Att förhindra återfall är ett av kriminalvårdens viktigaste uppdrag. I det syftet har kriminalvården 13 behandlingsprogram (se fakta). Alla utom två har sitt ursprung i den anglosaxiska världen - Storbritannien, USA och Kanada.

–Dessa länder var först med att införliva vetenskapligt tänkande i behandlingsprogrammen. Man kunde visa att det fanns en metodik som fungerade, berättar Åke Farbring, expert på vetenskaplig program- och metodutveckling inom kriminalvården.

Under 1990-talet byggdes behandlingsprogram baserade på forskning. Storbritannien storsatsade 500 miljoner pund på frivård.

–Vi följde utvecklingen i England och importerade deras program. Det första var One-to-One 1999, berättar Åke Farbring.

Till en början var det enstaka eldsjälar bland de anställda som införde programmen. Alla program prövas vetenskapligt av oberoende forskare innan de börjar användas i Sverige.

Eftersom programmen är relativt nya har effekten inte hunnit utvärderas. Undantag är Cognitive Skills (se fakta), som utvärderats av Brottsförebyggande rådet. Effekterna av den behandlingen har varit små.

Det svenska behandlingsprogrammet BSF håller just nu på att utvärderas av Karolinska institutet. För övriga program finns en ganska vag tidsplan för utvärdering.

–Vi har system för för- och eftertest. Exempelvis ser vi om det kriminella tänkandet förändrats under behandlingen. Däremot vet vi ännu inget om återfallsfrekvensen, säger Åke Farbring.

60 procent av de intagna i landets fängelser bedöms ha problem med missbruk. Av behandlingsprogrammen riktar sig cirka hälften till missbrukare.

I Storbritannien, som utvärderat sin storsatsning, har programmen inte infriat förhoppningarna.

–Man hade hoppats att minska återfallen med fem procent, men det har inte uppnåtts. Sverige smittades av entusiasmen i de anglosaxiska länderna, men det finns anledning att tro att resultaten är liknande hos oss, säger Åke Farbring.

Enligt honom ger programmen goda resultat – under specifika betingelser.

–Det gäller så länge forskaren är med, chefen angelägen och personalen ges uppmärksamhet. I den grå vardagen, när programmet inte står i allas fokus längre, försämras resultaten.

Nu fokuserar den svenska forskningen på hur programmen ska uppnå bättre effekt.

–Det finns motkrafter, som vi tittar på. Hur få alla krafter att verka åt samma håll? En del anstalter är kanske inte mogna att förmedla den här verksamheten. Då är det bättre att vänta, tycker Åke Farbring. En brist är att programmen många gånger genomförs mekaniskt. Överallt där man jobbar med mänsklig utveckling krävs att en relation skapas, ett slags behandlingsallians. Där har vi nu börjat lägga fokus.

Varför då överhuvudtaget erbjuda dyra behandlingsprogram? Vore inte det smidigaste att helt enkelt hålla brottslingarna inlåsta?

–Det svenska samhället vilar på en humanistisk grund. Människan ska få en andra chans. Att minimera återfallsrisken tjänar både brottslingen och övriga samhället på. Politikerna har bestämt att vi inte ska ha dödsstraff eller låsa in brottslingar för tid och evighet, säger Åke Farbring.

Han hänvisar till kanadensisk forskning, som visar att långa straff snarare ökar risken för nya brott.

Enligt svensk lag ska återanpassningen prioriteras redan från början. Själva straffet är frihetsberövandet. Det utdöms av domstol. Kriminalvården däremot, ska inte straffa.

–Vi ska se till att fångarna är i bättre skick när de släpps ut än när de kom in, säger Åke Farbring.

Vad är det då som kan hjälpa respektive stjälpa kriminella som vill sluta begå brott? Forskaren och psykologen Birgitta Rydén-Lodi har djupintervjuat hundra återfallsförbrytare strax före deras frigivning (Idagsidan 14/1). Efter tre år i frihet har hon följt upp dem.

Innan de släpptes ut ur fängelset sade en stor majoritet att de önskade bryta sin kriminella livsstil. När tre år gått hade ändå de allra flesta dömts för nya brott.

–Missbruket är en stor bov. Missbruket i sig och missbrukande vänner, som väntar ute i friheten. Bäst är att resa iväg någonstans, där vännerna inte hittar en, tills man hunnit bygga upp ett annat liv.

Det säger Britt af Klinteberg, handledare under forskningsarbetet. Hon är professor vid psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Hon tycker, liksom Åke Farbring, att intagna kan åläggas att delta i behandlingsprogram även om de inte är motiverade. En del av programmen går ut på just att skapa motivation.

–De kan i alla fall prova. Fun­gerar det inte, kan de avbryta och återvända när de mognat, anser Britt af Klinteberg.

En stor del av återfallsförbrytarna har personlighetsstörningar. Det måste man ta hänsyn till.

–Två tredjedelar har en eller flera personlighetsstörningar. Många har svårt att bedöma konsekvenser. De styrs av upplevelserna i nuet. Impulsivitet är, enligt Britt af Klinteberg, något som tydligt styrs av processer i hjärnan.

–Impulskontroll går att träna. Om inte annat kan man bli medveten om sitt sätt att fungera.

Impulsivitet beror på att serotoninet och dopaminet i hjärnan är i obalans. Så är fallet vid till exempel adhd. Många kriminella är eller har varit hyperaktiva och har svårt att koncentrera sig.

–Medicin i väl avvägda doser gör det lättare att nå fram med behandling, säger Britt af Klinteberg.

Struktur i livet, och att få ingå i sammanhang utan kriminella traditioner, kan också skydda mot återfall.

Det finns människor, som tar sig ur sin kriminalitet, efter en religiös eller annan andlig upplevelse.

–Det handlar mycket om att bli en del av ett sammanhang, tror Britt af Klinteberg. Många har aldrig tillhört något sammanhang, inte ens i familjen.

Att möta sina brottsoffer kan vara en bra metod för kriminella, som har åtminstone viss förmåga att leva sig in i andras känslor.

–Att kunna se hur andra människor mår är en stark skyddsfaktor vad gäller brott. Men också empati kan tränas, även om barn är mer mottagliga än vuxna.

Enligt Britt af Klinteberg finns högsta återfallsrisken hos kyliga och okänsliga personer. Eftersom de lätt stöter bort andra har de svårt att skapa vanliga relationer.

Social träning ingår i en del behandlingsprogram.

–Att kunna knyta an till andra och att kunna samspela är bra. Många har aldrig lärt sig hur man gör.

Britt af Klinteberg hissar dock varningsflagg för att lära ut ­sociala färdigheter utan träning i verkligheten utanför murarna.

–Annars finns risk att kunskaperna används i kriminellt syfte.

Hon erfar att en viss mognad utmärker dem som klarar att lämna en brottslig bana. De vill själva förändras, de har tröttnat på kåklivet och kompisar som inte går att lita på.

–En hygglig fritid är också oerhört viktig. Det gamla måste ersättas med något annat som engagerar, annars blir det för tomt. Frågan är hur det ska gå till. Det behöver vi ta reda på mer om.