På kort tid har tre tonåriga flickor dödats – och i samtliga fall misstänks tonåriga pojkar för att ha mördat dem. Det är med fasa som man läser om makabra detaljer och hör om delvis obegripliga motiv. Man undrar: Hur är de här killarna funtade egentligen?

Ingen kan förstås med säkerhet ännu uttala sig om det psykiska tillståndet hos just de här tre misstänkta förövarna. Och begärs det ingen rättspsykiatrisk undersökning i något av fallen får allmänheten aldrig veta det. Men hur brukar det se ut när liknande dåd begås?

Läkaren Clara Gumpert, som är verksam vid sektionen för rättpsykiatri på Karolinska institutet, har tidigare jobbat nästan tio år på behandlingshem för svårt kriminellt belastade ungdomar. Jag frågar henne om man kan känna på sig att något är fel när man träffar unga mördare?

– Det kanske man kan, men då ska man verkligen stanna upp och granska sin egen känsla. Forskning har visat att även ­erfarna psykiatrer oftast ställer fel diagnos efter ett kort möte med en patient. Det har visat sig att deras gissningar inte varit bättre än slumpen. Det är lätt att överskatta en persons farlighet, därför att man kanske själv blir rädd, eller underskatta den, därför att personen i fråga är trevlig och samarbetsvillig.

Hon säger att det finns metoder med vilka man kan förutse våldsbrott med ganska god säkerhet. Då krävs det dock återkommande möten med individen. Fast mord kan man nästan aldrig förutse. Det är först i efterhand som man kan se ett slags logik, även om den kan vara bisarr.

– Man får inte glömma att det inte bara handlar om individ, utan också om situation. Nästan vem som helst kan döda under mycket pressade förhållanden. Många gånger rör det sig om en serie olyckliga omständigheter.

Grupptryck kan innebära att man gör saker som man annars aldrig skulle göra. Väldigt starka känslor, ofta sådana som har med kärlek att göra, kan medföra att det normala omdömet grumlas. Och inte sällan finns alkohol och andra förnuftsberövande droger med i bilden.

Kan ett negativt grupptryck uppstå även om det bara rör sig om två personer, som i det tragiska Sturebyfallet? Ja, det menar Niklas Långström, chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet.

– Två personer i en intensiv ­relation där starka känslor är i omlopp kan gå in i ett slags ”bubbla” där de skapar sin egen värld. Den enes missuppfattningar och feltolkningar kan tas över av den andre och vridas än mer. Paret kan uppleva samma utanförskap gentemot omgivningen som medlemmar i kriminella gäng. Man påverkas knappt av något utanför bubblan.

Samtidigt är det mycket ovanligt att ”vem som helst” utövar dödligt våld. I forskarvärlden ­talar man om riskfaktorer som på ”gruppnivå” ökar risken för brott – tillhör en individ en viss grupp är alltså risken större att denne begår brott.

Precis som för de flesta brott har den socioekonomiska bakgrunden viss betydelse. Att växa upp i en socialt utsatt miljö ökar risken, än mer om föräldrarna själva är kriminella eller missbrukare. Likadant är det om man själv erfarit övergrepp, eller om man har kriminella kamrater som accepterar eller uppmuntrar våld.

Men individuella psykologiska riskfaktorer, som impulsivitet och irritabilitet är också viktiga, liksom attityder som stödjer våldsanvändning. I en översikt av internationell forskning, som Niklas Långström gjorde 2008, fanns ett klart samband mellan allvarliga brott bland unga och psykisk ohälsa. Psykoser var tio gånger vanligare bland unga lagöverträdare jämfört med ungdomar i den allmänna befolkningen. Depressioner och adhd var två till fem gånger vanligare.

– Det betyder förstås inte nödvändigtvis att psykiska störningar och sjukdomar är den direkta orsaken till kriminalitet, utan snarare att störningarna hos unga måste upptäckas och ­behandlas. Annan forskning ­visar att biologisk sårbarhet, svåra familjekonflikter och missbruk av alkohol eller droger ofta är underliggande orsaker både till psykiska problem och till allvarlig kriminalitet.

När det gäller enskilda människor är det svårt att säkert fastställa orsakerna till våldsbeteende. Flera av de forskare jag talar med lyfter fram personlighetsdrag som ett utagerande beteende, svårigheter att hantera ilska, lättkränkthet, paranoida drag – man upplever omvärlden som ett hot, att de är ute ­efter en – och empatistörningar som faktorer som påtagligt ökar våldsrisken. Ju fler sådana drag, desto större risk att hamna i våld samma situationer eller bråk. Det är tendenser som kan visa sig tidigt i livet, inte sällan redan i förskoleåldern.

Men, som Clara Gumpert uttrycker det, för att kunna göra sig skyldig till mord eller dråp måste ett antal gränser passeras. Det sker knappast om inte ett flertal faktorer samverkar på ett olyckligt sätt i en viss situation. En person som har problem med sin ilskekontroll, det svartnar lätt för hans ögon, kanske har hamnat i stark affekt. Är han då under drogpåverkan och utsatt för ett grupptryck är det möjligt att alla spärrar släpper. Allt går överstyr.

Samtidigt kan man inte frångå att viljan, hur svag den än är, också spelar en roll. Såvida vi inte är helt förvirrade av en psykos är vi ansvariga för våra handlingar.

– Vid många mordfall kan man se att det inte bara funnits en, utan flera möjligheter, att kliva av och backa ur.