I förskolan får gosedjuren hänga med hela dagen - om barnen vill det. Gosedjuren kan vara en del i empatiträning.
Foto: THERESE JAHNSON
Thea, fem år, lyfter upp goseräven Isabelle och tittar noga på den innan hon börjar rita av den. Övningen är en del i empatiprogrammet Vänner.
Vännerna, det är gosedjur. Vid första tillfället får förskolebarnen välja ut ett gosedjur som ska bli deras vän och som de ska leka med vid 6–8 tillfällen. I olika övningar får de ge gosedjuret ett namn, rita av det och berätta vad gosedjuret tänker. Gosedjuren ska hela tiden behandlas väl.
På förskolan Slättgården i Mälarhöjden är det tredje gången som femåringarna får leka med sina ”vänner”. Medan Thea dukar fram en plastbanan i lila plastmugg till sin mjukisräv så kutar Stergos runt med sitt mjukisdjur i en sittvagn. De andra flickorna skuttar runt med sina vänner i famnen.
Förskollärarna har arbetat en hel del med empatiträning. De har bland annat läst Tio små kompisböcker, med titlar som ”Säga stopp”, ”Prata om det”, ”Sprida glädje”, ”Vänta på din tur” och ”Hjälpa varandra”
–Empati är ett basämne som alla barn behöver. Vi har använt böcker och det hjälper lite grand. Nu ska vi prova det här, säger Atisa Keivanfar, förskollärare på Slättgården.
Atisa berättar om ett barn som ramlade och slog sig, medan de andra barnen fortsatte att springa runt. Efter det pratade förskollärarna om hur viktigt det är att gå fram och trösta om någon slår sig.
–Nästa dag var det ett annat barn som ramlade och då sprang alla barnen fram och ville hjälpa till. Det är det som är så fantastiskt med att jobba med barn. Man kan lära dem något de har med sig in i framtiden, säger Atisa.
Det märks att det redan är fin stämning i gruppen. Barnen har roligt tillsammans. När det är dags att sätta sig i ring och låta gosedjuren komma tillbaka till sin korg sitter alla femåringarna lugna och uppmärksamma i ring och ropar unisont ”hej då”.
Projektet Vänner är utformat av Abrahams barn, en religiöst och politiskt obunden verksamhet, som arbetar med konfliktförebyggande pedagogiska program för förskola och skola. Verksamheten grundades av Dorothea Rosenblad, som då arbetade som högstadielärare på Rinkebyskolan. Empatiprogrammet Vänner introducerades i Beirut 1998 där en av Abrahams barns projektledare arbetade.
–Vänner kom till av en slump. Ikea hade en satsning på barn för några år sedan och vi fick en massa gosedjur. Jag tänkte att man kan inte bara komma till den här lekskolan i Beirut med gosedjur, utan vi måste ha ett projekt och så kom vi på det här. Det visade sig sedan att Vänner slog ut alla andra projekt, det är så tacksamt med gosedjur, säger Dortothea Rosenblad.
Gosedjuret symboliserar barnets innersta. Barnen kan låta gosedjuret uttrycka frågor eller påståenden som de inte riktigt vågar framföra själva.
–Vi hade en flicka i Rinkeby som var sex år och som inte hade sagt ett ord i den grupp hon gick i. När hon skulle välja vän valde hon en anka. Sedan blev det så viktigt för henne att uttrycka ankans åsikter att hon började tala. Jag träffade hennes lärare senare och de var tagna, berättar Dorothea Rosenblad.
Elisabet Mattizon Armgard, programsekreterare för Abrahams Barn vid Sigtunastiftelsen, har varit ute på flera förskolor och skolor med projektet.
–Ibland blir man berörd av hur starka saker som kommer fram. Det var en pojke som alla såg upp till, han var klassens clown, stor och stark. När han pratade om sig själv var allt bra, men när han pratade om sin vän så var den orolig och rädd för krig. De som jobbar med projektet måste känna sina barn, för det som kommer fram måste tas om hand.
Det är något visst med gosedjur. Ibland har Elisabet Mattizon Armgard tagit med sig gosedjur när hon berättat om projektet för vuxna. Då har de flesta självmant tagit ett gosedjur och satt det i knäet.
Förskolläraren Marie Hagman har jobbat i förskolan sedan 1980-talet. På den tiden fick barnens egna gosedjur bara plockas fram när det var dags för vila. I dag är det inte så strängt.
–Det är mycket mer gosedjursanvändande i dag. Man är mer medveten om barns behov och låter dem vara med och bestämma. Det som är bra för barns trygghet är också bra för deras känslomässiga och intellektuella utveckling, säger Marie Hagman.
Gosedjur tycks vara högre stående leksaker som framkallar omtänksamhet och värme hos människor.
Det fick barnen och personalen på förskolan Borgen i Säter erfara när de fick infallet att sätt gosedjuret Håkan på tåget till Stockholm med en lapp om halsen. ”Hej! Jag heter Tåg-Håkan och jag kommer från förskolan Borgen i Säter. Jag vill se mig om i Sverige och behöver hjälp att ta mig runt. Barnen på Borgen vill veta var jag är så skicka gärna en hälsning till dem. Jag började min resa den 17 mars och jag vill komma tillbaka den 31 maj.”
–I vår barngrupp hade vi barn som var från Arjeplog och som hade släkt i Malmö. Tåg-Håkans resa blev ett bra tillfälle att ta fram Sverigekartan och få in geografi, säger Kicki Järudd, barnskötare på Borgens förskola.
Första mejlet från Tåg-Håkan kom den 21 mars. De som jobbade på tåget hade tagit en bild och berättade att han var på väg till Sundsvall.
–Folk som åkte tåg var jätteduktiga på att skriva och skicka mejl. Vi fick rapporter från Kalmar, Linköping, Stockholm, Norrköping, Umeå, Örnsköldsvik och Ånge, berättar Kicki Järudd.
Sedan blev det tyst. Oron steg. Skulle Tåg-Håkan inte komma tillbaka? De ringde till och med till hittegodsavdelningen. Men den 30 maj kom ett mejl ”Jag är på väg hem. Kan ni komma och möta mig på stationen kl 11.49.” Mejlet upptäcktes i sista stund och det blev ingen tid till lunch. Alla barnen ville förstås följa med. Tillsammans med personalen sprang de till tågstationen.
Längst fram hos lokföraren satt Tåg-Håkan. Mest fantastiskt av allt var att han hade 42 brev i sin lilla ryggsäck. På biljetter och små lappar hade människor skrivit vad Håkan varit med om. Han hade varit på dop och 40-årskalas, sovit över i gästrummet hos ett pensionärspar, bott på hotell i Stockholm, hälsat på i en förskola i Varberg och till och med varit utomlands.
”Nu är jag på väg till Köpenhamn från Varberg. Tänkte att det skulle vara spännande att åka utomlands. Ska nog sova över i Danmark och fortsätta min resa i morgon”, stod i ett brev.
– Det är fascinerande att se vad människor har ställt upp och tagit sig tid. Nu har vi en ny barngrupp 3–5 åringar och de vill förstås också sätta Håkan på tåget. Vi funderar om vi ska göra något efter nyår, säger Kicki Järudd.
