Pulkabacken låg mitt emot lekskolan. Den var inte hög, men hade ett rejält gupp som vi hela tiden styrde mot. Det var lycka att gå hem i skymningen, med snö i kängorna, och väl hemkommen stolt räkna till 48 blåmärken på benen.
Eller tallen, som var ett så bra klätterträd, där ibland alla ungarna på gatan satt uppflugna.
Eller de där två stenarna i skogen som vi lekte var hästar. Den ena stenen var alltför vass och den andra alltför bred, men vi fattade galopp enligt ridkonstens alla regler.
När vuxna ska berätta om betydelsefulla platser i barndomen väljer 80-90 procent av oss att berätta om någon plats utomhus. Legobygget eller pysslet med dockskåpet i barnrummet minns vi inte lika starkt, den spännande och livsfarliga snögrottan desto bättre.
Men i tätorterna har det blivit allt svårare för barn att röra sig fritt. Många nioåringar har varit både i Grekland och på Kanarieöarna, men har inte själva fått gå till närmaste Icabutik och handla. Trafiken, och nutida föräldrars ökade oro för andra faror,
har begränsat barns möjlighet att leka ute på fritiden.
I dag sker mycket av uteleken på förskolan, på skolans raster och fritis. Men, speciellt i städerna, lämnar ibland förskolegårdar och skolgårdar mycket övrigt att önska.
Men kanske har det också blivit roligare att vara inne? I varje fall har barnen mer utrymme att leka på. I dag tillåts många barn att leka och drälla leksaker i hela huset eller lägenheten på ett helt annat sätt än för några generationer sedan. ”Finrummet”, dit barnen inte hade tillträde, finns knappast längre.
Dessutom har dataspel, tv-spel, tv-kanaler som bara sänder barnprogram, internet, video och dvd förmodligen gjort det mer spännande att vara hemma.
Idagsidan ska i några artiklar berätta om vad det innebär att leken flyttat inomhus. Faror, nackdelar, men kanske också fördelar. Även om det förändrade lekmönstret på olika sätt innebär en förlust får ju också dagens barn färdigheter och lekminnen som tidigare generationer inte fick uppleva.
Och så ska vi låta barn berätta
själva, förstås.
