– Jag har tack och lov inga blöjor längre, säger Yones, 15 år.

Han gnider handflatorna mot varandra och pratar i korta meningar när han berättar om det senaste året och om övergreppen han utsattes för i hemstaden Bagdad.

Det har gått ett år sedan han skickades från Irak till sin morbror i Göteborg. Då var han i ett bedrövligt skick. Även om Yones inte exakt vet motivet bakom det som hände den där natten i hemmet i Bagdad så tror han att polisen ville hämnas på pappa och därför gav sig på barnen. Hans tolvåriga bror sköts till döds, ett skott i pannan, sedan våldtog de Yones och misshandlade mamman svårt.

Morbror Arkan har ägnat all vaken tid det senaste året åt Yones, han har varit rädd att han skulle ta sitt liv annars.

– När han vaknade och skrek på nätterna tog jag upp honom och körde omkring i bilen en stund för att avleda tankar och känslor. Ibland slog jag på datorn för att visa honom att hans symptom är typiska när man varit med om det som hade hänt honom, berättar han.

Dödsattesten på Yones bror finns på sjukhuset i Bagdad och hans berättelser stämmer med de fysiska och psykiska symptom han har och åldern har Migrationsverket inte betvivlat. När vi ses har det bara gått två veckor sedan Yones fick veta att han får stanna och han kan fortfarande inte förstå att det är sant. Han ler försiktigt.

Men det har funnits stunder när Yones inte ville leva längre, när allt har blivit för mycket att bära: skammen över att ha blivit våldtagen, att tvingas ha en egen toalett på skolan, att inte hinna hem innan kiss rinner nerför benen och lämnar svarta fläckar på byxorna. Mest ont av allt gör sorgen och förtvivlan över att lillebror är borta.

– Han var så rolig och låg alltid steget före, smart var han också, mycket smartare än jag.

Men Yones har bestämt sig för att leva:

– Jag tänker att min familj redan har förlorat ett barn.

I vardagsrummet hos Arkan står en bricka med nötter och baklava, på tv:n visar en irakisk tv-kanal upplopp på gatorna i Bagdad, stora delar av arabvärlden skakas nu om ordentligt av demonstranter som vill fälla auktoritära regimer.

Yones förra liv känns plötsligt nära.

När minnena har varit som svårast att hantera reagerar kroppen och det är inte lätt att förklara för tonårskompisarna. Ett tag skämdes han så mycket att han bytte skola men morbror Arkan övertalade honom att gå tillbaka igen. Yones nickar och ler mot Arkan.

– Det går bra, säger han

Ungefär 25 procent av de ensamkommande flyktingbarnen behöver särskilda stödinsatser som att läggas in för psykvård. Övriga klarar sig med stödsamtal med psykolog och kontaktperson.

Barnläkaren Henry Ascher, som bland annat arbetar för Flyktingbarnteamet i Västra Götaland, ser två tendenser: fler av dem som kommer visar tecken på någon form av bokstavsdiagnos och våldet mot barnen under flyktfärden verkar ha blivit grövre.

– Jag möter fler pojkar som inte kan hålla tätt och med plötsliga förstoppningar vilket är vanliga symptom hos killar som utsatts för sexuella övergrepp. Fler uppvisar också problem med den sociala inordningen och det går att anta att några har bokstavsdiagnos och möjligen därför har flytt sitt hemland.

I det korta perspektivet är det minnena från flykten som får många att utveckla psykiska problem som ångest, mardrömmar och olika stressreaktioner.

– Många har ju både upplevt och bevittnat grovt våld. De har vandrat över berg utan mat och vatten, åkt långa lastbilsfärder, haft kamrater som inte klarat de strapatsrika vandringarna och bilfärderna. En som jag behandlat berättade om en kvinna som födde ett barn på vägen, och barnet lämnades vid vägen, säger Andreas Tunström på Bup:s flyktingenhet i Stockholm.

Lögn och sanning är återkommande begrepp när asylärenden förs på tal. Om berättelsen har för många luckor anser Migrationsverket att tonåringen inte är trovärdig.

– Just detta brukar vi ta upp med personalen för det väcker en stor frustration, sa asylprövningens verksamhetschef Fredrik Beijer på Idagsidan i måndags.

För personalen på barn- och ungdomspsykiatrin, är det däremot inte viktigt.

– Jag kan inte basera min empati på ungdomarnas historia utan jag delar istället deras problematik där de är just nu. Jag utgår från att det de berättar för mig är sant, säger Andreas Tunström.

Saknaden och längtan efter familjen är för de allra flesta den största påfrestningen på längre sikt. Många vet inte var familjemedlemmarna är, eller ens om de lever.

– De känner sig ensamma på ett sätt de aldrig tidigare gjort. Våra förväntningar på att individen ska bli självständig och oberoende är obekant för dem, säger Andreas Tunström.

Men även om traumatiska händelser har stor betydelse för den psykiska hälsan, är det förhållandena i ankomstlandet som är avgörande på längre sikt. Det vill både Andreas Tunström och Henry Ascher understryka.

– Dagens asylprocess som präglas av ett misstänkliggörande är inte bra. Det borde finnas andra vägar att komma fram till beslut, säger Henry Ascher.

När det gäller barn som har bokstadsdiagnos kan det ha betydelse i asylprocessen, menar han, eftersom inte alla visar saknad efter familj. Men att inte visa saknad kan också ha en naturlig förklaring.

– Det finns väl beskrivet i internationell forskning att man i det första stadiet efter att man stannat upp i flykten inte visar några känslor åt ena eller andra hållet. Det är ofta när barnen väl fått sitt uppehållstillstånd som det släpper, först då kommer betydligt mer fakta fram och de mår ofta sämre efter uppehållstillståndet, säger Henry Ascher.

Henry Ascher berättar att Yones har en lång tid av bearbetning framför sig.

– Många oväntade känslor kommer att komma till honom. En trygg vardagsmiljö är en förut­sättning för att kunna bearbeta skam, skuld och traumasymptom.

Yones har svårt att prata om övergreppen och om sina besvär, inget som någon 15-årig kille skulle vilja kännas vid. Han pratar mycket hellre om att han träffat en tjej i skolan. Första gången de sågs skyndade han därifrån, rädd för att han skulle kissa på sig.

– Hon är fin på allt, säger han och ler. Jag ska berätta min historia för henne någon gång, men kanske inte allt, säger han och gnider händerna mot varandra igen.

Läkare vill ge bättre skydd

Henry Ascher.

”Välgörenhetstänkande i motsats till att barn ges tillgång till den mänskliga rättigheten att söka och få asyl.”