I ett bostadsområde i Mellansverige sitter Nergs i köket. I vardagsrummet tittar hennes tre barn på tv. För ett år sedan var de i norra Irak och hon själv i Sverige. Men historien börjar långt tidigare.

Efter år av stridigheter skiljde hon sig från maken och pappan till barnen. Han ville inte det. Barnen bodde hos henne, men träffade pappa ibland. En dag i november för två år sedan ringde äldste sonen och berättade att han och pappa hade hämtat lillasystern på förskolan.

– Då tänkte jag: vad bra. Det var hans helg. Men de kom inte på söndagen som de skulle. På måndagen ringde jag till dotterns förskola och frågade om hon var där. Nej, sa de. Inte heller den äldste pojken var i skolan. Då ringde jag till sonens mobil och det var en telefonsvarare på turkiska. Då förstod jag: han hade tagit barnen.

Då började drygt ett år av oro, många resor till norra Irak där barnen var, domstolsförhandlingar, strid med mannen och med den egna släkten.

– Det var jättesvårt för mig både natt och dag. Jag var glad för att jag hade ett jobb och många bra vänner. Det värsta var när jag träffade vänner som har barn i samma ålder som mina.

Nergs, trebarnsmamma.

Inte heller den äldste pojken var i skolan. Då ringde jag till sonens mobil och det var en telefonsvarare på turkiska. Då förstod jag: han hade tagit barnen.

Nergs.



Via Saknade barns nätverk och utrikesdepartementet fick hon hjälp och råd. Hennes svenska advokat samarbetade med en advokat i Irak och en domstol tog upp frågan om hon ska få ensam vårdnad även där.

– Jag ringde till kvinnojouren i staden där barnen fanns. Där fick jag förslag på en bra advokat.

Gränsöverskridande familjebildningar och ökad rörlighet över gränserna gör att antalet ärenden som rör barn som förts bort mot den ena förälderns vilja ökar och kommer att fortsätta göra det, enligt utrikesdepartementets bedömning. På departementets enhet som har hand om barn, som olovligt förts från eller till Sverige, finns 147 öppna ärenden. Under årets första nio månader har 101 nya fall anmälts till enheten. Med den takten beräknas antalet nya ärenden i år sluta på omkring 120 stycken.

– Trots att statistiken varierar från år till år är trenden att de ökar. Det stämmer också med den internationella trenden, så det är inget som är unikt för Sverige, säger Claes Bergdahl, kansliråd och gruppchef vid UD:s konsulära enhet.

De svåraste fallen är de som gäller barn som förts till länder som inte skrivit under Haagkonventionen, som reglerar hur sådana ärenden ska lösas.

– Då finns det inget internationellt regelverk att hålla sig till. Det finns ingen central myndighet, alltså ingen naturlig motpart för oss att vända oss till. Det är i stället så att om föräldrarna inte kommer överens måste ärendet lösas genom en domstolsprövning enligt det andra landets nationella lagstiftning, säger Claes Bergdahl.

Han vill inte peka ut några länder som svårare än andra men säger:

– Det skulle vara kontraproduktivt att hänga ut enskilda länder, men flertalet icke-konventionsärenden rör länder i Mellanöstern och Nordafrika.

I april 2011 åkte Nergs första gången till Irak efter att barnen förts bort. När hon landade var hon rädd och nervös och funderade på att vända.

87

länder har skrivit på Haagkonventionen. 80 procent av de fall med bortförda barn som rör sådana länder klaras upp. För icke-konventionsländer är uppskattningen 30 procent.

Källa: Utrikesdepartementet



– Men då tänkte jag att jag inte ska lämna mina barn. Jag måste träffa dem.

Efter ytterligare resor och flera turer i den lokala domstolen under 2011 slog den i november fast att hon får ensam vårdnad.

– Domaren sa samtidigt att jag inte fick lämna Kurdistan, men det står inte i domen.

Det var öppningen hon behövde för att kunna ta med sig barnen till Sverige, vilket var hennes mål hela tiden. Men det berättade hon inte för någon. Ingen skulle känna till hennes planer. Det saknades dock viktiga pusselbitar för att kunna genomföra resan tillbaka: barnen hade inga pass och det var dyrt att flyga hem.

Ambassaden i Bagdad lovade att hjälpa till att ordna både biljetter till hemresan och tillfälliga pass till barnen. En dag i mitten av december i fjol åkte hon och barnen utan någon packning till flygplatsen i Erbil i norra Irak. Där mötte en ambassadtjänsteman.

– Då sa jag till barnen att nu ska vi åka hem. Mellanpojken frågade om jag skojade.

– När vi kom hem sprang min flicka direkt till sitt rum och lekte med sina saker. Det är jättesvårt att beskriva känslan jag hade.

Hennes råd till andra som hamnar i samma situation är kort:

– Ge aldrig upp. Tänk på barnens bästa.

I april i år fastställde Göta Hovrätt tingsrättens fällande dom om egenmäktighet med barn mot pappan. Han vill inte medverka i SvD, men säger att han är felaktigt dömd.

Fotnot: Av hänsyn till anhöriga publicerar inte SvD familjens efternamn.

Testa dig i senaste veckornas nyhetsquiz

V40 | Vad misstänks partiledaren för?

V 39 | Vad heter den omstridda boken?

V 38 | Bäst betalda fotbollsspelaren?