”För första gången fick jag läsa om andra som har samma ångest.”
”Tyvärr måste jag säga att jag kände igen mig något oerhört.”
”Det är för mig, som själv är 80-talist, inget mysterium varför min generation mår dåligt.”
E-posten till Idagredaktionen de senaste veckorna har berört många 20-25-åringar. De mejlar om allt från de outtalade kraven sinsemellan på att vara ”rätt” till ett samhälle där man inte känner sig välkommen.
Nyblivna mamman Emilia född 1983 reagerar dock mot Idagsidans formulering 80-talister i kris:
”Hur kan man döma en hel generation som just börjat kämpa för att slå sig fram i en tuff värld som de, som så fint ”dömer” oss, har skapat åt oss. Har vi bett om de sjuka kroppsidealen? Har vi bönat om att ha 10 000 olika högskoleutbildningar att välja mellan?”

Alla orkar inte med den stress och prestationsångest som uppstår inför valen av utbildningar, resor och vad man ska göra av sitt liv, menar Susanne ”1984”. Hon berättar: ”Alltför många av mina vänner födda på 1980-talet har höga krav
på sig att snabbt bli självständiga och ”lyckade”, skaffa en partner, se bra ut och vara smala, effektiva, glada, sociala, resa och hinna se hela världen och vid sidan om studierna extraarbeta.
Många jag känner har ätstörningar, skär sig själva, festar mycket och faller då och då in i djupa depressioner. Det är en oerhört kravfylld värld vi lever i och det är svårt att leva upp till alla förväntningar.
Jag tycker om att ni skriver om 80-talisterna, unga vuxna som balanserar på en tunn tråd mellan vuxenvärlden och studentlivet.” Det finns många i statistiken över ökad arbetslöshet, ökat bidragsberoende, psykisk ohälsa och ökad press - vilket inledde vår serie om 80-talisterna. Andrea Frigell känner alltför väl igen sin och sina jämnårigas verklighet:
”Det är de starka, drivkraftiga ungdomarna med god självkänsla som har de bästa villkoren för att lyckas, medan de litet svagare och mer anonyma aldrig riktigt får chansen att uppleva känslan av uppmuntran och uppskattning från omvärlden. Och även de till
synes starka människorna kan hamna där när kraven känns för övermäktiga.
Krav finns överallt, ofta undangömda och inte så påtagliga som vi tror. Kravet på att ha en stil, en utstuderad identitet som omfattar rätt kläder, rätt märken, rätt attityd och rätt åsikter.”
Det känner Emilia, nu 22 år, alltför väl igen. I den stilen ingår knappast att bli en så ung mamma. När hon berättade om sin graviditet möttes hon av blickar, suckar och kommentarer som alla sa samma sak: ”Men din karriär då?”
Emilia undrar:
”Varför får samhället mig att känna att jag gör fel, när jag gör rätt?”
Hon menar att hela 80-talistgenerationen strävar efter att vara någon, bli någon, synas, höras och åter synas. ”Vi har vuxit upp med kraven att vara något mer än det vanliga. Klart det medieflow som existerat i glittriga modemagasin, invecklade sexspalter, löpsedlar och på varje dator i både hem och skola sedan unga år har påverkat oss.”

Josefin, nyutexaminerad beteendevetare, konstaterar på liknande sätt att ”vi 80-talister
uppfostrats till att förverkliga oss själva och ”bli något”. Det är en god tanke, men om man inte får möjlighet att bli det, vad händer då?”
Hon beskriver att hon redan under studietiden fick höra hur svårt det skulle bli att få jobb efter utbildningen. ”När vi sedan är redo att kasta oss ut i arbetslivet, med förhoppningen att äntligen kunna förbättra vår ekonomiska situation, är vi inte välkomna. Det vi möts av på arbetsförmedlingen är ”du är väldigt ung” och i annonser krav på ”flerårig arbetslivserfarenhet”. När skulle vi ha skaffat oss det?

Jag längtar efter att få komma ut i arbetslivet och få användning av mina kunskaper, men ingenstans är jag välkommen. De gensvar jag får på min ansökan är från precis samma arbeten som jag kunde få före min utbildning, och här sitter jag med nästan 170 000 i studieskuld.”
En liknande frustration upplever Jennie Andersson som försöker starta eget medan hon möts av kalla handen från samhället: ”Starta eget-bidrag fick jag veta att jag kunde glömma. Det ges bara
till dom som varit sjuka och arbetssökande i flera år, för nu ska friåret finansieras
Min sambo valde under sin juristutbildning att ha ett liv vid sidan om och det har han fått sota för nu. Med specialinriktning på straffrätt och även sociologistudier i bagaget får han inga jobb! Han kommer inte ens till intervjuer. Han har inte högsta betyg i allt och då kommer man ingenstans. Betygshetsen på universitetet är sjuk!”
Men den är inte värre nu än förr, menar Caroline Lagercrantz, född 1956, som förvånas ”över denna generations sanslösa självömkande”. Vad är det som är så förskräckligt med att dra ur telefonjacket och stänga av teven för att tentamensläsa, undrar hon. Och att lämna in en blank tenta har juridikstuderande gjort i åratal.
”Det som däremot är förskräckligt är att det inte finns någon som helst självdistans eller självironi i dag. Det sanna idealet är att man måste synas och vara kändis, då är lyckan fullständig och det optimala uppnått. Då kan man fråga sig vad vi gjorde för fel.”

Har vi vuxna svikit den yngre generationen genom att vi satt oss själva i centrum och styrts av våra behov? undrar också Pernilla Nygren, fyrabarnsmamma till 80-talister och reflekterar:
”De tillhör den första generationen där flertalet var i barnomsorg/dagis och hade heltidsarbetande föräldrar. Den första generationen med delat boende när föräldrarna skilt sig. Med plastmammor, plastpappor, plastsyskon, halvsyskon.
Kan det vara en anledning till att de inte känner sig vuxna och inte riktigt känner att de har en uppgift, är behövda, kan se på framtiden med tillförsikt?”
Jo, värderingarna skapas faktiskt i hemmet, vill Catharina Öhrn påpeka. Hon reagerar på formuleringar i våra artiklar som lägger skulden på skolan. ”Det är ogenomtänkt och fördomsfullt att blanda in skolan. Ett stort problem är att barn och ungdomar inte har med sig en ansvarsfull inställning hemifrån. Vi som arbetar inom skolan vet att ansvar är något man lär sig hemma”, skriver hon och poängterar att många 80-talister också vuxit upp med
föräldrar som inte jobbar.

Och hur gör man med datadrogen, undrar signaturen Barbara som har två söner födda i början av 80-talet - alltså den första generationen som fick tevespel i julklapp, beskriver hon:
”De är också den första generationen som gick förlorad i dataspelets värld. Många timmar av deras ungdom med fattig social samvaro, med stress och kamp för att kunna spela, för att slippa göra läxor och umgås med resten av familjen. Alla nätter då de smyger upp för att spela, kräl på morgonen för att de inte orkar till skolan Omogna 20-25-åringar, främst killar, som egentligen inte vill ha ett jobb, för då kan de ju inte spela, som inte klarar socialt umgänge, knappt en middag med familjen. En generation som inte ”vill” bli störd, som inte ”vill” ta ansvar, som inte ”vill” bli stor. En hel tjock Peter Pan generation som ska betala vår pension.”
Hälsar Barbara, ”en Mamma som verkligen vet var strömbrytaren sitter” och tillägger: PS. Köp en bra pensionsförsäkring, det har jag gjort.
Och då kanske vi
ska lyssna till Andrea Frigell igen:
”Man definierar gärna generationerna i medier genom att tala om köttberget av 40-talister, de frigörande 70-talisterna och nu de deprimerade 80-talisterna. Som en sann och stolt 80-talist vill jag få sagt att min generation också består av en hel mängd idérika, livstörstiga, förnuftiga, intelligenta, empatiska unga människor som i sin barndom fått uppleva datorns verkliga invasion på marknaden, globalisering och internationellt nytänkande som inte funnits tidigare. Kanske är det just den här känslan av att världen växer, att möjligheter fyrdubblas som får 80-talisten att krympa och försvinna in i anonymitetens dimma. Eller också får hon kämpa för att ta sig ur den.”

Och då gör man så här, enligt 22-åriga mamman Emilia:
”Så jag tog en annan stig. Gjorde det min kropp var menad att göra i min ålder, födde barn. Jag ska börja plugga på lärarhögskolan till hösten, kanske kombinerar jag det med juridikstudier på halvfart. Jag får se. Då är min dotter 6 månader gammal. Men
jag måste ju vara med och slåss som alla andra. Annars har jag inte en chans att lyckas. Och att lyckas är det enda som betyder något 2005. I min värld. I vår värld. Styrd av Media och Framgång.”