Genuspedagogik har fått stor spridning i förskolan. Klara Dolk ville studera närmare hur den fungerar i praktiken. I arbetet med sin avhandling ”Bångstyriga barn – Makt, normer och delaktighet i förskolan” gjorde hon observationer på en förskola i Stockholms innerstad under ett år. Klara Dolk var engagerad i genusfrågor, höll föreläsningar och ledde ett genusnätverk. Men när hon som forskare fick möjlighet att stå vid sidan av och observera blev hon tveksam till metoder hon själv tidigare hade rekommenderat.

”Valstunden” är en sådan metod. Den är en populär metod på förskolor för att få flickor och pojkar att leka mer över ålders- och könsgränser, bryta stereotypa könsmönster i val av lek och inte snegla på vad kompisarna väljer. Barnen fick välja mellan olika aktivitetskort, till exempel pussel, pärlor eller tågbana. Bara ett visst antal barn fick välja samma aktivitet och de som valde sist fick ta den aktivitet som blev över.

En del barn protesterade genom att till exempel i smyg spela spel i stället för att göra det som de hade valt. Många gånger valde inte barnen utifrån vilken aktivitet de ville ägna sig åt utan vilken kompis de ville leka med. Det innebar att det var barn som valdes – och valdes bort.

– Pedagogerna ville skapa en situation där barnen kunde välja självständigt och inte titta på vad kompisen gör. Men det funkar inte så i praktiken. Vi väljer alltid i relation till kompisar, vad som finns runtomkring oss, vad som har status och inte, säger Klara Dolk.

Till valstundens försvar ska sägas att det fanns en del barn som uppskattade den, men många uppfattade inte valstunden som valfrihet utan som begränsning och var allra gladast när den var slut.

När barnen skulle utvärdera valstunden fick de utvärdera sig själva och sin egen roll, inte hur valstunden fungerade – systemet ifrågasattes inte.

– Frågan om barns delaktighet har inte diskuterats mycket inom genuspedagogiken. Man har utgått från en traditionell syn på kunskap där goda vuxna ska överföra de goda och rätta normerna till barnen.

Ett roligt exempel, som hon inleder sin avhandling med, är en vän som berättade hur hennes dotter intervjuats av en förskollärare.

”Pedagog: Vad vill du bli när du blir stor?

Barn: Dagisfröken.

Pedagog: Jaha... Är det något mer du vill bli?

Barn: Ja, brandman.

Pedagog: Jaha!

Barn: Nej, jag skoja bara, bara pojkar kan bli brandmän.

Pedagog:...

Barn: Jag skoja bara, man kan bli vad man vill!”

Klara Dolk kunde i sin forskning konstatera att barnen hade ganska bra koll på vilka normer och värderingar som gäller och vilket svar de vuxna vill höra.

I det genuspedagogiska arbetet i svenska förskolor har man haft två strategier – könsneutralitet och kompensatorisk pedagogik. Exempel på den första metoden kan vara att under sagoläsningen byta ut ”han” mot ”hon” om karaktären uppfattas som könsstereotyp. Nalle kan till exempel bli ”hon”. Ett annat är att anstränga sig för att bemöta pojkar och flickor lika, så att pojken som kommer med barnvagn inte möts med ”Oh wow, vad kör du för nåt?” och flickan som gör samma sak med ”Oj sover hon, nu måste vi vara tysta.” För att inte i onödan kategorisera människor efter kön används ”barn” i stället för ”tjejer” och ”killar”, till exempel när man ska ropa på några barn.

Kompensatorisk pedagogik innebär att man försöker kompensera flickor och pojkar för sådant de traditionellt inte får så mycket av. Till exempel kan tjejer uppmuntras att ta plats, vara äventyrliga och stå i centrum. Pojkar stöttas i att vara hjälpsamma och omhändertagande.

– Jag sympatiserar med ambitionerna att barn ska få vara på olika sätt oavsett kön. Men det är lätt att blicken dras till när barnen gör något stereotypt, däremot ser man kanske inte när de överskrider könsnormer. Barns stereotypa könsroller uppfattas som mer problematiska än vuxnas.

Ett exempel i avhandlingen är en engagerad förälder som vill se mer genuspedagogik på förskolan och är frustrerad över att hennes son tillåts leka Batman i buskarna med sin bästa killkompis hela dagarna. Hon tycker att det är för mycket fri lek och vill att pedagogerna ska styra upp den mer.

– Den föräldern uttryckte i alla fall visuellt sitt kön på ett ganska traditionellt sätt med smink och högklackat. Men hon blev bekymrad när sonen också gjorde det.

Det är inte alltid så lätt att avgöra vad det egentligen är man ser genom genusglasögonen. I avhandlingen beskrivs en Halloweenfest där en lek går ut på att barnen ska stoppa ner handen i häxans gryta, utan att veta vad som finns där. Alla barnen, utom ett, gör det under glada tjut. En flicka vägrar stillsamt men styvnackat, trots pedagogernas upprepade försök att få med henne.

Här kan man se det som att det är en blyg flicka som inte vill stå i centrum och att hon behöver hjälp att ”ta för sig”. Men när Klara Dolk stod vid sidan av och iakttog började hon fundera om det inte är ganska modigt att våga sätta gränser mot de vuxna trots att inga andra barn gör det.

– Man kan se det som en form av mod eller motstånd. Då kan något hända. Jag tycker att pedagogerna gjorde rätt som uppmärksammade henne eftersom hon var obekväm i situationen. Men i stället för att försöka få henne att stoppa ner handen i häxans gryta kunde man ha frågat henne varför hon inte ville.

I sina observationer har Klara Dolk sett hur barn upprätthåller normer, upplöser normer, skapar nya normer och gör motstånd mot vuxnas normer. Iakttar man ett barns lek en längre stund, kan man till exempel se hur en pojke låter dinosaurierna hugga varandra för att i nästa stund bädda ner dem så att de inte ska frysa.

Ett sätt att göra barnen mer delaktiga är att låta dem vara med och utvärdera metoderna. Ett konkret exempel är att ta till vara vad barnen faktiskt skulle vilja göra på valstunden. Vattenlek är till exempel populärt och skulle öka möjligheten att barnen börjar leka med nya kompisar, jämfört med om de sitter sida vid sida och trär pärlhalsband.

Nu skulle man kunna tro att Klara Dolk förlorat tron på genuspedagogiken efter alla dessa nedslående iakttagelser, men så är det inte.

– Jag tycker att genuspedagogik är viktig för att den kan skapa möjligheter för barn att få vara på många olika sätt, oavsett kön. Det delar jag nog med alla som vill jobba genuspedagogik. Frågan är hur man realiserar det i praktiken.

Hon tycker att genuspedagogiken behöver förändras och få en mer utforskande ingång till vad barn gör i sina lekar, men också hur de reagerar på vuxnas pedagogiska metoder. Barnens motstånd behöver inte tolkas som att de protesterar mot jämställdhetssträvanden, men kanske som att de gör motstånd mot vuxnas tillrättaläggande av livet. Barn vet att Nalle är en han och att nästan inga kvinnor är brandmän.

– Utgångspunkten för mig är att barn inte bara upprepar stereotypa könsroller utan är med och utmanar dem precis som vuxna. Barn överskrider kanske könsroller mer än vad vuxna gör. Det är viktigt att ta det på lite större allvar. Att försöka bemöta barnen där de befinner sig, säger Klara Dolk.