”Som adopterad har man haft psykologiska föräldrar och biologiska föräldrar. När man själv får barn ska man plötsligt förena dessa och bli både och – vilket både kan vara en möjlighet och en svårighet”, säger Lotta Landerholm, psykolog och själv inhemskt adopterad.
Det är som om en räv ligger och slumrar inom en. Hur lättväckt den är varierar från person till person. För vissa sover den allt djupare med åren. Hos andra vaknar den så fort en hotfull situation uppstår. Redo att sätta tänderna i hjärtat.
Ungefär så beskriver psykologen, psykoterapeuten och författaren Lotta Landerholm hur det känns att vara adopterad. I boken Adopterad – lämnad, vald och sen? konstaterar hon att det egna föräldraskapet kan vara en sådan sak som riskerar att väcka den sovande räven inombords.
– Jag är själv adopterad och mamma och vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att förhålla sig till moderskapet med tanke på vad man själv varit med om. Det nyfödda barnet kan väcka den smärta som man upplevde under sin egen första tid i livet – vilket kan bli ganska skrämmande om man fram till dess lyckats tränga undan de känslorna, säger hon.
För att bidra med kunskap och hjälpa andra som får svårigheter i samband med att de blir föräldrar bestämde sig Lotta Landerholm för att börja forska kring just adopterade mödrars förhållande till moderskapet. Hon gjorde bland annat ett stort antal intervjuer med adopterade kvinnor och med mödravårdspsykologer som arbetat med adopterade mammor.
Det var långt ifrån alla som upplevt svårigheter, men bland dem som fått problem märkte Lotta Landerholm efter en tid att det var ett antal liknande historier som dök upp igen och igen.
En återkommande berättelse handlade om att den adopterade mamman fick svårt att förhålla sig till sin adoptivmamma under graviditeten och tiden efter förlossningen. En kvinna berättade att hennes mamma inte ens hade kommenterat att dottern var gravid. En annan fick inget som helst praktiskt eller känslomässigt stöd i den nya rollen som förälder. Det enda föräldrarna kunde erbjuda henne var pengar.
– I många adoptivfamiljer där föräldrarna inte kunnat få biologiska barn, finns det en laddning kring barnlösheten. När sedan den adopterade dottern går igenom det som mamman aldrig själv fick möjlighet att uppleva kan det bli jättekänsligt. I vissa familjer uppstår ett konkurrensförhållande där dottern lägger band på sig och håller tillbaka sin glädje eftersom hon är rädd för att bräcka och såra mamman, säger Lotta Landerholm.
Det fanns också en del kvinnor som var nästan skräckslagna inför tanken att själva bli föräldrar. Ofta handlade det om att de inte kände sig tillräckligt mogna för att ta hand om ett eget litet barn. Eller som en kvinna beskrev det: ”Jag måste ha den uppmärksamheten själv först, för jag märker att jag kan bli avundsjuk på andra barn... de sitter där och får all uppmärksamhet.”
– Som adopterad har man blivit lämnad i ett läge då man för sin överlevnad var helt beroende av att någon faktiskt tog hand om en. Även om man var liten när det skedde och även om man kom till en bra adoptivfamilj, så var det förstås en väldigt skrämmande upplevelse som sätter spår hos många, konstaterar Lotta Landerholm.
Att bli förälder handlar mycket om att ha både sina egna och barnets behov i fokus samtidigt. För vissa adopterade kan det bli svårt.
– De går in i parrelationen med förhoppningen att äntligen bli den som kommer i första hand, men sedan dyker ett litet barn upp och konkurrerar om uppmärksamheten. Det riskerar att väcka gamla känslor av övergivenhet till liv.
Å andra sidan fanns det bland de adopterades berättelser även exempel på kvinnor som hade en närmast hungrig längtan efter egna söner och döttrar. Barn är naturligtvis en källa till glädje i sig, men för vissa kunde det också handla om att hela sig själva. Har man hela sitt liv saknat biologiska band bakåt kan det vara en tröst att åtminstone se de biologiska banden framåt. Vissa mammor berättade att de nästan fick lägga band på sig själva för att inte ägna för mycket uppmärksamhet åt att reda ut huruvida barnets näsa eller hakspets liknade deras egen.
– Man kan ju fundera över varför den utseendemässiga likheten känns så viktig. Kanske ligger det i våra gener. Det finns forskning som tyder på att det här med likhet mellan föräldrar och barn har en viss betydelse för anknytningen. Dessutom är ju människan inte bara beroende av nära känslomässiga relationer, utan också av gruppens skydd. Och där kan man ju gissa att likheten har varit betydelsefull. Den man känner igen får vara med i flocken medan man blir mer försiktig inför individer med främmande utseende, säger Lotta Landerholm.
Bland de många berättelser som hon tog del av fanns det också adopterade som tycktes upprepa något ur sin egen barndomshistoria i förhållande till sina egna barn. Vissa kvinnor blev exempelvis gravida gång på gång för att sedan genast göra abort. Andra iscensatte den övergivenhet som de själv blivit utsatta för genom att praktiskt och mentalt överge sina egna barn. Så här beskrev en kvinna det: ”Jag lämnade dem redan som bebisar i olika sorters barntillsyn och så fortsatte det. Jag smög iväg när jag skulle gå så att de inte skulle märka det. I och för sig jobbade jag mycket hemma och då kunde de ju vara där ibland också, men jag var väldigt upptagen av mina egna tankar.”
– Vissa av mammorna hade ingen riktig känslighet för hur länge eller hur ofta barnet kunde uthärda att de var frånvarande. De hade svårt att sätta sig in i barnets perspektiv och reagerade främst på de känslor som han eller hon väckte inom dem själva.
– Självkänslan som adopterad mamma kan också påverkas av att man hade en biologisk mamma som faktiskt kunde överge sitt barn. Även om det egentligen inte är någon ärftlig egenskap, kan det skapa fantasier och rädsla inför vad man har i de egna generna. Kanske kommer man själv att glömma bort sitt barn?
Att den inneboende räven som beskrevs inledningsvis riskerar att vakna just i samband med att man själv blir förälder, handlar förstås mycket om att det är en omvälvande händelse att få barn. Men också om att de hormoner som bildas i kvinnans kropp under graviditeten och första spädbarnstiden gör henne mer känslig och sårbar. Lotta Landerholm beskriver det som att det uppstår en glipa till ens egen inre ömtålighet.
– Det är naturens sätt att förbereda mamman på att kunna ta emot det sårbara barnet och känna dess behov. Men om man tidigare inte har velat kännas vid sin egen känslighet utan alltid har försökt vara stark och duktig, kan det vara väldigt skrämmande att komma i kontakt med de här starka känslorna. Min erfarenhet är att det är de adopterade som tidigare i livet inte haft möjlighet att vara öppna inför de olika känslor som adoptionserfarenheten väcker, som oftast får svårigheter i samband med föräldraskapet.
Istället för att möta och försöka stå ut med sin egen känslighet, reagerar vissa genom att skärma av eller förlägga de svåra känslorna utanför sig själva. En del blir överdrivet oroliga för att deras partner ska överge dem. Andra gräver ner sig i arbete. Ytterligare några lägger över sin egen känslighet hos barnet och oroar sig överdrivet mycket för att han eller hon inte ska vara tillräckligt stark och klara sig i livet.
– Istället för att ta hand om känsligheten inom en själv, jagar man barnet med sin oro och kräver ständigt bekräftelse på att han eller hon mår bra. Ett barn som hela tiden måste må bra för att föräldern ska känna sig lugn, får svårt att hinna känna efter vad det själv egentligen känner – vilket också är ett sätt att överge barnet, säger Lotta Landerholm.
Även om föräldraskapet absolut inte med automatik innebär svårigheter bara för att man är adopterad, skulle hon önska att blivande mammor och pappor med den här erfarenheten erbjöds möjligheten till extra stöd under graviditeten och första spädbarnstiden, exempelvis genom särskilda föräldragrupper.
– Det handlar inte om att adopterade inte kan ta hand om sina barn, utan om att de har speciella erfarenheter med sig i bagaget som gör att föräldraskapet kan bli extra känsligt. De ska faktiskt bli något som de själv aldrig har upplevt som barn – föräldrar som är både biologiska och psykologiska samtidigt. Med tanke på det tycker att det är helt naturligt att man som adopterad kan behöva lite extra stöd under en period som är känslig och påfrestande för alla, säger Lotta Landerholm.
