För knappt tre månader sedan fick de beskedet: Arif får inte komma till Sverige i egenskap av Saras pojkvän. Han har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Sara verkar mest lättad över Migrationsverkets beslut. Kanske var det trots allt det bästa som kunde hända just nu, för Sara och Arif är inte längre ett par. Processen när han skulle åka tillbaka till sitt hemland för att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige blev för lång och svår, läget för pressat.

Arif förändrades och visade ­sidor som Sara inte hade sett tidigare och som hon inte kunde acceptera. Ibland ringde han och for ut i anklagelser mot henne för att ansökningsprocessen drog ut på tiden. Andra gånger kom han med långa kärleksförklaringar.

Några veckor efter Migrationsverkets beslut bytte Sara telefonnummer. Sedan dess har hon inte haft någon kontakt med Arif.

Hon är arg och besviken på honom, samtidigt som hon visar förståelse. Hon tycker sig se orsaker till att det gick som det gick. Dessutom är hon omgiven av goda exempel – i sin forna hemstad Malmö har hon många tjejkompisar som har blivit ihop med unga asylsökande män och som har tagit sig igenom de första tuffa åren.

En av Saras bästa vänner blev ihop med en asylsökande man för fem år ­sedan. I dag har de två barn tillsammans och båda arbetar. Visst har det varit en lång och stundtals slitsam tid för dem båda, ­såväl ekonomiskt som känslomässigt, men de visste vad de gav sig in på och det höll.

Det var sådana förebilder som Sara hade när hon för två år sedan lät vänskapen med Arif utvecklas till en kärleksrelation. Deras förhållande varade drygt ett år innan det rann ut i sanden, men Sara beslutade sig ändå för att fortsätta stå vid hans sida i ansökningsprocessen. Hennes motiv var att hon tycker att Arif har samma rätt som hon att leva ett bra liv i ett tryggt land.

Fortfarande är allt ganska nytt – både avslaget och vetskapen om att förhållandet definitivt är över. Sara vet inte riktigt vad hon ska tycka och tänka, och hennes känslor är motsägelsefulla.

– Det bästa hade varit om han hade fått söka härifrån – då hade vi nog varit ihop ganska länge i alla fall, konstaterar hon till slut.

Under de månader de levde tillsammans i Sverige var förhållandet kärleksfullt.

– Arif var jättesnäll då. ”Shit, är det möjligt att någon kan vara så här bra?” minns jag att jag tänkte. Och det var ju också en del av honom, det ska man inte ta ifrån honom. Men ju längre tid det gick utan att vi fick något besked från Migrationsverket, desto mer aggressiv blev han mot mig. Han blev nästan paranoid.

Sara har reflekterat mycket över det hon och Arif har gått igenom. Under sin tid som engagerad i flyktingrörelsen har hon mött flera andra par som har befunnit sig i samma belägenhet. Ingen kan undgå att bli påverkad av pressen och ojämlikheten i en sådan situation, menar hon.

– Det var nog så att Arif från början kände på sig att ”om jag sköter mina kort rätt kanske jag får uppehållstillstånd – det är bäst att vara snäll”. Jag tror inte att han tänkte så medvetet, att det skulle vara en uttänkt strategi från hans sida att nu ska jag utnyttja en annan människa. Men det blir nog så.

Människor uppvisar alltid ett beteende som är betingat av situationen, påpekar hon och tar skolan som exempel: Som elev bemöter man lärare med en viss respekt, och det finns ett avstånd i relationen. Det är inte för att man vill fjäska och få bra betyg; snarare är det ett rent instinktivt beteende. På samma sätt är det vissa saker man undviker att säga inför sin chef.

Ingenting är enbart svart eller vitt. Verkligheten går i gråskalor, och människor är både och – både goda och onda, medvetna och omedvetna. Detta tema återkommer hela tiden i olika variationer under vårt samtal

Sara tyckte om den handläggare på Migrationsverket som genomförde intervjun med henne i samband med Arifs ansökan. Hon säger sig ha förståelse för att det var en svår utredning att göra, eftersom det fanns så många frågetecken. Bland annat var det osäkert om Arifs id-handlingar var äkta.

– Handläggaren var väldigt snäll och kändes ärlig, även om hon ställde vissa frågor som jag tyckte var konstiga. Till exempel frågade hon: Varför är du, som är så välutbildad, ihop med honom? Har ni verkligen något gemensamt? Jag tyckte att det var lite kränkande, som att de såg honom som en undermänniska.

I Saras bekantskapskrets i Malmö finns flera par där kvinnan har en högre utbildning än mannen, som har kommit hit som asylsökande. Att dessa förhållanden skulle fungera sämre har hon inte märkt.

Däremot har hon sett relationer spricka på grund av den press som uppstår i den här situationen. En utländsk medborgare som lever i ett förhållande med en svensk måste vänta två år på att få ett permanent uppehållstillstånd. Om relationen tar slut innan dess är risken stor att utlänningen tvingas återvända till sitt hemland. Förhållandets status kontrolleras av Migrationsverket två år efter att utlänningen har fått sitt tillfälliga uppehållstillstånd.

– Det leder till att båda två är på helspänn hela tiden och att det blir obalans i relationen, säger Sara och ger ett exempel: För honom – hon säger honom, eftersom det är mannen som är utländsk och kvinnan som är svensk i alla de par som hon känner till – är varje bråk en katastrof som väcker tankar: ”Kommer hon att slänga ut mig nu? Vad ska hända med mig sedan?” Medan hon kanske är arg över disken och inte tänker på så mycket annat.

– Sedan när det har gått två år ska man balansera upp relationen – det blir ju jättekonstigt. Om jag vore i mannens situation sig i skulle jag tycka att det var svårt att tuffa till mig och bli jämbördig efter så lång tid.

Vad man kan göra när man lever i en sådan situation är att vara medveten om de roller som uppstår.

– Det gäller för den svenska parten att introducera den asylsökande i samhället så snabbt som möjligt så att han kan göra saker på egen hand.

Sara tror egentligen på öppna gränser.

– Så är det i mitt Utopia, men nu är vi inte där än, säger hon med en antydan till ett leende.

Tills vidare tycker hon att man åtminstone borde förkorta processen när någon ansöker om uppe­hållstillstånd på grund av anknytning. Dagens system med uppföljningar efter så lång tid som två år leder ingen vart, menar hon. Hon har sett flera exempel på förhållanden som har tagit slut före det magiska datumet. Kvinnan har då väntat ett tag med att offentliggöra att förhållandet är slut. På så vis har mannen haft tid på sig att hitta en ny svensk flickvän.

Om Migrationsverket i stället respekterade asylrätten och dessutom lät personer med ekonomiska flyktskäl stanna i Sverige skulle den här typen av spel inte förekomma, menar Sara.

– I vilken annan situation ifrågasätter man om människors kärleksrelationer är äkta?

Hon är också kritisk till vissa av de frågor som Migrationsverket ställer under utredningarna, som speglar en fast norm för hur ett förhållande ska vara. Intervjupersonerna kan få svara på frågor om de sover tillsammans och om de har haft sex.

– Hur två människor väljer att arrangera sitt äktenskap är upp till dem. En del gifta par väljer att vara särbo. En del har öppna förhållanden. Om de väljer att ha sex eller inte borde inte vara avgörande. Det är som om Migrationsverket utgår från en viss norm för vad kärlek och äktenskap är och sedan förutsätter att denna norm gäller alla på hela jorden.

Fotnot: Sara och Arif heter egentligen något annat.

Grunder för avslag

Migrationsverket gör en sammanvägd bedömning av alla omständigheter i ett nyetablerat anknytningsärende innan beslut fattas. Vid avslag kan exempelvis följande skäl ­anges:

• Det finns inget som styrker att ni har träffats, exempelvis fotografier, flygbiljetter eller stämplar i pass.

• Era träffar har varit begränsade.

• Ni har aldrig bott tillsammans eller ens sovit över hos varandra.

• Telefonkontakten mellan er har varit begränsad sedan du utvisades från Sverige.

• Ni har dålig kunskap om varandra.

• Ni har lämnat motstridiga uppgifter.