Andrea kommer ut från datalektionen med en trave papper i famnen. Magen putar rejält under den mörkgröna mammaklänningen men hon ser ändå avslappnad ut. Självsäker. Hon visar mig runt på mödrahemmet på Casa de la Madre y el Niño som ligger på en lugn tvärgata i centrala Bogotá, Colombias huvudstad. Vi tittar in i sovrummen, det står två välbäddade sängar med gulrandiga överkast i varje. Det är helt kalt på väggarna, men på garderobsdörrens insida har Andrea tejpat upp foton där hennes mamma, pappa och syskon ler mot kameran och kramar om varandra.

– De tror att jag är utomlands och studerar, säger hon allvarligt.

Andrea är drygt 20 år. Hon hade varit ihop med sin pojkvän i några månader när han för första gången visade en obehaglig aggressiv sida. Hon gjorde genast slut, men några veckor senare upptäckte hon till sin förtvivlan att hon var med barn.

– Jag pratade med min kusin och bad henne hjälpa mig att hitta någon som kunde göra abort.

Kusinen blev rasande. Abort är brottsligt. Om du gör det är du inte min kusin längre fick Andrea höra. I Colombia är abort bara lagligt om moderns hälsa är i fara, om fostret är så missbildat att det inte kan överleva eller om graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller incest. Men ännu viktigare för folk i allmänhet är kanske att katolska kyrkan fördömer abort och kallar det mord.

– Jag pratade mycket med min kusin, och håller egentligen med henne, säger Andrea.

Men Andrea känner sig inte redo att bli mamma och om den före detta pojkvännen skulle få reda på att hon väntar hans barn skulle han kanske vilja ha kontakt med henne.

– Jag vill aldrig se honom igen. Jag är rädd för honom, säger hon.

Andrea kommer från en välbärgad familj. Hon är snart klar med sin universitetsexamen. Tills hon flyttade in på mödrahemmet för några månader sedan bodde hon hos sina föräldrar men hon har inte vågat berätta för dem att hon är med barn.

– Vi lever i ett väldigt intolerant samhälle, säger hon. Å Gud, min dotter är gravid. Och ensamstående! skulle mina föräldrar tänka. Det är inte bra.

Så istället klädde hon sig i stora skjortor och hittade på att hon skulle åka utomlands och studera. Familjen ordnade en ordentlig avskedsfest, Andrea ljög för alla i sin närhet och skrev i hemlighet in sig på mödrahemmet.

– Det allra jobbigaste i hela den här situationen är faktiskt att vara ifrån mina föräldrar. Och alla lögner, säger hon.

Hon skriver mejl och ringer till sina föräldrar då och då, och hittar på historier om studentlivet hon låtsas leva.

Vi sitter i den blåa, lite stela soffan i mödrahemmets vardagsrum. Vid fönstret en bit ifrån oss står socialarbetaren Amparo de Gonzalez och tittar på barnen från det tillhörande barnhemmet som leker på gården. De stojar och tjoar. Andrea vill ha Amparo i närheten under intervjun, det känns tryggare så. Och hon vill att jag kallar henne Andrea trots att hon egentligen heter något annat. För hon är rädd att någon ska få reda på att hon är här.

Att det finns mycket barn i närheten verkar inte störa Andrea. Tvärtom. Men när hon och de andra gravida tjejerna då och då hjälper till att vika babykläder, då skär det i hjärtat.

– Då är vi helt tysta, vi känner nog alla en stor sorg, säger hon.

Hon lägger handen på sin stora mage. Hon vet redan att det blir en flicka.

– Jag önskar att min dotter ska få mycket kärlek och en bra utbildning, säger hon. Det är det viktigaste.

För två månader sedan började hon skriva ett brev till sin dotter som hon tänker ge namnet María José. Hon skriver i en anteckningsbok, en liten bit varje dag.

– Så det blir ett rätt långt brev, säger hon och skrattar. Jag skriver att jag älskar henne och jag berättar om mitt liv och varför jag adopterar bort henne och om smärtan jag känner.

Hon hoppas att dottern ska förstå hennes beslut. Från Casa de la Madre y el Niño adopteras många barn till Sverige. För Andrea spelar det ingen roll om hennes dotter växer upp i ett annat land. Men hon hoppas att de någon gång i en avlägsen framtid kan träffas.

– Jag vill gärna träffa henne när hon är stor. Det kan nog kännas konstigt, men jo, jag skulle vilja träffa henne. Sen vet jag ju inte om hon vill träffa mig. Det är ju hennes beslut.

Efter förlossningen vill Andrea se sitt barn, men hon tänker avstå från att amma henne.

– Jag vill inte komma henne för nära för då kanske jag börjar tänka med hjärtat istället för med hjärnan. Och jag har ju bestämt mig. Jag vill adoptera bort henne. Det är det bästa jag kan göra i den här situationen. Jag gör det för min dotters skull, och för min egen skull. Jag vill kunna studera klart och välja min framtid.

Hon tänker ofta på hur det kommer att kännas när hon har fött barnet och lämnar det ifrån sig.

– Jag pratar mycket med psykologen om det. Hon säger att det kommer att vara svårt, och det blir det nog.

Men Andrea försöker se det positivt.

– Min dotter kommer att få en familj som älskar henne och kan ta hand om henne. Och adoptivföräldrarna får ett efterlängtat barn. Vilken glädje för dem att få ett barn!

Socialarbetaren Amparo fyller i:

– Att avstå sitt barn för adoption är en kärlekshandling. Det är något väldigt osjälviskt och väldigt fint, säger hon.

Och hon pratar om vilket stort ansvar det innebär att uppfostra ett barn. Andrea nickar instämmande och säger att hon blivit väl omhändertagen på Casa de la Madre y el Niño och att det känns tryggt att lämna sitt barn i deras händer.

Andrea kommer att stanna kvar här i en månad efter förlossningen. Sedan flyttar hon hem till mamma och pappa igen och fortsätter sina universitetsstudier. I deras värld har hon ju bara studerat utomlands några månader.

– Och sedan, längre fram hoppas jag att jag hittar ett jobb jag trivs med och en man jag älskar. Och att vi får fina barn tillsammans. Jag vill gärna ha familj och barn.

Jag frågar henne om hon någonsin kommer att berätta om graviditeten och adoptionen. Hon är helt tyst en stund innan hon svarar.

– Jag vet faktiskt inte om jag kommer att berätta för någon. Jag får väl ta en sak i taget. Nu är jag mitt uppe i det här. Men om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt inte att jag någonsin kommer att berätta. Det här förblir nog min hemlighet.

_ _ _

Mammor från alla samhällsklasser

Varför adopterar man bort sitt barn? Lite kategoriskt kan man nog säga att det finns två typer av kvinnor som adopterar bort barn: de riktigt fattiga som inte har råd att ta hand om dem; och medel- och överklasskvinnor som av sociala och moraliska skäl har svårt att leva det liv de vill som ensamstående mammor.

Kvinnor ur över- och medelklass som har haft sex före äktenskapet stigmatiseras mer än fattiga. Andrea, i artikeln ovan, är typisk för den senare kategorin.

– För några år sedan var de flesta blivande mödrarna här i Andreas situation. De kom från välbeställda hem, där en gravid dotter satte hela familjens heder på spel. Därför vågar de inte berätta för någon. Nu börjar samhället förändras, säger hemmets föreståndare Ines Elvira Cuellar de Fajardo. Det vanligaste nu är att fattiga kvinnor söker sig hit. Många har redan flera barn och har inte råd att försörja ett till. Men Andreas situation är inte ovanlig.

Att lämna ett barn – hela serien