De kvinnor som väljer att skaffa barn med hjälp av donatorinsemination har förstås alla sina speciella skäl och livshistorier, men det som förenar dem är en intensiv barnlängtan.

Som kvinnor i fertil ålder utsätts de dessutom ständigt för omgivningens påverkan. Plötsligt talar nyförlösta väninnor bara om amning och barnvagnsmodeller. Och de egna föräldrarna berättar kanske om vänner i bekantskapskretsen, som välsignas med det ena barnbarnet efter det andra.

– Dagens kvinnor har mycket större möjligheter än kvinnor i tidigare generationer att själva välja hur de ska leva sina liv, men moderskapet är fortfarande mer eller mindre obligatoriskt. Som kvinna förväntas man vilja bli mamma och de frivilligt ensamstående har tagit chansen medan det fortfarande var biologiskt möjligt, säger Rosanna Hertz.

Att kvinnor tar till okonventionella metoder för att få barn, kan också bero på att föräldraskapet fått en allt större betydelse i dagens föränderliga tillvaro där många människor känner sig isolerade och utbytbara.

Förr kunde äktenskap och löftet om att hålla ihop ”tills döden skiljer oss åt”, ge en känsla av stabilitet i livet. Men när skilsmässorna blivit allt vanligare, känns relationen till en partner inte längre som tillvarons mest stabila fundament. Istället har föräldraskapet tagit över den funktionen: Medan relationen till en partner kan förgå, kommer bandet till ett barn alltid att bestå.

– Före industrialiseringen var barn nödvändiga för familjens försörjning, men i dag har västerländska barn inget ekonomiskt ansvar för sina föräldrar. Men samtidigt som de är ekonomiskt värdelösa, har de blivit känslomässigt ovärderliga, säger Rosanna Hertz.

Grundförutsättningen för att kvinnor ska kunna förverkliga drömmen om att bli föräldrar, även utan en man att dela föräldraskapet med, är förstås reproduktionstekniken. Tack vare den kan en befruktning numera äga rum utan att de biologiska föräldrarna behöver vara i närheten av varandra i tid eller rum.

– Det har alltid funnits kvinnor som valt att bli ensamstående mammor, men tidigare fick de oftast gå ut på stan och försöka bli gravida. Det nya är att man kan göra det på en klinik och – i flera länder – inom den offentliga sjukvården, säger danska sociologen Rikke Plauborg, som djupintervjuat tolv kvinnor som blivit gravida med hjälp av donatorinsemination.

De flesta av dem tyckte att det var mer moraliskt riktigt att bli befruktad på klinik än att försöka bli gravid med en tillfällig partner de träffat på krogen. Dels eftersom kvinnorna inte ville lura män att bli pappor mot deras vilja, dels eftersom de inte ville utsätta sig själva eller barnet för sjukdomar som en tillfällig partner skulle kunna bära på.

Ensamstående mödrar har också blivit allt mer socialt accepterade. En kvinna ses inte längre som ”fallen” om hon får barn utanför äktenskapet och en allt brokigare familjeflora i hela samhället bidrar till en större öppenhet kring ensamstående föräldrar.

Samtidigt beskrivs frivilligt ensamstående mammor ibland som egoistiska karriärkvinnor som tror att de kan få allt i livet. Sociologen Thomas Knoll, som skrivit en avhandling om amerikanska ensamstående mödrar, menar att deras status ofta kopplas till vilket ansvar de själva har för att ha hamnat i den livssituationen. Högst status har ensamstående mammor som blivit änkor eller övergivits av sina män. Bland dem med lägst status finns ogifta tonårsmödrar och kvinnor som frivilligt har valt bort kärnfamiljen.

Även nordiska ensamstående mammor bedöms enligt den här skalan, menar forskare. Men här läggs också stor vikt vid om kvinnan kan försörja sig själv. Tar hon det ekonomiska ansvaret för sin familj, är acceptansen högre.

– Frivilligt ensamstående mammor är en grupp som generellt har bättre utbildning, ekonomi och social status än andra ensamstående mammor. De är också noga med att betona att de är just ”frivilligt” ensamstående. Det är ett sätt att distansera sig från övriga ensamstående mammor och höja sin egen status, säger Rikke Plauborg.

Men varför är de då ensamstående? Det varierar. Många kvinnor har haft kortare kärleksförhållanden, men inget har känts så bra att de velat gå vidare och bilda familj. Andra har levt i längre parrelationer, men har av olika anledningar separerat vid en tidpunkt då de bedömt att de inte kommer att hinna hitta en ny partner innan det är för sent att skaffa barn.

– De här kvinnorna är inte mansfientliga, men eftersom de inte behöver en man av ekonomiska eller praktiska skäl, lägger de stor vikt vid själva kärleksrelationen. Ribban, för vilka män de kan tänka sig att dela livet med, har höjts i takt med att kvinnor blivit mer oberoende, säger Rikke Plauborg.

Samtidigt har kvinnor av tradition gift sig med en man högre upp i samhällshierarkin. Deras makar har ofta haft högre eller åtminstone samma utbildnings- och lönenivå som de själva. Men i takt med att allt fler kvinnor skaffat sig längre utbildning och klättrat högre upp på karriärstegen, finns allt färre män tillgängliga som lever upp till dessa krav.

– Vissa män kan nog behöva fundera lite över sitt bidrag till familjelivet. Och det handlar inte bara om att matcha kvinnorna intellektuellt, utan också om att ta ett större ansvar för hem och barn, säger Rosanna Hertz.

Samtidigt som hon ser kvinnors höjda krav på en partner som något positivt, tror hon att det vore olyckligt om allt för många kvinnor skaffade barn på egen hand.

– Familjelivet gör människor mindre självupptagna. Om en stor andel av männen förblir barnlösa är risken att de utvecklas till ”bråkmakare” eller bara satsar på jobbet för att sedan slösa bort alla sina pengar på fritidsaktiviteter – samtidigt som kvinnorna tar både ekonomiskt och känslomässigt ansvar för barnen. Kvinnor och män skulle då leva ännu mer separata liv och det vore negativt för hela samhällsutvecklingen, säger Rosanna Hertz.