Hon togs in som självmordsbenägen - men hade själv inte tänkt så långt som att verkligen ta sitt liv. När hon skrevs ut från "koko-huset" sex veckor senare hade hon tillräckligt med förskrivna tabletter för att göra det.
- Jag erbjöds enbart medicinering. Så lita inte på att man får vård bara för att man har lagts in på psyket. Tänk på det, om ni är anhörig till någon som behöver hjälp!
Alexandra Rydholm-Granqvist har känt igen allt som Patriks pappa skrev om sonens självmord på Idagsidan förra veckan. För tio år sedan hamnade hon i en djup depression - men har sedan länge kommit upp ur det svarta hålet. Hon är gift, har fått tre barn på fem år och är just nu mammaledig från jobbet på en fastighetsmäklarfirma i Stockholm.
Det som får henne att kontakta SvD är just de tragiska följderna av att psykvården inte ger någon vård. Hon kände Patrik. I samma umgänge fanns Björn. Inom loppet av ett år återsågs vännerna på deras begravningar och tvingades konstatera: Två unga, snygga, extremt duktiga män under 40 hade själva satt punkt för sina liv.
Alexandra Rydholm-Granqvist vet att det inte hade behövt hända - och talar både om folks attityder och om psykvården. Vi är så rädda för mörka känslor, konstaterar hon och tänker på hur förskräckta en del vänner blev när hon fick ett gravt handikappat barn. Det borde vara okej att ha ont i själen ibland! Och skulle man då behöva tas in akut, borde de ansvariga säga som det är: Här handlar det om förvaring, inte vård. Tänk om någon berättat det för Patrik!
- När jag läste artikeln kände jag igen allt som han kämpade med. Gökboet är som Sheraton mot vad man möter på psyket. Det är en tragedi att det gick så långt för Patrik.
Själv var hon knappt fyllda 24 när hon togs in. Efter fem års studier i USA hade hon flyttat hem till Sverige med en masterexamen i statskunskap och journalistik. Vintern kom och blev mörk, ända inombords. Tjejen som alltid varit glad och välkammad, som tävlat i konståkning och spelat fotboll, kände sig vilsen i vem hon var, vad skulle hon göra med
sin utbildning, vilket liv ville hon leva - vad innebar det att vara lycklig?
- Det var en normal livskris, tror jag. Jag hade blivit annorlunda de där åren i USA mot den jag var innan. Men den bilden var svår att förmedla. Jag möttes bara av vad andra såg - de moderiktiga kläderna, ytan. Jag kände ett allt större utanförskap.

Även om hon var duktig på att dölja hur hon mådde inuti var det svart bakom fasaden, som hon säger. Till slut orkade hon inte ta konflikten mellan att vilja och inte vilja kämpa mot det mörka. Det var som att äntligen hitta en fridfull plats.
När hon på det här sättet verkade ge upp blev hennes pojkvän rädd. Sjukvårdsupplysningen rådde honom att ta henne till psykmottagningen - om läget verkade akut.
- Där fick jag prata med en läkare i 45 minuter. Det var det längsta samtalet på hela den tid jag var inlagd, berättar Alexandra Rydholm-Granqvist.
Anledningen till att hon hölls kvar var suicidrisken: Hon hade ju sagt att hon inte orkade leva, kände sådan hopplöshet.
- Men när de tog ifrån mig parfymflaskor, smycken, rakhyvel Då blev jag rädd och skärpan i mina egna tankar försvann. Här gällde det att bli en duktig patient så man kunde behålla kontrollen, försökte jag tänka. Jag upplevde att jag var i en farlig miljö.
Runt om henne fanns unga flickor med oräkneliga ärr på handlederna. Anorektiker. Rumskompisen som hade tvångsföreställningar och slog på väggarna.
Själv fick hon nattsvettningar och visste inte att det var ångest. Hon hade aldrig ens tagit huvudvärkstabletter och kände motstånd mot antidepressiva medel. Hon övervakades av personalen men fick ingen diagnos.
Medpatienterna var vana och gav Alexandra goda råd: Jaså, du är här för första gången! Ta din medicin, annars får du aldrig bestämma något själv. Hotar de med tvångsvård? Gör som de säger, annars kommer du aldrig härifrån.
- Jag var helt chockad. Jag var djupt nere i det svarta hålet, hade ingen smak, ingen lukt, ingen känsla - och så kom jag in i den här världen!

Men varför hon blev så deprimerad just då kunde
ingen förklara för henne. Hon träffade elva olika läkare högst tio minuter varje gång. Samtalsterapi var det inte tal om, då måste man nog må bättre, tror Alexandra.
Men hon ville ha svar: Vad skulle hända med henne? Skulle hon få vård? Hon ville ju ha hjälp, men insåg: Det här var ren förvaring. Hon skulle förvaras här "tills medicinens koncentration satts i blodet" och "det värsta hade gått över." Sedan kom hon ut med ett recept på så mycket tabletter att hon kunde ta livet av sig. Det hade erfarna medpatienter upplyst henne om.
- Allt som fanns var en total frånvaro av plan. Patrik skulle ha behövt veta det, han som skrek på vård. Det hade i alla fall varit något att ta på: Här handlar det om förvaring tills det värsta är över - men inte om vård. Sedan slussas man till öppenpsykiatrin, eftervården. Istället blev han livrädd när de hotade med tvångsvård.
Sedan trycker hon återigen på det hon vill säga till alla anhöriga: Lita inte på att de som blivit inlagda på psyket får vård bara för att de är på
sjukhus! Ni måste förstå att vården inte riktigt finns.

Ska de anhöriga ta tag i saker själva, menar du?
- De brukar vara rätt slitna, så det orkar nog ingen. Äntligen hänger det inte på dem att någon inte klarar sig själv. De överlåter nog gärna ansvaret på läkarna.
Och läkarna - de borde själva träda fram och säga som det är, tycker hon. En del far så illa på psyket att de aldrig kommer därifrån. Och vem ska bry sig? Alexandra såg många som inte fick några besök över huvud taget när de låg inne.
Själv hade hon sin pojkvän, han hälsade på varenda dag. Hade det inte varit för att han visade henne värdighet, undrar hon om hon någonsin kommit därifrån.
Men hon hittade också sin egen väg: "Bästa medicinen för mig var att folk visste att jag varit på hispan", säger hon. Det var en lättnad att det kom ut. Liksom hemligheten med att hennes mamma tog livet av sig när Alexandra var två år. På morgonen på Mors dag låg hon död i sängen.
- Det är klart att en sån sak lämnar sår i mig, det lämnar sår i en hel
familj. Men vi höll upp en fin fasad bakom 16 rum och kök i Täby. Vi visade inte att det fanns vanliga, mänskliga problem att brottas med.
Att vara människa här innanför - som om det skulle vara fel, konstaterar hon. Hon tror det finns en massa attityder till svaghet som spelar roll här. Numera har hon lärt sig att det är en styrka att kunna visa sina mänskliga svagheter.
- Därför blev det en enorm lättnad när det kom ut, säger Alexandra. Äntligen slapp jag fasaden. Det var så skönt! Det är som om folk äntligen träffar mig numera. Jag har fått en fördjupad relation till många som jag inte hade förut.

Att nu ha erfarit en djup depression är som att veta: värre än så här kan det inte bli. Till folk som tycker att just hon borde slippa att få ett handikappat barn säger hon, varför inte just jag? Jag är mer rustad än de flesta!
- När mörkret kommer kan jag möta det, säger hon. Det är mest som att känna okej - det här är en dålig dag. Det går över.
Alexandra Rydholm var själv fången i andras bild av henne
som den duktiga och snygga som hade massor med vänner. Hon tror många har kvar sina föreställningar om framgångsrecept och vägen till lycka. Men två av de mest lyckade i hennes umgänge har tagit sina liv. Tänk om man kunde göra något åt folks fördomar om vilka som plötsligt kan hamna på psyket, säger hon:
- Att vara svårt deprimerad, eller självmordsbenägen - det kan hända en själv, när som helst. Men det tror man inte.
Vilka liv lever vi egentligen, frågar hon sig. Det blir lätt ytligt och kyligt när vi är så rädda att ta oss tid.
- Men det är jätteviktigt att vi vågar bry oss om varandra. Det spelar en enorm roll att någon ställer en fråga om hur man mår, och att man verkligen lyssnar på svaret.
Eller kanske ger någonting tillbaka, som Patrik.

En dag förra året mötte hon honom på Tomtebogatan där hon bor. I barnvagnen låg Edward, Alexandras barn nummer två. När de hejade på varandra mötte hon det som var så väldigt mycket Patrik, berättar Alexandra.
- Han gratulerade mig, och jag sa: Tack, men det
är inte riktigt som det ska. Han är jättehandikappad.
Då lyfter Patrik på sufletten, tar bort filten och ler stort: han har ju armar och ben, Alexandra! Det är ju en vacker bäbis du har!
- Det var Patrik i ett nötskal. Om man visar att man inte är rädd för det svåra, då visar man vägen för andra. Man blir inte rädd själv.
Agneta Lagercrantz