Det var två och ett halvt år sedan de skildes åt på förvaret i Kållered utanför Göteborg. Det var ett år sedan de fick det första beslutet från migrationsdomstolen i Göteborg. Bernard hade då ansökt om det som kallas uppehållstillstånd på grund av anknytning.

I en andra dom ger migrationsdomstolen en tillbakablick (efternamnen är strukna i våra citat):

Migrationsdomstolen har genom dom den 26 augusti 2008 ... prövat och kommit fram till att Bernards och Kristinas relation inte kan anses som seriös i utlänningslagens mening.

Sedan dess har deras kamp för att få förenas i Sverige fortsatt.

Jag träffar Kristina hemma i hennes trånga men trivsamma lägenhet i Majorna i Göteborg. Hennes medfödda hjärtfel, som gav sig tillkänna för några år sedan, tvingade henne att gå ner i arbetstid och följden blev att hon fick flytta till en mindre lägenhet. Vardagsrummet är fyllt med möbler och ting som hon har samlat på sig under sitt snart 55 år långa liv, som fört henne från Strängnäs till Göteborg.

Framför oss på soffbordet ligger den tjocka bunten med papper som hittills är det enda påtagliga resultatet av Kristinas och Bernards kamp.

I slutet av juni i år avkunnade Migrationsverket sin andra dom. Det är ur denna dom som jag har hämtat de kursiverade citaten i den här artikeln.

Det som talar för att deras relation är allvarligt menad är att de lämnat samstämmiga uppgifter om när de träffades och när de betraktade sig som ett par.

Bernard och Kristina träffades sommaren 2006 på Hultsfredsfestivalen. Redan från första stund fanns en speciell känsla mellan dem.

– Det var som om vi hade känt varandra länge. Och det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer.

Kristina åkte tillbaka hem till Göteborg och jobbet som socionom inom Svenska kyrkan. Några månader senare flyttade Bernard till Göteborg och de började umgås. I november, när de båda insåg att det var något mer än vänskap mellan dem, berättade Bernard att han hade kommit till Sverige som asylsökande. Han hade fått avslag på sin ansökan och vistades nu illegalt i landet.

Kristina talar om all den sorg och oro som kom in i deras förhållande redan från början. Samtidigt försökte de ta vara på den tid de hade och njuta av att vara i varandras sällskap.

Julen firade de tillsammans i Johanneskyrkan, där Kristina arbetar som volontär. Sedan gick det inte många veckor innan Kristina en dag fick ett telefonsamtal från Bernard. Han hade åkt fast i en biljettkontroll på spårvagnen och befann sig nu på förvaret i Kållered, där utlänningar placeras inlåsta i väntan på utvisning.

Ett besök hann Kristina göra på förvaret innan Bernard var tvungen att lämna Sverige.

– Det var fruktansvärt. Det var som ett fängelse, massor av lås. När jag gick därifrån visste jag inte om jag skulle se honom mer.

Det som ytterligare talar för seriositeten i deras relation är att de har haft en fortsatt tät och regelbunden kontakt med varandra.

Sedan Bernard avvisades till Liberia har han och Kristina hållit kontakten via telefon och mejl. Kristina har också skickat pengar till Bernard för att han ska klara sitt uppehälle. De har båda genomgått intervjuer, var och en på sitt håll, med svenska tjänstemän som har ställt frågor om deras relation.

För Kristinas del var särskilt den första intervjun en obehaglig upplevelse. Hon kände sig kränkt och misstänkliggjord och menar att det hela påminde mer om ett förhör än en intervju. Handläggaren på Migrationsverket satt med ett frågeformulär. När Kristina fick frågan ”Har ni varit intima under förhållandet?” valde hon att inte svara.

Trots att de svenska myndigheterna hela tiden har ansett att det finns omständigheter som talar för att Kristinas och Bernards relation är allvarligt menad blir helhetsbedömningen en annan. Bernard nekas uppehållstillstånd i Sverige.

Det första avslaget kom i slutet av mars 2008. Det grundades bland annat på att Kristina och Bernard ansågs ha tämligen dålig kunskap om varandras familjeförhållanden.

Migrationsdomstolen gick på samma linje i sitt avslag några månader senare. Men Kristina och Bernard gav inte upp. I stället gifte de sig via ombud och lämnade in en ny ansökan.

I juni i år kom det andra avslaget från migrationsdomstolen. Den här gången konstaterar domstolen att Bernard och Kristina verkar ha en relativt god kännedom om varandras familjeförhållanden. Nu finns det dock en annan omständighet som lägger hinder i vägen:

Vad som talar mot att förhållandet är seriöst i utlänningslagens mening är att de inte har träffats sedan Bernard utvisades från Sverige.

I ett brev till migrationsdomstolen skrivet några dagar senare ger Kristina sin syn på saken: ”Vi är seriösa. Vi har haft tät kontakt med varandra i tre år. Vi hör hur den andre mår bara genom att prata i telefon. Detta är en gåva och en väldig närhet.”

Kristina känner sig villrådig. Det känns som att vad hon än gör kommer hon i efterhand att förstå att hon borde ha gjort något annat. Däremot tycks hennes känslor för Bernard inte spela någon roll.

Nu har hon anlitat en jurist för att få hjälp att överklaga ärendet. I nästa steg funderar hon på att resa ner till Liberia, trots att det finns mycket som talar mot det. Som att UD avråder svenskar från att resa dit, att båda hennes läkare också avråder henne, att hon inte har råd – och att hon är orolig för att bli av med sina hjärtmediciner därnere.

Att åka till ett tredje land är inte aktuellt. Då måste hon låna pengar även till Bernards resa.

– Det är en svår situation. Jag trodde att det skulle gå fort, men det har tagit lång tid, säger Bernard när jag ringer upp honom på mobilen.

Efter någon inledande mening på svenska för vi samtalet på engelska. Han har hunnit glömma mycket av svenskan, men hoppet har han inte förlorat.

– Jag är en sådan person som tror att problem är till för att lösas. Det finns alltid en väg ut, säger han och tillägger att relationen mellan honom och Kristina bara har blivit starkare under tiden som de har varit ifrån varandra.

– Det finns en stor förtrolighet mellan oss. Jag hoppas att vi snart får vara tillsammans igen.

Kristina förundras över hur tjänstemännen på Migrationsverket utför sitt uppdrag. Vad är det egentligen de gör när de är satta att tolka utlänningslagen och omsätta dess ord i praktiken?

– Vad ger de sig in på? Vad menar de med att vårt förhållande inte är seriöst? Hur stor är kärleken? Hur kan man mäta kärleken? frågar hon sig.

Bernard är betydligt yngre än Kristina. Kristina misstänker att detta kan vara en anledning till myndigheternas skepsis gentemot deras förhållande.

– Men i så fall kan de väl säga det, så att vi får möjlighet att tala om åldersskillnaden.

En av de frågor som plågar Kristina mest just nu är: Vilket skick Bernard kommer att vara i när han väl kommer till Sverige, efter att levt så länge i ett trauma? Hon väljer att säga när han kommer i stället för om han kommer, eftersom hon är övertygad om att de en dag kommer att leva tillsammans i Sverige. Det finns ingen tvekan i hennes svar när jag frågar om det finns något som skulle kunna få henne att ge upp relationen.

– Nej, det gör man väl inte? Han är ju min familj nu. Man ger väl inte upp sin familj?