ut och få frisk luft” och så. Men då lockar datorn mer, sa Andreas.
Varför väljer man datorn då? undrade Barbro Johansson.
- Det är som spenat-pizza, svarade Andreas.
- Du behöver spenat, men du vill ha pizza, fyllde kompisen Martin i.
Helt klart var att både Andreas och Martin var medvetna om att det anses nyttigt att vara ute. De nämnde aldrig sina föräldrars åsikter utan visste själva att barn behöver vara utomhus och att pizza är mindre hälsosamt än spenat.
Barn har, kanske i högre grad än man många gånger tror, samma åsikter och värderingar som föräldrarna, konstaterar Barbro Johansson.
Ändå är det inte lika självklart för barn att leka ute längre. Inne finns både lockande dator- och tv-spel hos många barn i dag. Dessutom finns en uppsjö traditionella leksaker, som i snitt räknades till 536 stycken i en avhandling för några år sedan.
Barn leker inte lika ofta i stora grupper ute i sina kvarter längre, men de stora grupperna och uteleken lever i hög grad på dagis, skolor och fritis. Där leker de flesta ute åtminstone någon timma varje dag. Dagisbarn är ofta ute flera timmar.
- Kanske behöver barnen kontrasten med lugn och ro framför tv:n eller datorn efter en lång dag i stora barngrupper snarare än att gå ut? kommenterar Barbro Johansson.
Ändå verkar många av oss vuxna vara bekymrade över att barnen inte är ute tillräckligt mycket. Vad kan det bero på?
- Bilden av det idylliska livet i Bullerbyn är ett starkt ideal för många föräldrar.
I Bullerbybarndomen har barnen obegränsade möjligheter till fri lek utan vuxentillsyn, deras uppfinningsförmåga får utlopp i lekarna där naturen är både lekplats och inspirationskälla. Tempot är långsamt och tid finns i överflöd. Trygghet, gemenskap, frihet, vänskap, kreativitet och glädje är nyckelord för denna barndom. Den utgör fonden för nutida föräldrars vision om de egna barnens barndom, skriver Barbro Johansson i sin avhandling.
- Vi vill unna barnen den goda barndomen, men barn lever också nu med allt vad det innebär. Man förknippar barn med det gamla traditionella samhället då det inte var så stressigt, inte med många medier och uppdriven kommersialism som hotar barnen.
Mest sannolikt är att dagens barn får se Astrid Lindgrenböckernas ”drömbarndom” på dvd samtidigt som de växer upp med helt andra ute- och innelekar. Kanske är det vi föräldrar som bör göra upp med våra Bullerbyideal?
- Föreställningen att barn är närmare naturen, att de gillar djur och att de bör vara ute i friska luften är stark. De behöver springa av sig. Barn anses vara mera kropp. Som om det skulle vara viktigare för barn än för lärare att vara ute på rasten. Man tolkar barn som mera naturvarelser än kulturvarelser.
Barnen lever i allra högsta grad här och nu. De tar till sig av allt 2000-talsbarndomen har att erbjuda. Många av dem har generösa föräldrar som köper dator- och tv-spel. Bredband har blivit en välsignelse icke minst för alla barn och ungdomar som har flera ensamma timmar hemma innan föräldrarna kommer från jobbet. Då är nätet en frizon där de är ”ute och leker”. Där finns de åldersblandade grupperna, spänningen (och farorna) i dag. I stället för att hänga med kvartersgänget har barnen sin utearena på Internet.
För bara några decennier sedan rörde sig barn friare i sin närmiljö. Det ansågs viktigt för barns utveckling att de fritt undersökte sin fysiska miljö. Den ståndpunkten finns säkert i dag också, men vuxna är ängsligare och trafiken har ökat.
- Det finns en utbredd uppfattning att vi lever i ett ”risksamhälle”, vilket innebär att barn måste ges särskilt beskydd.
Nu begränsas barns rörelsefrihet utifrån en ökande rädsla för barns säkerhet på offentliga platser. Farorna som framhålls är främst av två slag: trafiken och vuxnas våld och sexualitet.
- Dilemmat för moderna föräldrar, vars ideal är en familj som förhandlar och tar beslut i demokratisk anda, är att hitta balansen mellan kontroll och självständighet.
Med all denna vuxennärvaro i skolan, på fritis och under de organiserade aktiviteterna blir livet på nätet en frizon. Att chatta är utelek för 2000-talets barn. Internet är ett slags offentligt rum för lek utan den rädsla som hänger samman med andra offentliga platser.
Detta passar också föräldrarna bra eftersom de vet var de har sina barn. De behöver inte oroa sig och kan kontrollera dem per telefon. Annat var det för 50-talsmammorna när ungarna lekte fantasilekar i skogen. I dag, när få mammor och pappor inte
jobbar, är hemmet, timmarna innan föräldrarna kommer hem, en frizon.
Dagens barn kallas ömsom för nätgenerationen, ömsom för ”the non-moving generation”. Bristen på rörelse har resulterat i att barns genomsnittsvikt ökar snabbt, vilket är en av de saker vuxenvärlden oroar sig mycket för. Andra anledningar till oro är ängslan för att barnen isolerar sig, att den gemensamma leken försvinner, att datorn tar tid från annan lek, att datorn gör dem beroende, att de får i sig för mycket strålning, att de hittar till porr- och våldssajter, att de får en stereotyp världsuppfattning, att kreativiteten hämmas.
Listan på vuxenskepsis mot datorer är lång. Barnen är mycket medvetna om det. När de fick svara på nackdelar med datorer nämnde de i stort sett samma saker, om än i lite andra ordalag. De var medvetna om att dataspelen konkurrerar med annan lek, att barn ibland tar efter våld i spelen, att man kan hitta bombrecept och sex på nätet och att många tjänar pengar på barn som vill spela olika spel.
Många föräldrar undrar också om man blir beroende av datorspel.
- Barnen jag intervjuade för min avhandling kände till problemet när jag frågade om risker med datorspelande. De hade hört talas om dem som inte kunde slita sig från spelandet.
I avhandlingen citerar Barbro Johansson författaren Don Tapscott som skrivit att det ligger något antiteknologiskt i termen datorberoende i boken Growing up digital: the rise of the net generation. Man talar till exempel inte om ”bokberoende” utan om ”bokslukare”. Han anser att det inte är mängden tid och engagemang som läggs på Internet som avgör huruvida det är beroende eller ej, utan om det upplevs som något tvingande och om man får abstinenssymtom när man avstår.
- Man lämnar inte barnen utomhus men, man vågar lämna dem framför datorn. Förhållningsorder: att inte lämna ut andra. På nätet har de en offentlig arena som de kan agera på. De kan ta kontakt, de kan göra ett krypin på nätmötesplatsen Lunarstorm (som används mest av ungdomar).
På nätet har många kompislistor, gästböcker och möjligheten att presentera sig själva som de vill. Det är ett nytt sätt att vara tillsammans på i både små, stora och åldersblandade grupper. Kanske kan man säga att den här gemenskapen i viss mån har ersatt den som fanns ute på gatan förut.
- Annorlunda sätt att umgås. Mer känslomässigt sätt att uttrycka sig. De skriver kramar, att de älskar varandra. Så skulle de inte uttrycka sig i verkliga livet. Nätet, det skrivna ordet, gör något med relationerna mellan människor. De får kontakt med äldre barn och kanske vuxna. Man tar i lite mer.
Tar man med sig det ut i det verkliga livet?
- Det är två olika sätt att umgås. De påverkar säkert varandra, men konventionerna är olika.
Blir barnens fantasiliv lidande när de spelar datorspel i stället för att leka ute?
- Det jag såg när jag följde barnens spelande var att de ofta spelade tillsammans med andra. Fantasin är definitivt med även här. Men visst är datorspelen styrande. Det finns inte så många valmöjligheter. Sen är det alltid så: Vad gör man med det sedan? Barn kan rita upp världarna från datorspelen eller leka med sina leksaker med inspiration från nätlekarna. Eller sånt de sett på tv.
Den stora skillnaden är att de inte rör på sig och att det är svårt för flera att vara aktiva samtidigt framför en enda datorskärm. En del löser det genom att koppla ihop sig i nätverk och spela tillsammans från flera datorer.
Flera av barnen i Barbro Johanssons undersökning sa att de spelade datorspel när de inte hade något annat för sig eller när det var tråkigt väder. Eller om mamma är arg eller lillasyster skriker. Då kan det vara skönt att dra sig tillbaka till ett dataspel.
Fotnot: Barbro Johansson är forskare vid Centrum för konsumentvetenskap på Göteborgs universitet. I augusti kommer hennes bok Barn i konsumtionssamhället (Norstedts Akademiska förlag).
