Om man älskar något tillräckligt mycket spelar det ingen roll om det är handtillverkat eller massproducerat.

En yster valp som lystrar till namnet Esther hälsar glatt när dörren öppnas till den lilla nalleateljén i Lund. Den är inrymd i en vanlig villa där det som en gång var ett poolrum nu har fått ge plats åt formgivaren Kajsa Lindströms verksamhet. Här syr hon nallar till både barn och vuxna och bygger miljöer i lagom nallestorlek. I våras kom hennes första bok, Nalla och Björn bygger en drake (Alfabeta 2011). Till sommaren kommer nästa som berättar om nallarnas sommaräventyr.

Dottern Karin som är 12 år tycker att det kan bli lite pinsamt när mamma, nalleformgivaren, ska fotografera de små björnarnas äventyr när de är ute och reser. Senast var när Nalla och Björn åkte tunnelbana i London. Då fick Karin hålla nallarna medan mamma höll i kameran. Likadant kan det bli när familjen åker och badar i Lomma. Eller äter glass i Torekov. Men Nalla och Björn har en egen blogg, så de måste dokumentera allt som händer.

Så kan det vara att växa upp i en nallevärld.

Kajsa Lindström började sy nallar redan 1989, några år efter att hon studerat på Beckmans designskola och jobbat med kläder på H&M. Under en period tillverkade duktiga sömmerskor på Samhall velourkropparna medan Kajsa sydde ögon, nos och mun för att de skulle få det rätta snälla nalleuttrycket. När Samhall lade ned produktionen provade Kajsa Lindström att låta tillverka nallarna i Thailand.

– Det kom hem kartongvis med nallar som såg ut som små rävar, inga söta nallar som vi vill ha dem. De var felstoppade. Man måste vara på plats och visa. Jag hade gärna fortsatt jobba med Samhall, men fabriken i Vänersborg lades ned.

I dag har Kajsa Lindströms en mycket liten produktion av mjuka gosedjursnallar. Hon gör dem helt själv – syr och stoppar på egen hand. Numera säljer hon lika många nallar till vuxna, men då av en annan typ. De små hårdare prydnadsnallarna säljs bland annat i en butik i de tjusiga Chelseakvarteren i London. I en liten exklusiv inredningsaffär sitter de prydligt på en hylla ovanför handbroderade kuddar med hundmotiv.

Den speciella kärleken till gulliga djur, både i levande och i stoppad form, verkar följa oss livet ut. Men alla söta nallar får inte en själ, påpekar Kajsa Lindström.

– När barnen får sina nysydda nallar är de inte speciella. Det är barnen som fyller gosedjuren med själ. Och då måste barnen välja just den nallen. Sånt kan ingen vuxen styra.

Nej, inte ens nalleformgivarens egen son valde en av mammas nallar. Det kanske blir som med bagarens barn som inte vill äta bröd. Självklart fick lille Linus en stor fin nalle när han var riktigt liten. Den fick åka med honom

i vagnen och den låg i hans säng. Men den blev liksom inget ”gosedjur” ändå. En dag när Linus var med sin mormor på loppis såg han ett lamm som drog till sig hans uppmärksamhet. Det ville han ha!

Mormor sa nej. Varför köpa ett slitet gammalt gosedjur när han hade en hel liten fabrik med söta nya nallar där hemma? Fast den kärlek som hade uppstått gick inte att ta miste på, så mormor gick tillbaka och köpte den luggslitna figuren.

Den fick namnet Bä och är ytterligare en kär familjemedlem, precis som storasyster Karins nalle Nalle.

– Bä är en sån som kommit hit

i container med mängder av likadana kompisar. I massproduktionens tid känns det visserligen bra att göra unika produkter, säger Kajsa Lindström, men de här dussinnallarna kan få ett obetalbart högt värde de också.

Även ”dussindjuren” kan få en själ.

– Om man älskar något tillräckligt mycket spelar det ingen roll om det är handtillverkat eller massproducerat, konstaterar Kajsa Lindström.

Sannolikt är dock antalet själar som barnen har att dela ut begränsat. Få hyser lika stor kärlek till många gosedjur. Kanske borde alla glada givare ha tipsats om detta av jultomten så inte en massa själlösa djur måste agera hyllvärmare hemma hos barnen bara för att vi vuxna varit överdrivet generösa?

Riktiga favoritgosedjur är heller inte ersättningsbara. Detta har Kajsa Lindström fått erfara som tillverkare.

– En pappa tog kontakt med mig när sonens gosedjur hade tappat all päls. Ansiktet såg ut som en nylonstrumpa, berättade han.

Kajsa fick bilder på den sönderälskade nallen. Hon löste problemet genom att skicka ett nytt huvud till det gamla gosedjuret som hon en gång hade sytt.

Kajsa hade försökt stoppa nallen så att den skulle bli så lik sitt gamla jag som möjligt. Föräldrarna funderade noga på hur de skulle få sin son att acceptera ett nytt huvud. Det skulle förmod­ligen både se fel ut och lukta fel.

Lyckligtvis var pappan kirurg och skicklig på att sy. Han klippte till gröna operationsdukar, tog fram sax och nål och tråd. Tillsammans med sonen opererade han fast det nya huvudet på den gamla nallen.

Kajsa fick bilder på processen.

– Då känner man att man har gjort något värdefullt. Och vilken bra pappa, tänkte jag. Det måste ha haft det bra i familjen. Bryr man sig om det lilla så bryr man sig om mycket.