Eftersom jag inte vet vem min biologiska far är har jag tyvärr aldrig kunnat rikta min ilska och min besvikelse mot honom personligen

– Barn är ingen mänsklig rättighet och ingen vara som man kan köpa hur som helst. Det säger 24-åriga Alana från USA, som själv är resultatet av en donatorinsemination.

Vi träffas en sensommardag på kafé Vetekatten i Stockholm. När Idagsidan i våras skrev om det ökade antalet svenska ensamstående kvinnor som åker till Danmark för att få barn med donerad sperma, hörde Alana av sig från andra sidan Atlanten och ville dela med sig av sina erfarenheter. Hon har svenska rötter och svensk pojkvän – som hon just nu besöker – och följer den svenska debatten kring donatorinsemination.

– För att skydda sina egna känslor, blundar föräldrar ofta för de svårigheter som donatorbarnen kan uppleva. Många intalar sig att mycket kärlek kan kompensera för den frånvarande biologiska fadern. Samtidigt lägger de själva så stor vikt vid de biologiska banden att de ofta väljer att skaffa donatorbarn i stället för att försöka adoptera, säger hon.

Alana bodde större delen av sin uppväxt utanför San Francisco i Kalifornien. Hennes mamma var gift med en man som var steril. Eftersom de ändå ville ha barn adopterade de först en dotter från Korea.

Några år senare ville de ha ett barn till, men eftersom adoptionsprocessen tog så lång tid tyckte Alanas mamma att de skulle försöka få barn med hjälp av donerad sperma i stället. Nio månader efter inseminationen föddes Alana. Allt hon visste om sin biologiska far under uppväxten var att han var blond, blåögd och universitetsutbildad.

– Min mamma längtade desperat efter ytterligare ett barn och hon har varit en jättebra mamma. Trots det tycker jag att det var själviskt och ogenomtänkt – av båda mina biologiska föräldrar – att sätta mig till världen på det sättet.

– Mamma betalade för att få föda en helt okänd mans barn och uteslöt därmed min biologiska far ur mitt liv. Han å sin sida tog emot pengar för att lämna sperma och sedan bara sticka. Som barn är det lätt att känna sig som en handelsvara när man kommer till under sådana förhållanden, säger Alana.

Men utan donatorinseminationen hade du inte varit född i dag.

– Nej, och det är ju inte så att jag går runt och funderar på att ta livet av mig, men jag är ändå kritisk. Om jag hade kommit till genom våldtäkt, hade jag antag­ligen också föredragit att leva än att inte vara född. Men jag skulle ändå inte försvara våldtäkt.

Personligen tycker Alana att känslan av att vara helt betydelselös för sin biologiska far har varit tyngst att bära. ”Om man blir övergiven av sin förälder, kan man ju inte vara mycket värd”. Så såg hennes inre logik ut under många år.

– Manliga donatorer ser sig sällan som riktiga fäder och de betraktar inte resultatet av spermaförsäljningen som sina barn – men det anser jag att vi är! Varje gång jag tittar i spegeln ser jag min pappa. Han är en del av mig, rent fysiskt.

– Eftersom jag inte vet vem min biologiska far är har jag tyvärr aldrig kunnat rikta min ilska och min besvikelse mot honom personligen. Under många år bar jag i stället på ett allmänt manshat, säger Alana.

Sverige är ett av få länder där barn som blir till genom ägg- eller spermiedonation har laglig rätt att få veta donatorns identitet. Såväl här som internationellt är det dock vanligt att föräldrar – särskilt i heterosexuella familjer – skjuter upp eller låter bli att berätta om barnets tillkomst.

I Alanas familj var det dock aldrig någon hemlighet. När hon vid fem års ålder fick veta det, blev hon varken ledsen eller upprörd. När hon blev lite äldre kändes det naturligt att berätta om donatorpappan för bästisen.

– Tyvärr gick hon genast till skolkompisarna och sade att jag var ett ”provrörsbarn”. Det ordet fick mig att känna mig som ett freak, ett medicinskt experiment. Efter det tystnade jag. Om någon frågade efter min pappa ljög jag och sade att han dött innan jag föddes.

Att ha en biologisk och en ”social” förälder kan också vara komplicerat, menar Alana. Redan innan hon fick reda på hur hon kommit till, hade hon svårt för sin juridiska pappa. Och känslan var antagligen ömsesidig. När Alana var sju år separerade föräldrarna och då ville han bara ha fortsatt vårdnad av hennes adopterade syster. Inte av Alana.

– Ju äldre jag blev desto mer lik blev jag min mamma – och en annan man. Min mammas man kunde aldrig ta till sig mig som sitt barn och föräldrakärlek går inte att fejka...

Mot bakgrund av de här erfarenheterna är det inte helt lätt att förstå hur Alana själv för fyra år sedan kunde donera – eller ”sälja” som hon själv vill benämna det – ägg till barnlösa kvinnor. Hon var visserligen öppen med sin identitet som donator, men ändå...

Gjorde du inte samma sak som din biologiska far – som du är så arg på?

– Jovisst, men då hade jag inte kommit fram till de insikter som jag har i dag. Mina egna känslor kring att vara donatorbarn var nedtryckta och jag stod fortfarande nära min mamma värderingsmässigt. I hennes – och därmed min – värld var det naturligt att sälja och köpa spermier eller ägg. Jag gjorde ju bara samma sak som min biologiska pappa gjort.

Dessutom var Alana i stort behov av pengar. Hon pluggade och kände sig väldigt stressad över studielånen som bara växte. I USA kan man få 10 000 dollar per äggdonation och med de två donationer som Alana gjorde kunde hon betala av sina skulder.

– Många som donerar är unga och då har pengarna stor betydelse. Det var en stark drivkraft som fick mig att göra något som jag har ångrat i efterhand.

Trots att Alana själv är donatorbarn funderade hon inte särskilt mycket på de individer som skulle kunna komma till världen genom hennes donation. Det var först när kliniken meddelade att hennes ägg gett upphov till två födslar, som hon på allvar insåg vad hon gjort.

Den insikten väckte till liv en massa undanstoppade känslor och kort därefter hoppade Alana av studierna och försökte i stället skriva ett filmmanus om donatorinsemination. Under ett halvår plöjde hon böcker, pratade med andra donatorbarn och funderade över sina egna erfarenheter. Efter det var hon betydligt mer kritisk till sina biologiska föräldrars – och sina egna – handlingar.

– Som genetisk mor har jag ett visst ansvar för de barn som kommit till med hjälp av mina ägg. Jag tänker ofta på dem och har lust att söka upp dem för att försäkra mig om att de har det bra. Samtidigt kan jag ju inte bara klampa in i deras liv hur som helst. Förhoppningsvis söker de upp mig när de har behov av det.

Själv önskar Alana att hon hade kunnat dela sina erfarenheter med andra under uppväxten. Fram till för något år sedan hade hon aldrig träffat något annat donatorbarn och inom familjen kan det vara svårt att prata öppet om hur det känns att ha kommit till genom insemination. För att råda bot på detta har hon startat sajten Anonymous Us Project där donatorbarn anonymt kan dela med sig av sina livshistorier.

– Jag hade själv behov av att prata öppet om mina känslor – utan att riskera att såra min mamma. En uppriktig dialog där alla parter får komma till tals kring de här svåra frågorna leder i förlängningen till mer hälsosamma och lyckliga familjer, säger Alana.

Så var står du själv i dag? Är du helt emot ägg- och spermiedonation?

– Som donatorbarn bär man på en extra sårbarhet och man behöver därför en extra stabil familjesituation. Jag tycker att ofrivilligt barn­ösa kunde få ansöka om att få bli föräldrar med hjälp av donation, ungefär som vid adoption. Om de godkänns ska ingreppet ske vid professionella kliniker med donatorer som ställer upp utan ekonomisk ersättning och utan krav på anonymitet, säger Alana, som för egen del dock inte kan tänka sig att bli förälder på det viset.