Plugga färdigt på universitetet. Ta sig in på arbetsmarknaden. Träffa den rätte. Göra några längre resor tillsammans. Skaffa ett gemensamt hem. Gifta sig och få barn – helst innan man fyllt 35.

Det viktigaste är att skapa en trygg uppväxt för barnet och det tror jag att jag kan.

Så såg den ursprungliga planen ut för Jessica. Men livet är som bekant inget prydligt excel-diagram, vars olika variabler går att kontrollera fullt ut. Vid 35 hade hon visserligen ett intressant jobb som affärsutvecklare inom resebranschen, ett stort umgänge och helger fyllda med teater, utställningar, träning och resor. Hon hade också hunnit avverka flera kortare förhållanden, men inget hade känts så seriöst att hon var beredd att gå vidare och bilda familj.

– Jag har haft ett väldigt bra liv som singel, vilket gör att jag ställer höga krav på den partner som jag ska leva med. Jag behöver ingen man för min försörjning eller för att få en rolig fritid. Ska jag leva med en man så är det för själva kärleksrelationens skull. Jag kan inte heller tänka mig att ge upp för mycket av mitt gamla liv för en man, som kanske bara vill sitta hemma i soffan och spela tv-spel varje helg, säger hon och skrattar.

Att hon inte hittat den rätte, kändes egentligen inte som något stort problem. Hon hade ett bra liv och tids nog skulle den biten säkert lösa sig. Mer stressad kände hon sig över avsaknaden av barn. För varje år som gick och för varje växande mage i bekantskapskretsen tilltog barnlängtan.

– Samtidigt var jag inte beredd att kasta mig in i ett halvtaskigt förhållande, bara för att ha någon att skaffa barn med. Då blir man inte lycklig på lång sikt.

Några år tidigare hade Jessica läst ett tidningsreportage om en kvinna som befruktats med donerad sperma på en klinik i Köpenhamn. Då hade hon lite skämtsamt sagt, ”om jag fort­farande är singel vid 35, åker jag också till Danmark”. För varje år som gick utan att hon träffade någon, kändes insemination allt mindre som ett skämt och allt mer som en möjlig väg till föräldraskap.

– Efter 35 går det ju bara utför med fertiliteten och jag hade flera kompisar som fått kämpa i flera år för att bli gravida. Allt annat kan man göra senare i livet, men att skaffa barn går ju inte att skjuta upp hur länge som helst. Då kan det vara för sent.

Att ta steget att försöka bli förälder med hjälp av donerad sperma, var dock inget lätt beslut. Under flera år vände och vred Jessica på frågorna: Får man bli förälder på det här sättet? Vad betyder det för barnet att växa upp utan en pappa? Skulle hon klara att dra hela det praktiska lasset ensam?

– Jag är själv uppvuxen i en traditionell kärnfamilj med villa, vovve … ja, till och med Volvo. Det var en jättebra uppväxt och en sådan familj kändes som det självklara även för mig. Jag hade absolut ingen önskan att skapa en alternativ familjeform.

– Samtidigt var längtan efter barn väldigt stark. Mest funderade jag över om jag är tillräckligt stark för att ensam kunna coacha den här lilla individen, så att han eller hon kommer rätt i livet – trots eventuella fördomar om den här speciella familjeformen och eventuella svårigheter med att vara donatorbarn.

Eftersom Jessica var beredd på att bli ifrågasatt som frivilligt ensam mamma, kändes det viktigt att tänka igenom beslutet ordentligt, så att hon i efterhand skulle kunna stå för det till hundra procent – inför omgivningen och inför barnet. För att inte påverkas av andras åsikter avstod hon ifrån att prata för mycket om sina planer.

Hon besökte dock föreningen Femmis (Föreningen för frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF). Där träffade hon både andra kvinnor som funderade på att åka till Danmark och en massa gulliga, och till synes välfungerande, donatorbarn. Mötet med dem fick henne att bestämma sig. Hon skulle också klara det. Hon skulle också åka till Danmark.

– Att skaffa barn är ju alltid en egoistisk handling och det är ganska få barn som kommer till eller växer upp under helt perfekta förhållanden. Men de flesta klarar sig ganska bra ändå. Det viktigaste är att skapa en trygg uppväxt för barnet och det tror jag att jag kan.

– Sedan får jag ju anstränga mig för att verkligen se till att det finns andra män kring barnet, som det kan identifiera sig med. Min egen pappa, min mammas man, min systers man och mina killkompisar kan fungera som manliga förebilder.

Så en kall februarikväll satte hon sig på nattbussen till Köpenhamn för en insemination på danska Storkkliniken. Innan dess hade en lämplig donator utsetts. Jessica tyckte att det kändes rätt konstigt att sitta där med långa listor över donatorer och försöka välja lämplig ögonfärg, längd, vikt och yrke.

– Vad säger det om en person? Jag är bara så tacksam över att det finns män som är villiga att donera. Som tur var kunde man överlåta valet till kliniken och då blev det en blond och blåögd ekonom på 1,80 – antagligen en ganska genomsnittlig dansk. Och jag är fullt nöjd med deras val, säger Jessica och ler stort mot sonen Theo, som nu hunnit bli fem månader och ligger och jollrar i hennes knä.

På flera danska kliniker finns det i dag möjlighet att välja om man vill ha en anonym eller öppen donator. Jessica valde det senare, vilket innebär att Theo när han är 18 år kan få reda på vem donatorn är så att han kan kontakta honom om han vill.

– Jag tror att de flesta någon gång i livet blir nyfikna på sitt ursprung och jag såg ingen anledning till att inte ge Theo den möjligheten. Skulle han inte vara intresserad, kan han ju bara strunta i att ta reda på uppgifterna.

Och efter tre inseminationsförsök blev Jessica gravid. Theo föddes fyra veckor för tidigt och Jessica var ensam under förlossningen. Det tog bara tre timmar från det att värkarna drog igång till att Theo var ute och hon hann inte sakna någon vid sin sida. Under tiden hade hennes mamma slängt sig på nattåget från Skåne.

– Jag hade sagt till min familj att jag kunde föda själv, men att jag jättegärna ville att de skulle vara där när jag kom hem från BB. När Theo var två timmar gammal var mamma i Stockholm och det kändes väldigt roligt att få dela upplevelsen av en nyfödd liten varelse med henne, säger Jessica och mutar Theo – som nu börjar tröttna på den här utdragna intervjun – med bröstet.

Första tiden hade Jessica ett stort stöd av sin familj. Hennes föräldrar och syster åkte upp i omgångar från Skåne, så de tre första veckorna hade hon hjälp hemma i lägenheten dygnet runt. Därefter åkte hon och Theo ner till Skåne i fyra veckor kring jul.

– Den här första tiden har faktiskt gått över förväntan bra. Den stora utmaningen börjar väl efter föräldraledigheten, då jag som ensam mamma ska försöka få ihop vardagspusslet. Men det löser jag då, på ena eller andra sättet.