Det handlar bara om andningen, förklarar han. Att inte glömma att andas. In – ut. In – ut. Då kan vi komma i takt med universums rytm – vilket han menar är ­nödvändigt för mänskligheten, ”för vi behöver komma tillbaka till frid och lycka, ljus och kärlek, genom varje andetag”.

Och man ska inte tro att man kommer undan, för Thomas Di Leva säger nästan omedelbart: Ta det lugnt! Ta av dig skorna, det här är ett tempel.

Uppenbarligen befinner vi oss i en annan puls än artisten och kärleksprofeten Thomas Di Leva. Vi har klivit på – rusat in? – i hans inspelningsstudio mitt i Stockholm, med ett rum vägg i vägg klätt i mattor på golvet och kuddar längs väggarna. Vid kortsidan står en vitdraperad fåtölj och ett bord med värmeljus och guden Shiva. En iPod kopplad till dator och högtalare levererar snart meditativ musik medan det ­universella mantrat aaoomm ­stiger fram ur tonerna.

Sedan blir det golvkuddar med var sin enorm kopp grönt te. Och så var det andningen ... In – ut. In – ut.

Visserligen vet man hur man ­andas – tror man. Men kanske inte vad det innebär ”att vara i sin andning”, som Thomas Di Leva uttrycker det. Han menar att man istället för att försvinna i sina tankar och minnen ska stanna upp, blunda, ta sina andetag – som om andningen vore en bön: Det här ögonblicket är jag med om just nu. Det är unikt. Oavsett framtiden och dåtidens ryggsäck ska man komma ihåg att andas fritt, är hans råd. Då kan man vara i balans med allt man gör.

–Vi har alla varit med om ­dessa ögonblick, så det är väldigt ­enkelt. Blir vi satta ur spel kan vi bara påminna oss, så kommer vi in i andningen igen. Så länge vi har den i vårt centrum kan vi pånyttfödas hela tiden.

Annars … Ja, till och med våra miljöproblem kan skyllas på att vi inte är i takt med universum, ­konstaterar Thomas Di Leva. För vad vi än gör, pågår ett samspel mellan utsida och insida. Medan vi tar in hela världen med våra sinnen, riktar våra intentioner utåt och gärna ägnar oss åt ­minnen och framtidsplanering, handlar allt om det här samspelet, menar han.

–För att få ut något av det behöver vi komma i kontakt med ­insidan först. Andningen, hjärtat. Andningen aktiverar hjärtat. Då kan vi höra vår tystnad, komma i kontakt med vårt centrum.

Kan inte det också vara skrämmande?

Thomas Di Leva ler stort.

–Jag vet! Och jag gillar det. Det betyder att vi har en väldig potential – oj, vad mycket det fanns där inne! Inte i negativ betydelse, att man ska vara rädd för främlingen som bor där, utan att man ska öppna för en samexistens. Ska vi bli vän med oss själva får vi börja med att acceptera främlingen där inne istället för att vara rädda för den vi stöter på.

Rädslan och smärtan är nämligen det största hindret för att gå ”fridens, fredens och kärlekens väg”, enligt Thomas Di Leva som har en rad exempel på vad rädslan leder till: likgiltighet, vilsenhet, ångest, förvirring, kaos, förtvivlan, krig, egoism och handlingar man inte känner igen sig i. Allt kommer ur den smärta vi känner när vi ­stöter på rädslan, säger han.

Hur kan vi göra istället?

–Man måste möta smärtan, först då kan den förvandlas. För­söker man fly blir den bara större. Det handlar om att stanna upp och med sin medvetenhet vara som ett vittne till det som sker. Man ser sin rädsla utan att förklara, skylla på eller försöka hitta en mening. Sånt ökar också bara smärtan.

–Om man bara är där med sin närvaro förvandlas rädslan till glädje.

Vill man aktivt påverka denna livslånga process, föreslår Thomas Di Leva att man sätter sig i ett mörkt rum och blundar. Eller ställer sig ensam i skogen och känner sig ett med allt. Han ­bedyrar att det är inom oss de stora skatterna finns, att det är där vi kan finna gåvorna.

Han vet. Han har själv behövt göra jobbet.

Som barn var Thomas Di Leva mörkrädd, och skrämdes av de varelser och gestalter som kom till honom på nätterna. Idag ­upplever han att han är alla de där gestalterna, precis som han finns i alla skeenden i detta universum. Och för Thomas Di Leva är detta inte unikt för just honom, vi är alla allting. Det är det som är medvetandets kärna, menar han – att det inte finns några begränsningar. Inga avstånd.

–Eftersom andningen är rytmen i universum, är det ett medvetande vi alla delar. Det är vad vi alla har gemensamt. Allt finns i minsta atom. Jag finns i alla ­skeenden. Alla finns i allting. Detta delar vi alla.

–I den upplevelsen blir rädslan något man kan skratta åt, en del i dramat, bara. Som att se en film, säger han obekymrat.

Men mentala rädslor är vi ­tyvärr inte så bra på att ta hand om, konstaterar han. Tänk om vi kunde befria oss från oron att bli sjuka, att inte bli omtyckta eller att leva i ovisshet i väntan på ett ­besked. Lösningen är enkel i hans ögon:

–Om vi satte oss ned och andades, kunde vi hitta vår inspiration istället. Vad får vi för ingivelse, vad säger oss vår intuition? Följ den! Då skulle inte lidandet få samma centrala plats som nu i historien.

Så gör vi nu inte, utan fastnar i att söka förklaringar, något Thomas Di Leva menar är mänsklighetens stora problem. Det är då vi skyller på andra eller kompromissar med vårt inre lidande: ”Så här är det, och jag får väl leva med det.” Det kallar han att skaffa en krycka på insidan, vilket kommer att påverka våra beslut och hur vi ser på andra människor. Inte heller psykologiserandet som förklaring räcker.

–Det kan hjälpa ett tag. Jag ­pratar om en hjälp som hjälper för evigt i sin fulla kraft och ­effektivitet, säger Thomas Di Leva och skrattar innan han ­fortsätter: Så länge universum ser ut som det gör, är det bara att ladda ner. Visdomen finns där. Det är bara att andas.

Är psykologiserandet aldrig bra?

–Det har avmystifierat mycket och det är bra för ateister. Ha ha! Var och en blir ju salig på sin tro. Även det här motståndet, jag ­gillar det!

När han är ute bland folk ser han inte så mycket motstånd, bara hur intresset för andliga frågor ökar. Och han har noterat hur detta behov uttrycks: Människor löser inte medlemskort till en viss organisation, utan ”beter sig mer som humlor när de flyger från blomma till blomma”: ­Samlar sin andliga nektar än här, än där. Ändå är utvecklingen inget som sker bara på ytan, noterar ­Thomas Di Leva som när han pratar med folk allt oftare möter ett djup som han beskriver så här: ”Oj, i den här människans hjärta finns framtiden, finns kärleken, strålar ett oändligt ljus.”

–Det här märker jag överallt. Det är så människor uttrycker gudomligheten idag.

Beror det inte bara på att ­människor ser upp till dig som artisten Thomas Di Leva, att de sätter dig på en piedestal?

–Jag är både-och. Jag är både där uppe och där nere. Överallt, var du än tittar ser du mig.

Han skrattar gott.

Hm. Är det där ett grandiost eller gränslöst förhållningssätt till dig själv?

–Gränslöst, ler Thomas Di Leva.

–Det handlar om ett enhetstänkande, förklarar han. Jag identifierar mig med allt som är i livet.

Och du är gudomlig?

–Jag är gudomlig. Allting är gudomligt.

Thomas Di Leva blir tyst.

–Allting. I varje grässtrå finns gudomlighet. I varje hjärta finns gudomlighet. Allt är gudomligt som rör sig genom oss. Ge till­baka människan hennes gudomlighet, ingenting ska vara avstånd, för det finns inget mellan dig och mig och det gudomliga. Allt är kärlek. Gudomlighet är kärlek, som är sanning, som är evig lycka och frid. Det är evigheten.