De fysiska slagen kunde Alex leva med.

– Men att bli kallad tjuv och häxa gjorde ont här, säger hon och kniper med hela handen i den grå tröjan. Det var där, i hjärtat, det gjorde ont också när örfilarna kom flygande.

Alex flyttade till Sverige som barn. Före det bodde hon utomlands, hos släktingar.

– Min mamma dog när jag var liten och senare skulle jag flytta till Sverige med pappa, som hade bra utbildning och kunde få jobb.

Ett tag gick allt bra. Alex pappa studerade och jobbade omlott och flickan hjälpte till med ströjobb ibland; alla pengar man kunde få ihop behövdes.

– Vi hade det bra då. Jag var förstås väldigt ensam eftersom pappa för det mesta antingen jobbade eller läste.

När pappans nya hustru, också från det gamla hemlandet, dök upp ändrades allt.

– Då var jag inte längre välkommen i mitt hem, säger Alex.

Första gången flickan rymde var hon 15. Det var efter att hon vågat prata om sina problem i skolan.

– Men när pappa hade varit på möte där blev allt många gånger värre och då bestämde jag mig för att rymma. Första gången jag försvann var en torsdag. Jag stack och åkte tåg hela natten och sov i nattbussen som åkte runt runt.

Den första gången slutade med att Alex fångades upp av en bekant som råkade vara på stan. Efter lång övertalning lät flickan sig skjutsas hem i polisbil.

Pappan var glad när dottern hittats, men det var inte pappans hustru.

– Hon pratade inte med mig på en månad. Hon har aldrig sett mig som ett barn i familjen, utan som ett hot.

Alex problem har hela tiden varit att inte bli tagen på allvar. När den välklädda och välartikulerade fadern talade om uppfostringsprinciper med socialarbetarna kom Alex till korta.

– Gå aldrig till soc om du inte har en pålitlig vuxen med dig, ­säger hon.

Efter tre rymningar hade Alex turen att träffa socialarbetaren Kristina Persson på Enter Mötesplats på Stadsmissionen i Stockholm. Dit hade Alex hittat med hjälp av en skolsyster. Precis som den rapport om rymmande barn som Rädda Barnen publicerade i mars, pekar Kristina Persson på linjen i den svenska lagstiftningen: Synen är familjecentrerad. Myndigheterna förutsätts alltså i första hand att arbeta för att förena de utslängda eller förrymda barnen med sina föräldrar.

– Men är det rimligt att bolla tillbaka barnen till ett hem med stora konflikter? frågar hon.

Alex skakar på huvudet. Hennes familj är ingen missbrukar­familj och föräldrarnas gemensamma barn tas väl omhand.

– Men jag fick inte alltid mat. Jag var ofta hungrig i skolan hela förmiddagen och tiggde pengar av mina kompisar för att ha råd till bröd före lunch.

Alex har sovit hos kompisar, på nattbussen, på soffan på nattjouren för alkoholister...

– Och hos en man, men han har aldrig tvingat mig till något.

Ensamheten har varit svårast att bära.

– I början pluggade pappa bara och jag såg knappt till honom. När han och hans fru gick ut förväntades jag städa lägenheten, skura toaletten och stryka hela familjens kläder. Då gick jag ­omkring och pratade högt för att rena tankarna. Ibland pratar jag med mig själv på gatan. Därhemma såg jag de andra, men de tittade förbi mig. För dem var jag osynlig.

Alex försökte faktiskt anmäla sin styvmamma en gång.

– Hon slog den här i ryggen på mig, vid lungorna så att jag inte kunde andas och inte stå rak på många dagar, säger hon och lägger vänster pekfinger på yttersta spetsen av höger armbåge.

Men Alex drog tillbaka anmälan när hon förstod att en rättegång mot kvinnan kunde splittra pappans nya familj.

Alex har inte mycket förtroende för socialtjänstens tjänstemän som lyssnade på de vuxna i familjen och talade om för henne hur ett barn måste följa vissa regler. I bakgrunden stod pappan och hans fru och talade om vikten av uppfostran.

– Hur ska man kunna uppfostra någon som man inte alls bryr sig om?, frågar Alex.

I praktiken ser sig Alex som föräldralös. Men hon vet hur en egen familj ska se ut i framtiden.

– En familj där man talar med barnen.

Nu har Alex tagit studenten och fått ett jobb. Personalen på Enter bakade tårta och skolsystern som såg Alex situation kom på bjudningen. Henne kallar Alex ”mormor”.

– Det goda med tiden jag satt osynlig hemma var att jag hann läsa böcker. Och då började jag tänka att om de här personerna i böckerna har klarat sig så klarar jag mig. Min pappa har åtminstone lärt mig att aldrig ge upp. Mitt liv blev inte som jag drömde, men det har blivit helt okej.

Fotnot: Alex heter egentligen något annat.