Foto: Ingvar Karmhed

- När du berättade om vad curlingföräldrar är, enligt dansken Bent Hougaard, så tänkte vi att det låter som ett mycket manligt perspektiv, säger Sanna Bengtsson när jag kliver över tröskeln hemma hos familjen Segerholm-Bengtsson i Vasastan.
Jovisst, psykologen som lärde hela Danmark vad en curlingförälder är har onekligen ett farfarsperspektiv på var gränserna ska gå för barn i dag. 40-talist som han är så har han själv gissningsvis blivit ganska auktoritärt uppfostrad och har stångats mot auktoritära förhållanden i arbetslivet och samhället i övrigt. Nu är psykologen från 68-generationen förskräckt över hur frispråkiga och respektlösa barnen till hans egna fritt uppfostrade barn blivit.
”Curlingföräldrar är stressade välutbildade människor vars barn ska vara succéprojekt. Om något hinder dyker upp så ska det väck”, lyder beskrivningen enligt den danska Hulvejskolan.
Frågan är hur moderna svenska föräldrar resonerar.

För att fundera vidare över fenomenet curlingföräldrar tar vi plats i de vita
sofforna hos Sanna Bengtsson och Jerry Segerholm. De är ganska vanliga stockholmsföräldrar, dvs de fick barn när de var 30+, de är inflyttade från Skåne, jobbar inom mediabranschen och har ett ganska avslappnat förhållande till det här med uppfostran.
Etik och schysta värderingar är något som särskilt Sanna framhåller som viktigt att förmedla till sina barn - August som är 13 år och Alma som är 11.
Det är inte första gången Sanna och Jerry, som båda är födda på 50-talet, funderar över vad deras generationstillhörighet betyder för hur de är som föräldrar. Och kanske kan vi se skiftet mellan fri uppfostran och ”curlingföräldraskap” här någonstans.
När de spinner loss i diskussionerna gäller det att hänga med ...
- När vi växte upp var det gott om plats i samhället, i skolan, på universitetet. Det fanns en stark framtidstro, säger Jerry.
- Men vi 50-talister har ju alltid kommit i kläm. Vi har aldrig tagit oss fram i samhället, fyller Sanna i. Inte har väl vi haft en så bra arbetsmarknad!

De verkar dock vara överens om att det finns skillnader mellan dem och 60-talistföräldrarna. De senare har starkare tendenser att sopa banan åt sina barn, tycker de. Kan det bero på att det är lättare att se ”curlingföräldraskapet” hos andra än sig själv?
Jag försöker tvinga ut Sanna och Jerry på hal is genom att blotta mig själv som curlingförälder (född 1964).
Men de har inte, som jag, suttit med skolfröknarna och önskat extra uppmärksamhet till barnet som inte riktigt finner sig till rätta i skolan. Eller sagt ja till något som visar sig bli fem aktiviteter i veckan som kräver skjuts. Eller blivit tillrättavisad av en kompis förälder som vill framhäva sitt barn. Eller ha sagt ”ja, ok då” i stället för att ta en nyttig konflikt för att man bara orkar vara snäll.
Möjligen har de, som jag, villigt ställt upp med att vara serviceföräldrar som levererar mackor på löpande band till tv-soffan.
Kanske finns en förklaring i födelseåren. Sanna (född 1953) och Jerry (född 1956) befinner sig mitt emellan Hougaards 40-talistgeneration och 60-talisternas satsa-på-dig-själv-mentalitet.

Sanna och Jerry tycker att det är först med 60- och 70-talisterna som ordet ”projekt” dyker upp i allt högre grad.
- Visst har det har funnits föräldrar i alla generationer som har tänkt att deras barn ska ta sig dit de själva aldrig nådde. Till exempel mammor som har slutat måla när de bildade familj. Då vill de att barnen ska gå på konstskolor och så.
- Vi som växte upp under 50-talet hade auktoritära föräldrar som hade en massa regler. Det var mycket ordning, uppförande, ta i hand och ta bort tallriken efter maten. Jag har det där i ryggmärgen att vara artig, ja vanlig hövlighet, säger Sanna.
En del av det här saknar hon i dagens skola:
- Det saknas en del auktoritet. Det finns en flathet. Det är som om lärarna inte har rett ut vad barnen får och inte får göra. Många barn tar över när vuxna försöker vara kompis med dem.
Jerry hakar på:
- Jag var aktiv inom RFSU när vi fick barn, berättar han. Då såg jag hur föräldrar försökte
vara kompisar med sina barn. Det gav mig en allvarlig tankeställare. Barnen var i sin tur okamratliga mot sina föräldrar. Föräldrar abdikerade från föräldrarollen och ersatte föräldraauktoritet med social utpressning. Jag är inte helt negativ till kompisförhållandet, klart att man ska vara vänner, men ...
Frågan är var de själva har landat.
- Vi har diskuterat balansen mellan frihet och ett motstånd som de ska övervinna för att känna sig starka. Men var lägger man ribban?
- Man kan väl kalla det respekt, säger Jerry. Man kan påtvinga barn hur artiga de ska vara, men det kommer inte inifrån. Föräldrar måste vara föredömen och göra rätt, inte bara säga åt barnen hur de ska säga eller göra saker.
Jag frågar om hur de förhåller sig till filmtittande, Playstationspelande och den typen av gränser och såvitt jag förstår är det inte här familjen lägger krut i sitt gränssättande.
- De ska ju inte hålla på tills de blir groggy i huvudet, men annars har vi nog en ganska slapp inställning till det här, säger Sanna.

- Vi har prioriterat bort saker för att vara med barnen. Vi valde att skära ned på umgänget när barnen kom, säger Jerry.
- Många föräldrar i dag drivs av ett dåligt samvete. Två heltidsarbetande föräldrar som båda vill göra något av sina liv får det tufft med höga ambitioner också för barnen. Långa arbetsdagar följs av aktiviteter och så ska man själv utveckla sig och bjuda hem till goda middagar i tjusiga kök, säger Sanna. När skolan sen kräver en massa saker så har man inte tid. Man blir irriterad och störtar in och säger: va fan håller ni på med?
- Ju äldre barnen blir desto mer hjälp med läxor behöver de. Det är många lappar i ryggsäcken! Många föräldrar blir sönderstressade av alla röda och gröna lappar. Då går de till skolan och laddar ur. Såna föräldrar har jag sett, de som envist hävdar att ”Pelle” blir inte sedd.
Men i deras barns skolor är det inte alltför aktiva föräldrar som är problemet.
- Vi har sett många ganska oengagerade föräldrar, säger Jerry. Här i Vasastan finns till exempel
inga morsor och farsor på stan som i de flesta andra stadsdelar. Här orkar man inte. Det är väl skumt! Jag undrar varför det är så. Det verkar vara mera låt-gå-attityd här.

De funderar på om det kan bero på att de hyperengagerade föräldrarna finns samlade i de många profilskolorna i stan. I deras absoluta närhet finns Europaskolan, Enskilda gymnasiet, Lilla akademin, Adolf Fredriks musikklasser. Lite längre bort finns till exempel Carlssons skola och Eriksdalsskolan med sina bild- och formklasser.
- I den kommunala skolan finns vi som har blivit kvar suckar Sanna lite ironiskt och låter mig förstå att även de har funderat över andra skolalternativ.
- Kanske har friskolorna mer av curlingkonflikter, funderar Sanna vidare. Dit har man valt att komma, man är engagerad och har åsikter.
Jerry minns den period då de hade barn på ett föräldradrivet Montessoridagis.
- Där var det mycket ambitiösa föräldrar som forsade in på föräldramötena.
På det dagiset trivdes dock inte sonen så de bytte.

Vi pratar om att vi som är föräldrar i dag verkar vara så mycket ängsligare än vad våra föräldrar var.
- Ja, vi är så informerade nuförtiden och matas med allt som är farligt - från mat som gör oss sjuka till mysko folk som rör sig lite överallt. Massor med information som våra föräldrar aldrig fick. Därför är vi räddare än vad de var, säger Sanna.
- Vuxenvärldens ångest vräks över barnen. Det är mobbning, pedofiler och miljöproblem, men vuxenvärlden erbjuder inga lösningar, säger Jerry.
- När jag gick i skolan var det en självklarhet att gå dit själv. Blottare fanns ju då också. Sånt fick man hantera, säger Sanna. Trafiken var inte så häftig, säger man i dag. Men Regementsgatan i Malmö som jag skulle korsa var rejält trafikerad med bilar, bussar och spårvagnar redan på 60-talet.
Tiden har rusat iväg och det är dags att runda av. Men man är ju nyfiken på vad som står högst upp på dagordningen i den debattglada familjen.
- En hundvalp! säger Sanna snabbt.
Blir det någon sån? undrar jag.
- Jo, det är väl inte omöjligt att det blir det...