Jag känner mig inte som något offer, tvärtom. Jag bor med utsikt över Medelhavet utan ett öre i skuld.

Barnhemsbarn LXXXV. Det var Bengt Sändhs romerska nummer på Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården. För två veckor sedan reste han till Stockholm för att vara närvarande när regeringen framförde sina ursäkter för de svåra uppväxtåren på olika institutioner.

– Jag har aldrig varit mycket för ceremonier men det var brorsan som drog igång det hela, säger Bengt Sändh.

I juli när Costa del sol-pensionären var i Sverige träffade SvD honom för en tur till barndomen. Svartsjölandets idylliska grönska som böljar förbi utanför bilfönstret är sig lik.

– Höger här, nu är vi snart framme, instruerar han. De där äppelträden skördade vi i slutet av sommaren.

Som tio- till femtonåring bodde han här på Frälsningsarméns pojkhem åren runt 1950. Trubaduren och mångsysslaren Bengt Sändh har tidigare gett ut den självbiografiska boken Barn­hems­ungar (1991) om sina tio förs­ta levnadsår men det finns en del av uppväxten som ännu inte skildrats.

Vid en pampig stenvilla i utkanten av anläggningen stannar den vithårige och bredaxlade mannen till.

– Jag var kanske 13 år den gången då han kallade mig upp dit. Vi var helt ensamma i huset.

Inne i badrummet beordrade den medelålders mannen, med hög position på Sundsgården, pojken att ta av sig sina byxor.

– Det var bara något han hittade på, men han sa ”jag har hört av dina kamrater att du leker med din snopp om kvällen”. Det var ju inget konstigt, det gör ju alla.

– Först ville han att jag skulle visa hur jag hade gjort. Sedan skulle han också göra det. Då hade jag ingen aning om vad det handlade om.

Det var enda gången Bengt Sändh blev inkallad till badrummet men mannen fanns ständigt i närheten under åren på gården.

– Vi badade bastu varje lördag och nästan alltid var han där.

Första gången Bengt Sändh pratade om det var när han som 18-åring jobbade på ett bygge i Hässelby.

– ”Jäkla pedofil”, utbrast gubbarna. Först då fattade jag nog vad det egentligen var.

Minnet av mannen i stenvillan väcktes till liv i våras av debatten om att Frälsningsarmén inte tillät homosexuella. I samma veva kom dessutom höjdhopparen Patrik Sjöbergs avslöjande om att hans tränare hade utsatt honom för sexuella övergrepp.

– Jag kan tänka mig att pederaster dras till sådana yrken, säger Bengt Sändh och använder ett äldre ord för en vuxen man som har sexuella förhållanden med pojkar.

– Det är inte så konstigt om de svarar på en annons för att jobba på ett pojkhem.

På håll ser vi en kille i tonåren kratta gräs och kika försiktigt åt vårt håll. Hemmet drivs fort­farande av Frälsningsarmén men Bengt Sändh vill vara tydlig med att ingen skugga ska falla på det Sundsgården som finns i dag.

– Deras arbete med att ta hand om missanpassade unga är säkert berömvärt, säger han och tillägger att platsen är sig lik.

– Kanske lite mer välskött än när jag var här och så går inte alla runt i frälsisuniformer längre.

Förutom övergreppen berättar Bengt Sändh om ett våld så grovt att det är svårt att förstå i dag. Skidstavar och pekpinnar användes som slagträn tills de gick i flisor och barnen slogs både blå och medvetslösa. Värst av alla var den medelålders mannen.

Stående på en vit träbrygga berättar Bengt Sändh om en annan varm sommardag för över 50 år sedan när några av pojkarna hade rott ut i en eka. Mannen vrålade åt dem att komma i land.

– Han slog och sparkade oss om och om igen. Det slutade med att han slängde in mig i väggen här. Jag vaknade på en soffa.

De sexuella övergreppen pratade pojkarna om först när de möttes som vuxna men frustrationen över våldet uttryckte de redan i baracken Bredablicks sovsal. Sinsemellan sade de saker som ”när jag blir stor ska jag komma tillbaka och slå ihjäl de jävlarna”.

– Som tur var var det ingen som gjorde det, men någon gång i slutet av min tid här försökte min plågoande ge sig på mig en sista gång. Då sparkade jag honom allt vad jag orkade i baken, sedan den dagen rörde han mig inte mer.

Flera decennier senare kom ett brev. “Bäste Bengt Sändh, mottag våra hjärtliga gratulationer med anledning av ditt giftermål”.

Avsändaren var ingen annan än mannen i stenvillan som då var 80 år. I brevet uttryckte han hur Bengt Sändhs visor, kända för att vara snuskiga, “gjort oss djupt besvikna”.

Ingen blev gladare för reaktionen än Bengt Sändh, vilket han också skrev i sitt långa svar där han tog upp både övergreppet (Minns du hur du smekte mig sedan du stängt in oss i ditt privata badrum?) och våldet (Minns du hur du slog oss och vilka tillhyggen du använde?). Svaret kom snabbt med ett förslag om ett personligt möte (så att vi kan få prata igenom Sundsgårdsfrågorna).

Men något möte med sin förövare var Bengt Sändh inte intresserad av.

– Jag hade sagt det jag ville ha sagt. Saken var klar.

Från ett liv som ungdomsbrottsling med bland annat ett fyrtiotal bilstölder, tog sig Bengt Sändh vidare via jobb som svetsare och sjöman och blev så småningom både välkänd artist och snusfabrikör. Han klarade ”det där med ekluten”, säger han och syftar på det gamla uttrycket om vätskan som användes för att garva läder.

– De som har gått igenom den och klarat den blir starkare. And­ra går under. Det är flera som har tagit livet av sig och många har knarkat eller supit ihjäl sig.

Nu är plågoanden död sedan länge och någon offerroll vill trubaduren inte veta av. Under sitt vuxna liv har han gjort allt vad som fallit honom in, som att starta Sveriges mykologiska förening och att flytta till Spanien med sin fjärde fru för att odla chili.

– Jag känner mig inte som något offer, tvärtom. Jag bor med utsikt över Medelhavet utan ett öre i skuld, säger han och skruvar lite på Hello Kitty-smycket som dinglar vid armleden.

Figuren fick han av sin son Aron efter att ha överlevt en hjärtinfarkt i våras. När han vaknade upp på sjukhuset i Spanien hade sonen just köpt den i närmaste butik.

– Det var tur att Aron var där då, annars hade de haft svårt att få in alla 110 kilo i ambulansen.

När sonen var liten hade familjen under en period ett fosterbarn boende i familjen, en liten flicka från Uruguay som barnavårdsnämnden behövde placera ut.

– Jag blev förvånad då över hur lite de kollade upp vår lämplighet. Eftersom hon hade diabetes fick vi prata med en dietist, men det var allt. Det är säkert lika illa i dag.

Bättre kontroll och fler oanmälda inspektioner är vad Bengt Sändh hoppas att vanvårdsutredningen ska leda till.

– Jag ser det inte som att de ber mig om förlåtelse, utan att regeringen och de andra markerar att det där var helt åt helvete och att så får inte ett samhälle fungera. Det viktigaste är att det aldrig händer igen.

Fotnot: Det finns ingen anmälan eller dom mot mannen som Bengt Sändh berättar om. SvD har pratat med fler personer som bodde på Sundsgården under samma tidsperiod och som var med om liknande händelser.