Lars Tornstam, 59, har lite svårt att bestämma tid. Om fritids stänger på grund av kommunalstrejken så måste han ta hand om sin son, 9. Och sonen går före, så är det.
Annat var det med de första kullarna. Då gick jobbet först; det sociala, det yttre. Nu känner han hur fokus flyttar sig, från karriär och stort umgänge till starkare inre upplevelser, krav på kvalitet i relationer och ett allt mindre engagemang för det materiella.
Professorn i sociologi noterar med intresse att hans egen förändring stämmer med den teori han själv lanserat - gerotranscendensen - tanken att ålderdomen inte bara är en avveckling av en människa utan fortsättningen på en livslång utveckling som mynnar ut i en känsla av sammanhang med hela mänskligheten och med kosmos.
Tanken fick han när han själv var ung. De olika förhärskande sociologiska teorierna som han och hans kolleger höll så högt stämde inte med forskningsresultaten.
Gamla är så ensamma, hette det, de drar sig tillbaka från yttervärlden eller stöts ut av de aktiva i
samhället. Eller - gamla behöver aktiveras annars säckar de ihop och blir passiva och deprimerade.
Men när han slutade teoretisera och frågade de gamla istället så svarade många helt annorlunda:
Nej, de kände sig inte ensamma.
Nej, livet var inte alls meningslöst, tvärtom, det hade aldrig varit så meningsfullt som nu.
Nej, de hade inte tråkigt, världen visade sig för dem på ett nytt och utmanande sätt, inte likt någonting de förut varit med om.
Han sammanfogade sina iakttagelser, formade en teori och presenterade den. Inte för forskarkollegerna, utan först för äldre intresserade medborgare.
Och reaktionen kom direkt. Från många. Så känns det att bli gammal.
De förhärskande teorierna hade skrivits och försvarades av medelålders, vita privilegierade människor ur medelklassen, som tolkade de gamlas verklighet utifrån sina egna livsideal, säger han när vi träffas i hans arbetsrum på Uppsala universitet.
Idealen stavades: Aktivitet, framgång och fysisk styrka. Ålderdomen uppfattades därmed som avsaknaden
av allt detta, och därmed en form av misslyckande.
Bytte man utgångspunkt, som Tornstam, och istället frågade: Vad är meningen med ålderdomen, så gavs det nya svar.
Lars Tornstam ser livsprocessen som en möjlig väg mot allt större visdom. Från 20-åringens tvärsäkerhet, via medelålderns omvärdering, till ålderdomens försoning och förening med djupare livsvärden och perspektiv.
Många av de äldre han intervjuat talar om de med åren fått en fördjupad syn på livet, kosmos, jaget och relationerna.
Många kvinnornas resa är rak. Genom hela livet går processen, från självcentrerad till en allt större känsla av gränsöverskridande och transcendens.
Männen hänger lite efter, de börjar få perspektiv på livet först efter 35 och är i kapp kvinnorna vid 65.
Så hur känns det då att bli gammal?
- Ja, säger Tornstam, vi talar om ett annat förhållningssätt, inte bättre eller sämre än det du eller jag upplever i dag, utan om någonting helt annat.
Så annorlunda är gerotranscendensen att människor som befinner sig där
kan betraktas som störda av omgivningen.
Typiskt är till exempel, berättar Lars Tornstam, att förhållandet till tid förändras. Inte så att man, som det populärt kallas, ”går i barndom”, och blandar ihop nu och då. Nej, här handlar det om en känsla av att vistas i all tid.
En av de många människor som deltagit i Lars Tornstams forskning berättar att han på äldre dagar kunde ha en levande relation till de gamla grekiska filosofer han läst så mycket om. De kändes som om de var där, i lägenheten, tillsammans med honom.
Det här, menade mannen, hade han inte förut kunnat berätta för någon, ”vad skulle de sagt, hispan direkt, eller demens”.
Det är som om gränsen mellan dåtid, nutid och framtid suddas ut, säger Lars Tornstam. De gamla som uppnått gerotranscendens befinner sig bara i något som kan kallas Tid eller Nu.
En effekt av det är att man kan återuppleva händelser från förr utifrån den erfarenhet man har nu. Det svåra omtolkas och får en ny mening.
En gammal människas jag får också mindre betydelse.
Istället för att uppfatta sig själva som ett individuellt centrum känner de sig som en del i en uråldrig kedja av människor. Inte så att de tänker att de är en av länkarna, det är för jagcentrerat, nej, de och alla andra som levat och kommer att leva är tillsammans en kedja. Gränsen mellan jag och du har suddats ut.
- Samma sak med kosmos, berättar Lars Tornstam. Den som upplever gerotranscendensen uppfattar sig vara en del av ett energiflöde som genomströmmar universum. Man är ett kosmiskt jag och del av allt annat.
- Jag minns, berättar han, hur min mormor gick omkring med mig i trädgården och visade mig blommorna. Se Lars, sa hon, titta på blomman. Jag tyckte hon var jättetrist, men nu förstår jag hon vill dela med sig av en känsla av evighet, som jag just då inte hade förmåga att uppleva.
I det perspektivet blir döden inte längre något att frukta, jaget är inte viktigt, det är själva flödet som är livet.
På samma sätt kan den som är mitt inne i gerotranscendensen förlora intresset för ytligt
umgänge. Den inre resan är så stark att ytliga relationer blir helt meningslösa.
- Vi, de aktiva, tolkar det som depression, eller förlorad livslust, medan de gamla känner tvärtom: Det är en befrielse att äntligen få vara med sig själv.
Om Lars Tornstams teori stämmer är den förhärskande synen på gamla förödande.
Kravet på att kämpa emot och försöka förlänga medelåldern så länge som möjligt, fixeringen vid de gamlas skröpliga kroppar, koncentrationen inom äldrevården på aktiviteter, kan i realiteten motverka utvecklingen mot visdom och ett fördjupat livsperspektiv.
Lars Tornstam och hans kolleger försöker nu hjälpa personalen inom äldrevården att arbeta utifrån det gerotranscendenta perspektivet.
Dels genom att försöka få dem att uppfatta de gamlas beteende på ett nytt sätt; att vilja vara ifred behöver inte vara depression, att känna att ens rum är befolkat behöver inte var tecken på demens. Dels genom att ändra sitt beteende så att det förstärker de äldres gerotranscendenta frö.
Istället för personalens traditionella morgonhälsning: hur mår vi idag då? hur har natten varit?, frågor som sätter fokus på kroppen, tilltalar man det inre genom att säga: God morgon, vad har du drömt i natt? Och vad betyder det?
Och själv då, Lars Tornstam, hur ser du på ditt eget åldrande?
- Jag gillar inte själva ordet, det leder fel, tala istället om mognad. Men till din fråga. Jag har lika svårt att se mig själv om 20 år som jag haft förut i livet. Jag ser tecknen, jag är mindre fyrkantig, mindre fördömande, mindre tvärsäker. Gränserna är inte lika tydliga.
Mognaden, skrämmer den dig?
- Nej, precis som jag i dag ser med milt överseende på Lars 25 och Lars 40 kommer jag nog göra likadant med Lars 59.
