– Är ni från Sverige? Ni ser ju inte ut som svenskar, säger mannen som guidar på polismuseet i Colombias huvudstad Bogotá. Stephanie Sjöstedt ler lite trött när hon svarar:

– Vi är födda här, men vi är svenskar.

Det är inte första gången hon får frågan. Det händer hemma i Sverige också. För även om Stephanie är svensk inuti, så syns det inte utanpå.

Som bebis adopterades hon från Colombia. Nu är hon tillbaka för första gången, tillsammans med sex andra adopterade, alla i 30-årsåldern.

– Det är lite som att hitta en saknad del av mig själv, säger Stephanie. När man läser en bok vill man läsa den från början. Precis så är det med livet. Jag behöver inledningskapitlet för att förstå min egen bok.

För Méme Pinzón är det också stort att vara tillbaka.

– För mig är Colombia mycket mer än en fysisk plats, säger hon. Jag har varit här många gånger förut – i tanken.

Första gången William Sjögren kom hit ville han lägga sig ner och kyssa marken, som påven, men var rädd att det skulle se lite fånigt ut.

– Redan på planet när de sa att vi närmade oss Bogotá fick jag handsvett, säger han. När vi kom fram och alla helt plötsligt såg ut som jag – då kände jag något varmt inom mig. Det var fantastiskt.

Tre år har gått sedan William kom hit för första gången, för att lära känna landet och kulturen. Nu är han tillbaka och den här gången är hans syfte tydligt:

– Jag vill leta efter min biologiska familj. Jag tänker mycket på mitt ursprung och det tar väldigt mycket kraft. Nu har jag kommit till en punkt när jag känner att jag måste göra det här, annars kommer jag inte att kunna vara lycklig. Även om jag inte hittar någon, så måste jag göra allt jag kan för att försöka, säger han.

Han börjar med att åka till staden Cali och parken som han bodde i tills han var närmare tre. Han blundar och försöker minnas lukterna. Sedan öppnar han ögonen och anstränger sig för att känna igen något. Men det går inte. Allt är borta. Han går fram till en man i trasiga kläder som sitter och sover på en parkbänk.

– Det är jobbigt att se den här extrema fattigdomen. Jag vet ju att jag föddes till det livet, säger han och tittar på mannen på soffan.

– Att jag levde som han tills jag var tre år. Jag vet hur det är att vara riktigt fattig, att inte ha något annat än kläderna på kroppen. Att vara hungrig och undernärd. Men jag minns det inte. Det är konstigt, säger William.

I dag är han glad och tacksam för allt han har fått i livet. Men han funderar på hur de där första åren har format honom som människa.

– Mitt liv började inte i Sverige, även om det känns så. Det började här.

William vill veta hur hans biologiska släktingar ser ut. Se om han är lik någon och kanske få veta lite mer om sin historia.

– Det jag gör nu är att tackla min största livsfråga. Kanske kommer det att bli riktigt jobbigt. Men jag har bestämt mig för att prata mycket, att inte stänga in känslorna. Och vad som än händer så vet jag att det här är viktigt för mig på lång sikt.

Att söka sina rötter kan betyda mycket köande hos myndigheter. När Stephanie står i kön hos folkbokföringen är hon nervös. Men det går bra, hon får sitt födelsebevis och datumet stämmer med det hon fått höra förut.

– Helt otroligt att bland allt det här så finns lilla jag, säger hon och nickar åt hyllmeter efter hyllmeter av tjocka böcker.

Nu ska hon försöka byta namn, hon vill ha både det colombianska och det svenska, och sedan ska hon hämta ut ett colombianskt pass.

– Jag har tränat på min namnteckning. Jag har skrivit María Lucía Altamar hur många gånger som helst, säger hon och skrattar.

Ändå känns det lite konstigt när hon och några av de andra i gruppen en morgon är med i direktsändning i tv och den tvål­fagre programledaren frågar vad hon heter och hon tittar in i kameran och svarar:

– Jag heter María Lucía Altamar. Jag letar efter min mamma.

I Colombia väcker adopterade som återvänder stor uppmärksamhet och viljan att hjälpa till i sökandet är ofta stor. Stephanie/María hoppas att tv, radio och tidningar kan hjälpa henne att få kontakt med den biologiska familjen.

Theresa Salwén anlitade redan i Sverige en advokat genom Adoptionscentrum som har hjälpt henne att hitta sin biologiska mamma.

– Men jag tror inte att hon vill träffa mig. Jag har skrivit ett brev och sagt att jag är här. Nu är det upp till henne och om hon inte vill träffa mig så gör det inte så mycket, säger hon.

Theresa har inte några särskilt starka känslor för Colombia.

– Att komma till Colombia var som att komma till Kongo för mig, säger hon. Annorlunda. Semester. Inget mer.

Även om Stephanie, Méme, William, Theresa, Maria T, Maria A och Alexandra åker tillsammans så gör var och en sin egen resa. Några lägger större vikt vid turistandet, andra är helt fokuserade på att söka sina rötter.

– Det är omöjligt att förbereda sig på vad den här resan kommer att göra med oss, säger Stephanie. Varje ny information man får blir en del av ens identitet.

När hon var liten retades en pojke och sa att hon var en sopa för hon hittades i en soptunna.

– Då var det så skönt att säga att så var det inte alls – jag föddes på ett barnhem.

Men nu har hon precis fått reda på att hon inte alls föddes på barnhemmet.

– Det är viktigt att ha en historia. Man får försöka att inte bli chockad om den historia som man har vuxit upp med visade sig vara helt fel. Det är klart att självförtroendet påverkas, säger Stephanie.

För Alexandra Holmgren Thidé är arvet inte särskilt viktigt, hon tror att miljö och sociala sammanhang är viktigare.

– Att komma till mitt barnhem blir nog en mäktig upplevelse för mig. Jag tror att jag känner igen saker och lukter därifrån, säger hon.

Och hon tror att språket är viktigt. Pladdret – tempot och melodin när colombianerna pratar – gör henne glad.

– Jag känner igen det. Jag är en riktig Svenne banan, men jag känner mig ändå hemma här på något konstigt vis, säger hon.

De andra håller med. De hör hemma här, i alla fall litegrann.

– Jag hade inte trott att det skulle kännas så här starkt, säger Maria Arnestam. Men det gör det. När jag ringde min pojkvän sa han ”Shit, Maria, vad glad du låter.”

– För några dagar sedan lekte vi med tanken på att köpa hus här, säger Maria Toregard. Det skulle vara roligt.

När de flesta andra åker hem stannar William kvar i Colombia ett halvår. Han vill läsa spanska, ta del av kulturen och skaffa colombianska vänner.

– Mitt hem är i Sverige, hos mina föräldrar och min syster. Men vad som än händer kommer Colombia alltid att finnas med mig, säger han.