Foto: Anders Haag

Trongsa, Bhutan Det är som om det goda humöret stiger för varje meter vi klättrar i vår Landcruiser upp mot Pele La, det högsta bergspasset på vägen mellan Punakha och Trongsa. Landsvägen är smal. Den asfalterade mittdelen är som en cykelbana. Den grusiga vägrenen är ibland farbar, ibland störtar den bara ut i ett växtklätt stup som försvinner ned i en smal dal, några tusen meter nedanför.
Möter man andra fordon måste man ibland stanna, och backa, för att hitta ett ställe där det går att skrapa sig förbi varandra. Men chauffören Karma är skicklig. Vi, jag och några Unicefmedarbetare som är på studieresa i bergskungadömet Bhutan i Himalaya, skojar om att chaffisen förhoppningvis för med sig god karma, tur, och inte dålig karma, olycka.
På toppen av passet ligger nattens frost kvar på mark och pinjeträdens grenar. När vi stannar känner vi hur frisk och tunn luften är, i motsats till värmen och dammet nere i Punakhadalen.
Jag tar min kamera och går ned på en slänt. Några betande yakar, Bhutans långhåriga
nötkreatur, har väckt min nyfikenhet. En bit nedanför vägen har en grupp yakskötare slagit läger - enkla vindskydd uppbyggda av trädgrenar och med presenningar som vägg och tak.
Bland yakarna står ett par kvinnor med rufsigt hår och slitna kira-dräkter och tittar förundrat på mig. Ur tuvorna lösgör sig plötsligt ett flickebarn. I sina små röda stövlar springer hon oförskräckt mot mig med ett leende som strålar i kapp med den sol som just tagit sig upp ovanför bergstopparna bakom lägret.
Jag slänger fram kameran. På bilden blir hon bara en svart figur i starkt motljus. Men i mitt minne är hon en glädjeängel som bara gör mig så glad. Vi kan inte prata med varandra, utan vi tittar bara, skrattar, och så går jag därifrån, tillbaka upp mot min Landcruiser.

Att göra den okända yakskötarflickan till en sinnebild för Bhutans ”lyckliga” befolkning vore förstås mer än naivt. Men ändå är det spontana mötet med henne en bra startpunkt för det jag tänkt berätta om: Bhutans strävan att på kort tid gå från fattig medeltid till modern tid, utan att förlora det goda som gamla levnadsmönster kan innehålla.
Innan jag når mitt resesällskap, som otåligt sitter i bilen och väntar på mig, stöter jag på Gembo, ägaren till de yakar jag just hälsat på.
Gembo berättar att han bor i en by inte så långt ifrån Pele La-passet. Pekar västerut. Han är bara på besök - följer inte med yakarna på sin årliga rundvandring, så som yakskötarna gör. Jag frågar om människorna i lägret är hans underställda.
- Nej, de är mina släktingar, förklarar han.
Men något i hans undvikande blick gör mig osäker. Kanske förhållandena här är en rest av den medeltida feodala struktur som alltjämt lever kvar i Bhutan. Det var först på 1950-talet som träldom förbjöds och brukbar jord delades ut till de jordlösa.
Alltsedan 1600-talet, då Bhutan enades och blev en nation har landet levt i en självpåtagen isolering - med god hjälp av den oländiga terrängen. Hela Bhutan utgörs av berg, varav en femtedel är täckt av snö året om.

När jag föddes, för 40 år sedan, fanns här inga vägar, farbara med bil, inga skolor, om man inte räknar de buddhistiska klosterskolorna, och ingen modern sjukvård att tala om. Men Kinas invasion av Tibet, och Indiens självständighetsförklaring, tvingade Bhutan att på 1950-talet börja öppna landet för, och söka stöd hos, omvärlden - för att förhindra att bli uppslukade av jättarna i norr och söder.
Sedan dess har det skett en snabb utveckling. Med indiernas hjälp har det byggts en landsväg, (med några förgreningar), som går från Puentsholing i sydvästra Bhutan, upp till Paro och huvudstaden Thimphu i den mellersta västra delen, och sedan österut ända till Trashigang. Med internationellt stöd har det också byggts upp ett ganska väl fungerande system av skolor och sjukhus. Det finns numera även en del industrier, i södra Bhutan, men den största exportprodukten, utöver jordbruksprodukter, är vattenkraftsproducerad el.
På några årtionden har Bhutans BNP per person stigit från i stort sett noll till omkring 500 amerikanska dollar om året.
Varje enskild invånare i Bhutan har alltså i snitt mer än 1,5 dollar om dagen att leva på. Alltså en bra bit ovanför det absoluta fattigdomsstrecket, som ligger på en dollar om dagen.
Och för mig, som rest en hel del i Indien, Nepal, Pakistan och Bangladesh, ser bhutaneserna slående välmående ut. Levnadsnivån är förstås mycket enkel, men jag ser ingen svält, ingen stinkande smuts och inga tiggare på gatorna. Bhutan har redan klarat FN:s millenniemål nummer ett - att få bort extrem fattigdom och hunger.
Det allmänna - relativa - välmåendet beror, förutom en hel del internationellt stöd, på att kungen och regeringen följt en i det närmaste socialistisk princip med femårsplaner, restriktioner för privat ägande och att man satsat nästan alla biståndspengar på att bygga ut skolor och sjukvård.

Bhutan har också ett alldeles unikt mål med sin utveckling - allas ”lycka”. Istället för att satsa allt på att höja BNP (på engelska, GNP, Gross National Product), inriktar man sig på att höja GNH, Gross National Happiness, den nationella lyckan. ”GNH är mycket viktigare än GNP”, har kungen, Jigme Singye Wangchuck, sagt.
Vad innebär nu detta? Jo, istället för att bara fokusera på ekonomisk utveckling ska man också ta stor hänsyn till miljön, uppmuntra kulturell och andlig utveckling och landets styrelse ska arbeta för folkets bästa, och inte sko sig själva.
Det låter kanske som en utopi, och är nog tyvärr det också.
Bäst har man lyckats på miljöområdet. Bhutan fyller med råge millenniemål nummer sju, att en miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas. Eftersom kungahuset, liksom den absoluta majoriteten av Bhutans befolkning är fridsamma buddhister, slog man tidigt fast i utvecklingsplanerna att natur och djur ska skyddas.
Resultatet är väl synligt. Bhutan är ett sagolikt naturskönt land med en fantastisk artrikedom. Själv häpnar jag över julstjärnor, stora som träd, och hela skogar av rhodendron i olika färger.

Hur kungen och regeringen sköter sig har jag svårt att uttala mig om. Det råder ingen parlamentarisk demokrati i Bhutan, om ens demokrati. Visserligen finns det ett system med folkliga representanter på olika nivåer - från byar till Bhutans 20 distrikt till en riksdag som påminner om Sveriges gamla ståndsriksdag. Men de administrativa centren för varje distrikt, så kallade dzongs - ett slags fästning där både det världsliga styret och buddhistiska munkar är samlade under ett tak - ser likadana ut som på medeltiden. Och till syvende och sidst är det ändå kungen som bestämmer.
Fast sämst går det nog ändå med att bevara den gamla kulturen. Bhutan är som sagt ett utpräglat buddhistiskt land. Fortfarande skickar många familjer en av sönerna till ett munkkloster, och några skickar sina döttrar till ett nunnekloster. Men det är en vana som minskar i popularitet, inte minst eftersom ett skolväsende av västerländsk typ nu finns överallt.
I skolorna sjunger man en del buddhistiska sånger, och lär sig något om buddhismen och dess etik. Men det är alldeles för lite av den varan, klagar Diederik
Prakke, skribent och praktiserande buddhist. När jag träffar honom på Swiss Bakery i huvudstaden Thimphu säger han träffande:
- Vi försöker föra över en del av det goda med vår etik och våra uråldriga levnadsmönster till den yngre generationen, ungefär som man lägger lite ost, tomatsås och annat på pizzan. Istället borde vi placera hamburgaren i heliga mandalan, alltså behålla det traditionella och integrera det moderna på ett fungerande sätt.
Men som det är nu förs knappt någon dialog mellan det gamla och det nya, menar Diederik Prakke.
- De unga, som inte går i klosterskola, får inte lära sig ett buddhistiskt perspektiv, som kan ge dem lite distans till det moderna och materialistiska perspektivet.

Att det ligger något i det han säger märks då man tar en promenad i Thimphu en fredag- eller lördagkväll. Överallt driver det omkring ungdomsgäng, klädda som värsta hip-hop-gängen i Botkyrka. De bryter mot lagen att alla måste gå klädda i nationaldräkter, men polisen verkar inte bry sig.
Diederik Prakke är också kritisk mot att de enda åtgärder man vidtagit för en kulturell och andlig utveckling är restriktioner: alla måste bära folkdräkt, alla hus måste byggas i bhutanesisk stil. Man har gjort det svårt och dyrt för turister att besöka landet, för att förhindra negativt inflytande.
- Bhutan är som ett levande museum. Var finns de positiva initiativen?
Ja, om bhutanserna är lyckligare än andra folk är svårt att säga. I den nationella tidningen Kuensel läser jag om ett spirande drogmissbruk bland ungdomar, om spridning av hiv/aids och om fräcka stölder av heliga buddhistiska föremål, utförda av ”anti-nationalister”.
Kanske det är som buddhismen säger: Livet är otillfredsställande. Om den glada flickan jag mötte den där morgonen stannar i sin invanda miljö får hon stå ut med mycken umbäranden och hennes liv kommer att kretsa kring barn, matlagning och yakar. Om hon utbildar sig är risken stor att hon får ett trist och simpelt jobb, om ens något, eftersom den privata marknaden i Bhutan knappt existerar.