Barn är inte en mänsklig rättighet. Det är en unik gåva som inte är alla förunnad bara för att man vill.

Jag skulle vilja påstå att det är en stor grupp "vuxna" som skaffar barn slentrianmässigt, utan reflektion eller eftertanke.

Min man och jag har haft många och långa samtal kring barn och den till synes naiva inställning många vuxna människor verkar ha till barn och föräldrarollen. Hur många tänker igenom det hela fullt ut innan man beslutar sig för att skaffa barn? Vilken uppgift och vilket ansvar måste man vara villig att ta på sig som förälder under minst en 20-årsperiod? Är jag villig att göra det inte bara nu för att jag är kär eller känner en rädsla att inte ”hinna med” att missa något när den biologiska klockan tickar? Är jag villig att justera mitt liv så att det passar ett barn och dess behov? Eller förväntar jag mig att ”samhället”, det vill säga någon annan, ska ta det ansvaret åt mig när jag i vardagen inte hinner leva som jag var van innan jag fick mitt barn oavsett om det gäller på naturlig väg, donation eller adoption?

Jag skulle vilja påstå att det är en stor grupp ”vuxna” som skaffar barn slentrianmässigt, utan reflektion eller eftertanke. Att vi dessutom gör det senare än vi gjorde förr innebär att vi är vana vid en livsstil som inte så många är benägna att ändra på när barnen kommer. Att så många familjer splittras är också en tragisk aspekt i det hela, vilket dock inte hindrar att man skaffar barn med nästa partner man träffar och det är inte ovanligt att man idag har barn med två-tre olika partner och ibland inte lever med någon av dem. De som betalar priset är för detta är barnen och det ser vi också på så många olika sätt i vårt samhälle.

Så, nej barn är inte en mänsklig rättighet. Det är en gåva som vi alla ska vara innerligt tacksamma över om vi har förmånen att få.

HWG

– – –

Jag blev så glad att jag började gråta då jag läste om Ryan Kramer som hittat sina genetiska halvsyskon.

Jag har adopterat en flicka från Kina som ensamstående. Min dotter pratar ibland om att hon skulle vilja träffa sina biologiska föräldrar och eventuella syskon. Hon undrar vem hon är lik. Det är väldigt stort för henne. Jag har försökt förklara att vi inte vet någonting alls om hennes ursprung, att det är förbjudet att lämna bort ett barn i Kina så folk gör det i smyg.

Men sist vi pratade om det sa jag att kanske, kanske i framtiden kan man leta efter sin biologiska släkt på internet. Hon blev väldigt nyfiken. Jag sa att då måste ju de också leta efter dig. Efteråt tänkte jag att jag var dum som kanske gav henne ett hopp som inte går att förverkliga.

Då jag läste er artikel om Ryan och de olika sajter som finns för att leta genetiska halvsyskon, tänkte jag att min vision inte alls är overklig. Kina är på frammarsch och om 15 år kanske en massa unga ”enbarnspolitikbarn” vill hitta syskon som växt upp i andra familjer i andra delar av världen. Det skulle vara så fantastiskt.

Elisabet

– – –

Det framstår för mig, som gammal kvinna med såväl barn som barnbarn, som otroligt egoistiskt att fixa barn utan att blanda in en man, därför att hon inte funnit någon som passar. Det är samma generation som slänger gamla kläder som inte är moderna längre. Kanske hade en viss uthållighet förändrat ett förhållande. Och hur tänker man sen, ska samhället ställa upp med bidrag till försörjningen, stackars ensamma mamma, som spenderat egna pengar på inseminationsförfarandet?

Och bryr hon sej verkligen om barnets framtid?

Barbro

– – –

Hur ett land som säger sig vara civiliserat kan tillåta anonym spermadonation övergår mitt förstånd. Större svek mot ett barn kan jag knappt tänka mig, än att beröva det möjligheten att spåra sin far. Av adoptivbarn vet vi hur mycket det betyder att få söka sina rötter. De har i alla fall chansen. Men att medvetet beröva barn den – jag saknar ord för hur grymt det är.

Det bekräftas av intervjun med Patrick Lindfors på Idag 12/4. Han är ändå bättre lottad än barnen med oidentifierbara fäder. Trots det har han ”ett stort mörkt hål inombords som aldrig går att täppa igen.” Ett livslångt sår, livslång rotlöshet. Drömmer, fantiserar om Rom där pappan bor, läser italienska, skriver låten Alla vägar bär till Rom, söker upp faster och halvsyster, ”men ingen sanning har jag,/i katakombernas dunkla rum/är den begravd ännu idag.”

De som inte ens kan åka till Rom för att komma sitt ursprung lite närmare, de är tickande bomber. När vi har det statistiska underlaget för den vreden och sorgen är det för sent för alltför många. Hur kan detta tillåtas, hur kan man kringgå svensk lag (som kanske snart tillåter det) och sedan få all omvårdnad i Sverige? En kvinna som överväger dylik insemination och har något hjärta i kroppen – borde inte en intervju som den med Patrick räcka för att hon ska avstå?

Jan Sture Neuman

– – –

Det finns även en annan sida. Att bli pappa utan att man vill det eller var överens om det. I vår sons fall var det så att han träffade en tjej på en pub. Det blev sent, hon sa att hennes sista buss hade gått och vår son erbjöd henne att övernatta i hans lägenhet dit han hade flyttat in samma vecka. Det blev ett ”one-night-stand” där hon blev upprörd när han ville använda kondom ”tror du att jag har hiv eller en annan könssjukdom?! Jag tar p-piller, så du behöver inte vara orolig!”

Några månader senare kom vår son hem till oss och berättade förtvivlad att han ska bli pappa. Vi träffade tjejen sen en gång för att höra hur hon hade tänkt sig framtiden. Det kom fram att hon hade fått tips av en tjejkompis att ligga med flera killar på en vecka för att bli gravid – vilket hon hade bestämt sig för. Denna kompis hade gjort på samma sätt och det funkade perfekt. ”Då får du ett barn, killen måste betala och så ärver barnet sen.” Ett dna-test gjordes med flera män och vår son var plötsligt far.

Han kände sig lurad. Våldtagen. Utnyttjad. Hela hans värld rasade samman. Han bestämde sig då att aldrig mer ta kontakt med vare sig mamman eller barnet. Han hamnade i en depression, flyttade från den nya lägenheten hem igen och jobbade nästan dygnet runt. I över ett år efter att barnet föddes orkade han inte gå ut med kompisar. Alla relationer med tjejer slutade eftersom han inte vågade lita på dem. Nu lever han ihop med en kvinna som är flera år äldre än han och som inte vill ha egna barn.

Naturligtvis har vi då och då försökt att prata om det hela men för honom är det ett avslutat kapitel. Han betalar varje månad underhåll men det är allt. Vi har ingen kontakt med barnet och kommer inte heller att försöka. Vår son står oss närmast. Han och vi är medvetna om att hans son – ja, det är en liten kille på 6 år – en dag kommer att vilja ha kontakt med honom. Då kommer han att höra varför hans far inte kunde vara den underbara pappa som han hade kunnat bli. Vi har under alla år längtat efter att bli farföräldrar men insett att det inte är en självklarhet.

Det kan finnas många skäl varför en far inte vill eller kan ha kontakt med sitt barn. Kvinnan som födde vår sons barn agerade otroligt egoistiskt. Denna kvinna har berövat vår son ett familjeliv som en gång var hans dröm och oss att bli omtänksamma och älskande farföräldrar. Vi kan aldrig förlåta henne att hon bara tänkte på sig själv och därmed för alltid förstörde en far/son relation.

Anonym

– – –

Jag tycker att det är svårt att kritisera inseminationsverksamheten utan att det ser ut som en anklagelse mot mödrarna, som naturligtvis älskar sina barn och ger dem vad de behöver för en bra uppväxt.

Men det är märkligt hur lätt det har blivit att åter glömma bort det som forskningen har kommit fram till om adoptivbarn: att adoptivbarn mår absolut bäst av att ha en klar uppfattning om adoptionen redan tidigt, att många funderar över sitt ursprung och att kontakten med biologiska släktingar är värdefull för barnet. Nu verkar det som om all denna kunskap har mönstrats ut. När det gäller inseminationsbarn framstår den allmänna hållningen som överslätande och nedtonande: är det verkligen nödvändigt för barnet att ha en pappa? Kan man inte klara sig bra i livet utan pappa? Är det inte viktigare att barnet får mycket kärlek och uppmärksamhet från andra vuxna? Jag tänker då främst på inseminationsbarn med anonym donator.

Jag tvivlar inte på att barnen är omgivna av kärleksfulla vuxna eller på att de kan växa upp till harmoniska och välfungerande vuxna. Men att ha goda känslomässiga relationer är inte detsamma som att ha en förankring i ett biologiskt ursprung. Det ena kan inte ersätta det andra.

I andra sammanhang, även sådana som är mindre viktiga, är man i dag noga med att barn ska få göra sin röst hörd i frågor som angår dem. Detta stadgas uttryckligen i barnkonventionen. Men i det här fallet, som hör till det viktigaste av allt, är barnet utan talan.

Dagmar Lagerberg

– – –

Jag är en oerhört lycklig mamma till en enormt efterlängtad och älskad dotter, snart 2 år, som kommit till med hjälp av en öppen spermadonator i Danmark.

För mig är det ofattbart och provocerande att detta inte är tillåtet i Sverige år 2011, ett Sverige som säger sig vara modernt och ”i tiden” och en regering som verkar för valfrihet och individualitet. Jag kan inte förstå hur ett kristet parti som KD kan neka och förbjuda alla barnlängtande och kärleksfulla singelkvinnor som av olika anledningar inte funnit ”den rätte” att få uppleva den absoluta lyckan och kärleken med att få barn. Att enligt min mening finna ”meningen med livet”.

Hur kan KD ha en sådan makt i denna fråga så att förslaget på förändring återigen får avslag? Vilka är motiven till nekandet? Ett av argumenten sägs ju vara att de tycker att barn ska ha rätt till en mamma och pappa (=kvinna och man). Men hur är det då möjligt att det är tillåtet med insemination av lesbiska kvinnor som lever i en parrelation? Handlar det snarare om att barn ska ha två föräldrar? Varför är två föräldrar/personer bättre än en? Och alla vet vi ju att nästan hälften av alla par skiljer sig så att den ”trygga” mammapappa-konstellationen ändå löses upp. Vad anser KD om det? Eller är det rent av för dyrt för samhället? Men om singelkvinnorna fick bekosta detta själva? Allt känns väldigt ologiskt och konstigt.

Katarina

– – –

Den mest elementära av alla mänskliga rättigheter är den att veta sitt ursprung. Vilka som är ens biologiska föräldrar.

Denna rättighet borde vara okränkbar. Så är inte fallet.

En kvinna har i dag rätt till vad man kallar ”spermiedonation”. Donation? Ett faderskap kan per definition inte ”doneras”, endast fastställas. Det här ordtrolleriet är medvetet – och till för att dölja vad man faktiskt gör. Sveket mot barnet börjar redan i språket. Faderskapet, en pappa, är borttrollad.

Barnets enda lagliga rättighet är att först som vuxen få veta namnet på en ”donator”. Fadern har alltså laglig rätt att vara okänd, fram till barnets myndighetsdag.

Att växa upp och utvecklas utan tillgång till halva sitt jag, halva roten, genom alla de genetiska förbindelser som finns med pappan – en pappa, som man dessutom får veta, har rätt att hålla sig dold för en själv – ja vad det betyder och får för konsekvenser för en människa är uppenbart.

Den danska och andra länders lagstiftning, att för alltid frånta barnet dess rätt till halva sitt jag, är ingenting annat än en fruktansvärd stympning av en annan människa. Hur har man kunnat instifta en lag för att i akt och mening göra detta möjligt? En del av svaret är väl att utgångspunkten: vuxna människors behov av barn.

Barnet, och konsekvenserna för barnet, bortser man helt ifrån. Att följa den här artikelserien, är en smärtsam och tragisk läsning, om vuxna människors oförståelse för konsekvenserna av sitt handlande.

Vi vuxna har inga rättigheter gentemot våra barn, endast skyldigheter och ett ansvar Barnen däremot, har rättigheter. Det finns inga goda gärningar i den här saken – bara svikna barn.

Det är hög tid att flytta perspektivet, och identifiera sig med barnet och på allvar ställa sig frågan: skulle jag själv vilja vara ett barn utan rätt till mitt ursprung? Tillkommen genom ett cyniskt barnalstringsexperiment?

Pappor, ge er till känna för era barn nu – respektera dem och ge dem möjlighet att växa upp som fullvärdiga människor.

Mammor, gör allt för att ta reda på vilka som är era barns fäder.

Ni män, som tänker sätta barn till världen med inbyggt svek: ta ett steg tillbaka!

Politiker, mammor och pappor kommer att få stå till svars för sina beslut inför en uppväxande generation svikna barn.

Margareta Petré

– – –

Tack för en fin och viktig artikelserie i vilken frågan om ensamstående kvinnor som får barn genom assisterad befruktning beskrivits på ett nyanserat och hoppas jag för många tankeväckande sätt.

I artikeln ”Rotlös när pappa är okänd” skriver ni mycket riktigt att det inte går att jämföra barn med en far som varit med vid tillkomsten av barnet och sedan försvunnit ur barnets liv, och barn som blir till med hjälp av en donator.

Jag tror inte att parallellerna är så stora som artikeln ger intryck av. I det ena fallet finns det en tydlig överenskommelse mellan donatorn, som valt att hjälpa barnlösa heteropar, lesbiska par eller ensamstående kvinnor, och den kvinna som föder barnet. Inga förväntningar finns då på att donatorn ska vara annat än en donator.

I det andra fallet finns en person som kvinnan haft en relation till av något slag, som för kvinnan kan vara kopplad till känslor och besvikelser och en person som aktivt valt att inte ta del av sitt barns liv. Detta tror jag är mycket smärtsammare och svårare för ett barn.

Att vara barn via donation väcker också frågor om ursprunget, men av annat slag tror jag, utan den enorma besvikelsen på en person som själv valt bort sitt barn. Jag tyckte att artikeln ”Lesbisk och ensam tvåbarnsmamma” på ett fint sätt beskrev att det naturligtvis inte är enkelt att bemöta barnens frågor.

Då man diskuterar den här frågan glöms det lätt bort att det i Sverige sedan länge föds barn med hjälp av donerad söä eller donerade ägg, förvisso med en man eller, sedan några år, även en annan kvinna som andra förälder i familjen. Alla dessa barn ställs ju inför samma frågor som de ensamstående kvinnornas barn, med den skillnaden att de växt upp i familjer som mer liknar det kärnfamiljsideal som varit rådande. Tyvärr också ofta med den skillnaden att föräldrarna inte från om barnens verkliga ursprung. (Vad jag förstått har mycket få barn hittills t ex begärt ut sina donatorsprofiler även om de första barnen nu är i mogen ålder och har rätt till det. Förhoppningsvis blir det mer öppenhet även här med tiden.)

Det skulle vara ett fint komplement till artikelserien att intervjua ett heterosexuellt par som varit tvugna att använda sig av donation för att lyckas få barn, för att höra hur de berättar om sina känslor att skaffa barn på det sättet och hur de resonerar kring barnets frågor om ursprunget. Det tror jag skulle kunna nyansera bilden ytterligare genom att påminna om att det finns flera skäl till att man kan behöva använda sig av donation.

Tack åter igen för en fantastisk artikelserie och för en viktig insats för att snabba på processen mot ett öppnare och mognare samhälle.

Heli Hirsch