”Nu är vi hästar”, ropar Olivia till Emma. De lyfter fram båtar, en papperskorg och några andra lagom höga hinder och placerar dem på golvet som om det var ett ridhus. Det leker tävling och reglerna ändras lite efterhand. Olivia och Emma är helt överens om hur det ska gå till. Även om tjejerna på förskolan Läkarvillan är nya bekantskaper för mig så är det tydligt att de har lekt mycket tillsammans.

I leken kan de leva ut den läskiga känslan av att bli lämnad mot sin vilja.

Annica Löfdahl, professor.

Professor Annica Löfdahl vid universitetet i Karlstad har studerat lek och kamratkulturer i förskolan. Frågor hon ställt sig är: Vad leker barn? Vilka får vara med i leken? Vem styr? Hur ser den sociala statusen ut? Hon fann två stora teman: Överlevnad och maktstrategier. Barns lekar handlar ofta om existentiella frågor.

– Ibland handlar lekarna om att hämta och lämna. Nästan varje dag är det något barn som är ledset när föräldern lämnar det på förskolan. Alla har varit med om det själva eller sett det hos andra. Det är inte en stor grej för de flesta, men i leken kan de leva ut den läskiga känslan av att bli lämnad mot sin vilja.

Leken kunde handla om att de blir bortförda, om jordbävning eller skeppsbrott. De prövade känslan, men lät nästan alltid leken sluta gott. De hjälpte varand­ra att inte bli övergivna.

– De räddade varandra ur det hemska.

Doktorn som kommer och räddar liv var en annan vanlig lek. Annica Löfdahl blev imponerad av vilken kompetens barn har. Hon berättar om två flickor som lekte begravning:

– De var tre och fyra år gamla och prövade vad det egentligen betyder att vara död, sjuk eller begravd. Flickorna var inte riktigt överens från början, men de kom fram till att man måste vara död om man är begravd. Då lekte de att någon hade ramlat från rutschkanan och dött.

Sedan iscensatte de begravningen genom att blommorna ramlade ned i graven och gjorde personen i graven levande igen.

Annica Löfdahl intresserade sig också för hur man skaffar kamrater och blir en del i gruppen.

– Det vi såg var bland annat hur treåringar jobbar med att utesluta varandra. Vissa får aldrig plats i gruppen.

När små barn vistas längre perioder tillsammans så utvecklar de egna kamratkulturer. Lekarna är den synligaste aktiviteten i kamratskapandet. De förhandlar om innehåll, roller och platser.

”Så länge barnen leker och är glada tänker vi att detta måste vara trevligt – och för det mesta är det också så. Fast det finns en annan sida av leken också. Den innehåller ofta inslag av makt, positionering och ledsamheter. Leken kan till och med vara en obehaglig upplevelse för barnen när de kämpar med att skaffa sig en position. Lek är inte bara ’på skoj’, den innehåller uteslutningar och relationsskapande”.

Så skriver Annica Löfdahl i sin bok Kamratkulturer i förskolan – en lek på andras villkor (Liber).

– Normen på förskolor är att alla ska få vara med. Men det blir besvärligt för barnen. Regeln måste de lyda, men de hittar på sätt att komma runt det. Ett sätt är att skapa lekar för att exkludera andra i gruppen.

I leken kan det låta så här, beskriver hon: ”Du får vara död” eller ”du är inte född än”, ”du är en pappa som åker bort och jobbar i två veckor” eller ”du får vara lyktstolpe”. På avstånd kan det se hur harmoniskt som helst ut om den som fick en lågstatusroll inte protesterar.

I boken skriver Annica Löfdahl om treåriga Maja som konsekvent blir utesluten ur leken. Efter att hennes storasyster har börjat skolan har hennes status sjunkit.

– Maja hade nog potential att själv ta en ledarroll och kanske upplevdes hon som ett hot.

Annica Löfdahl såg hur de andra barnen ändrade reglerna i leken när det blev Majas tur eller bara sa ”vi leker inte längre” eller ”vi är redan för många” när Maja frågade om hon fick vara med.

– Jag tror att det gick bra för Maja. Hon lärde sig att handskas med svåra situationer den hårda vägen och det måste inte vara stigmatiserande. Något barn har nästan alltid lågstatuspositionen.

Det kan vara svårt för vuxna, pedagoger och föräldrar, att bryta in i leken. Ett sätt att hjälpa barn som har svårt att ta sig in i lekar, på grund av att de är nya eller tillfälligt har lågstatusrollen, kan vara att hjälpa dem att sätta igång attraktiva lekar. Om de har startat leken har de ett slags maktposition och kan styra hur leken ska fortsätta och vilka som ska vara med.

En annan forskare som närstuderat den subtila leken är Bodil Halvars-Franzén. Hon disputerade förra våren med en avhandling om barns etiska möten i lek. En utgångspunkt var filosofen Emmanuel Levinas teorier om att basen för etiken finns i accepterandet av den andres ”annanhet”. Leken förutsätter att barnen accepterar varandras olikheter och sätt att fantisera. Om de inte kommer överens utvecklas inte leken. Ibland sker detta i ord, ibland enbart i rörelse.

– Ett kriterium för lek är att över- och underläge kan variera. Man kan bli någon annan i lek, säger Bodil Halvars-Franzén.

När blir det svårt att mötas i lek?

– Om man driver en linje starkt, om man inte är öppen för andras idéer eller associationer. Lek handlar om en lyssnande hållning. Om man börjar med en smocka eller säger ”Nu har jag ridskola och ni får vara hästar” blir det svårt att leka. Ömsesidigheten förutsätts.

En lek där några pojkar brottades fascinerade Bodil Halvars-Franzén.

– Deras kroppar kommunicerade på ett imponerande sätt. Jag har själv haft barn och bröder som slagits med sina fäder och då har jag tyckt att det var jobbigt. Nu när jag kunde följa pojkarnas lek på nära håll såg jag skickligheten. De var lyhörda och gjorde inte varandra illa.

I sina förhandlingar visade de att de var medvetna om var gränsen går mellan lek och våld. I en annan förskoleklass såg hon pojkar vars fysiska möten var mer lågmälda. De rörde sig i en lek utan ord, men med synkroniserade rörelser.

–Vid första anblicken såg det ut som modern dans. Den ene visste precis vad den andre skulle göra. Man kan göra kopplingar till dataspel, men mest intressant var att se hur de med sådan precision växelvis styrde och följde varandra med ögonkast och samstämda rörelser.

Att mötas i lek kan ske sekundsnabbt. För en betraktare kan det se kaotiskt ut, men leken bygger alltid på ett slags överenskommelse som utvecklas under lekens gång. Detta innebär att leken rymmer etiska möjligheter, konstaterar Bodil Halvars-Franzén, och tillägger att det kanske till och med är som Schiller skrev redan på 1700-talet: ”Människan är bara helt och hållet människa när hon leker”.