Jag var så dålig och så mycket efter i skolan att det till slut var nära att jag tog livet av mig.

Det svåra var att gömma det faktum att jag inte förstod ett skvatt. Än mindre veta vad jag skulle göra åt det. Ingen kunde förklara så jag förstod, ingen kunde greppa hur dålig jag var.

Till slut blev jag i alla fall van vid att alla skrattade åt mig och skällde på mig och att vara den som familjen skämdes över så fort jag öppnade mun eller försökte fråga eller göra saker. (Det gällde sociala sammanhang också.)

Det var bara att flytta så fort det gick så de slapp skämmas – långt bort.

I ett försök på komvux så mötte jag läraren med stor L. Han blev arg när andra skrattade åt mig eller suckade. De fick sig en avhyvling framför alla andra. När jag inte fattade sa han inte om samma sak, utan la sig på en nivå under, och började från början. Från ruta ett. Det var han och jag i klassrummet.

Jag började våga fråga mina dumma frågor och det var säkert inte bara jag som hade nytta av dem. När jag lärt mig steg ett, och han skulle förklara steg två – tog han alltid med steg ett också som repetition, och så vidare. För min skull. Han kom på att jag inte kunde hoppa över några led för då blev allt fel.

Efter det har jag alltid frågat. Man tror dock fortfarande att jag är hur korkad som helst när jag ska lära mig saker. Det är ingen som säger ”Bra fråga, jag är glad att du tog upp det” till mig precis. Mina frågor är av typen:

– Vad sa du nu igen?

– Säg det igen för jag kommer inte ihåg hela meningen.

– STOPP, jag hänger inte med!

– Nej gå tillbaka mera. Nä, ännu mera!

– Aha, du menar att det blir... för att det är...? Nähä, men nu får jag inte i hop det. En gång till är du snäll, men långsamt, för jag ska skriva upp.

Ni förstår själva vilken enerverande elev/anställd jag måste vara.

Nu till det märkliga: Detta frågande och skrivande har gjort att jag har blivit riktig duktig. Inte något geni alls, men jag har allt uppskrivet och ritat i böcker så det är svårt att göra fel.

Nu tror man att jag är smart i stället (utom när vi är på kurser och ska lära oss något nytt.) Det är mig man frågar om saker, allt från kopiatorn till uträkningar (konstigt att folk som gått naturvetenskapligt program inte kan bättre?).

Det är jag som ser till att ingen blir mobbad på jobbet för då jävlar. Att man mobbar mig gör inget – men det är slut med det också nuförtiden.

Jag tillför fortfarande inga intressanta aspekter och ingen tycker än i dag att mina frågor är ”bra” eller ”intressanta”.

Jag klarar mig och det är huvudsaken.