Hur är du som förälder – en som lutar sig tillbaka, menar att ”det blir nog folk av dom också” och känner förtröstan inför dina barns utveckling? Eller en som medvetet stimulerar alla deras inneboende talanger och är övertygad om att det hänger på dig vad det blir av dem?

Du som känner igen dig i det senare är inte ensam – det hör till tidsandan. Sedan 1970-talet har forskarna sett hur barnet som tilläts att bara vara har blivit barnet som måste bli något. De talar till och med om ”barnet som projekt” där föräldrarna ser sig som ansvariga för resultatet. Att vi över huvud taget diskuterar vad som kan vara bästa vägen – peppa eller pressa? –  är en följd av en allt större tonvikt vid mammas och pappas insatser.

– På så sätt är nog föräldra­skapet i dag viktigare än någonsin, säger Bengt Sandin, professor i Tema barn vid Linköpings universitet.

Som historiker förklarar han utvecklingen så här: Från 1940­talet och framåt har barnet betraktats som en allt mer kompetent liten person, med ökad status och egna medborgerliga rättigheter. I takt med denna ­beskrivning har också föräldraskapet framstått som allt mer ­avgörande för att barnet ska lyckas. ”Det kompetenta barnet motsvaras av de kompetenta föräldrarna”, som Bengt Sandin ­uttrycker det.

Det låter ändå cyniskt att ­beskriva barnen som ”projekt”?

– Ja, men det är mer en samhällelig effekt.

Och hans kollega Gunilla Halldén, pedagogikprofessor på Tema barn, säger:

– I begreppet ligger att det blir så mycket fokus på att stimulera barnens förmågor. De vuxna ska medvetet driva sina barn. Men när de ser sig som ansvariga för vad som kommer ut av barnets utveckling, finns en risk för att de förlorar sin förtröstan i föräldraskapet – de vågar inte vara litet laid back och känna att det nog blir folk av deras barn också.

”Peppa eller pressa”-diskussionen är enligt Bengt Sandin en del av den moderna barndomen – så som den sett ut de senaste 20-30 åren. Dessförinnan, efter andra världskriget, var det viktigt att göra upp med allt patriarkalt förtryck mot barn. Psykologerna kopplades in och den tidens uppfostringskändis dr Spock manade föräldrarna att både lita på sig själva och lyssna till de professionella, som dock sällan kom med konkreta råd och pekpinnar.

– Samtidigt ökade förväntningarna på föräldrarna – de skulle skapa demokratiska människor genom en fri och icke-auktoritär uppfostran, säger Bengt Sandin. Det här tyckte staten att folk ­behövde hjälp med och erbjöd föräldrautbildningar.

Det var början till att den tidigare, romantiserade synen att barn skulle få ”bara vara” så småningom ersattes av den nya idén, att de skulle ”bli något”. I takt med att barns kompetens gradvis uppvärderades började man betona deras egna, inneboende förmågor. Och så gavs de allt mer medborgerliga rättigheter. Sverige var unikt genom att på 1950-talet förbjuda lärare att slå sina elever, liksom med lagen mot barnaga som kom på 1970-talet.

– Barn fick samma rättigheter till fysisk integritet som de vuxna, berättar Bengt Sandin. Förut handlade sådant bara om mat, skydd och omsorg. Och med allt mer rätt till åsikter och deltagande i processer som annars enbart varit till för vuxna, har barn fått skydd också mot mentala övergrepp. 12-åringar får i dag välja vilken förälder de ska bo hos.

Men familjerna är inte ensamma om synen på ”barnet som projekt”. Den stöds av alla instanser som har med barn att göra, ­påminner Bengt Sandin som räknat ut att fler än under 1800-­talets industrialism är beroende av barn för sin utkomst. Inom skola och omsorg har alla ett intresse av att synliggögra hur mycket de arbetar för barnen. Det drar med sig familjerna ett varv till:

– Ett bra föräldraskap är outtalat lika med att man följer med sina barn på aktiviteterna och stödjer barnet i skolan. Det är en omvandling av familjen till pedagogisk institution.

Och så beskriver han hur livet för dagens föräldrar går ut på att ”maxa och exploatera talanger i barnets liv” genom att hjälpa dem till idrottsaktiviteter, musikundervisning och läxläsning. Schemaläggningen mellan de vuxnas och barnens liv går ihop och blir grumlig, som han säger.

Vill de inte lämna sina barn i fred någon gång?

– Nähä! Jag tror det finns en rädsla för den tomhet som uppstår när barnet inte är i närheten av de vuxna. Vi har knutit barnen närmare till oss än förr och värnar den här närheten starkt. Vi räds tanken att barn skulle ­utvecklas utan vår påverkan.

Som med allting annat är denna attityd också en del av den allmänna tidsandan.

Finns det något typiskt för den allra senaste tidens debatt om barnuppfostran?

– Att man pratar om hårdare tag, konstaterar Gunilla Halldén som är förvånad eftersom det mest typiska för hur vi ser på barn i dag är att försöka både leva oss in i barnens situation och stödja dem i deras utveckling.

– Det som kommer fram i ­supernanny-programmen och i det utbildningsministern talar om har ingen fört fram på länge. Tendenserna verkar uppstå ­parallellt. Om man tröttnar på ett kaotiskt familjeliv kanske man ropar efter någon som kan ta i med hårdhandskarna.

Och då menar föräldrarna inte handgripligen?

– Nej, aga tänker de aldrig, men att försöka hålla en struktur. Ett regelsystem hemma kräver ett visst arbete. Den största otjänst man kan göra sina barn är att de blir så stökiga att ingen orkar med dem. Alva Myrdals reaktion mot det patriarkala handlade om att barnen förkrymptes. ’Det får inte bli krokigt’, sa hon. Det var ju aldrig meningen att inte fostra.

Supernanny-programmen ska därför betraktas som en reaktion, noterar också Bengt Sandin. Där förmedlas en mer ordnande och disciplinär hållning gentemot barnen än tidigare – en av många olika föräldramodeller som dessutom står i konflikt med andra. Därför tycker han inte det är konstigt om det uppstår en viss förvirring: Vem vet egentligen barns bästa? Är det nannyprogrammen, barnombudsmannen, BRIS, Rädda barnen eller socialtjänsten?

– Föräldrautbildningar finns i varje kommun, det går att söka svar på nätet, fråga barnpsykologen i radio, ta råd av professionella, gå in på chattsidor. Det skapar också en vilsenhet hos föräldrarna. De vet ibland inte vilka tekniker de egentligen har till sitt förfogande. Vad som är rätt.

Bengt Sandin menar också att föräldrar inte enbart har en långsiktig planering när de drivs av ’barnet som projekt’. De påverkas i allra högsta grad också av vad andra ägnar sig åt på väldigt nära håll – i klassen eller den egna stadsdelen. Familjerna ingår i kulturella normer och värderingar om vilka aktiviteter som anses lämpliga. Och deras barn vill göra som andra barn.

– Ofta är det kompisarna och de som bor närmast man lyssnar på, säger Gunilla Halldén. Det är inte lätt att stå utanför alla aktiviteter som man hör talas om, även om det bara är de i kvarteret som dansar balett eller spelar hockey. Men det är ju dem man vill vara normal i förhållande till.

– Jag tror föräldrar tänker att huvudsaken är att de blir lyckliga, säger Bengt Sandin. De flesta är nog mer intresserade av att barnen har det bra än att se dem som projekt. Men eftersom valen blir allt viktigare allt tidigare, är de också bekymrade och vill kunna ge dem den vägledning som gör att de kan gå någorlunda rätt väg i livet.