Birgitta Winberg arbetar som fängelsepräst på Kronobergshäktet i Stockholm.
Hon har mött dem som begått väl planerade stötar mot banker eller värdetransporter. Hon har träffat etablerade familjefäder som trixat med luftfakturor i det egna bolaget. Och så har hon pratat med arga unga män från förorten som kallar sina rån för ”inkomstutjämning”.
Samtidigt kan hon läsa om direktörer som tecknat sig för pensioner på miljontals kronor utan att någon tycker det är konstigt.
- De lever i samma tidsanda och har dragits med av samma luftdrag allihop. De är fartblinda, menar Birgitta Winberg som i många år varit fängelsepräst vid Kronobergshäktet i Stockholm.
Och den platsen är bara en skrattspegel av samhället i stort, anser hon. En ökad hårdhet, tydligare motsättningar mellan etniska grupper och allt större klasskillnader - ”sådant är bara skruvat ett varv till här”. Så när vi pratar om hur långt folk kan gå för att skaffa sig pengar vägrar hon att dra någon skarp gräns mellan oss här ute och dom som sitter inne.
- Den tendensen är livsfarlig, säger Birgitta Winberg som i augusti
valdes till ordförande i den internationella organisationen för fängelsepräster, IPCA.
Basen har hon annars inom Kungsholms församling i Stockholm. Under vårt samtal på tjänsterummet hänvisar hon två gånger till den kristna läran: Pengar är roten till allt ont, det står i Bibeln, säger hon. Och så var det där med girigheten - en av de sju dödssynderna.
Har de drivits av girighet, de hon träffar på Kronobergshäktet? Nej, inte enbart, tror Birgitta Winberg. En del lider av ångest, några är livrädda för att förlora social position och vissa är fruktansvärt arga på samhället.
Men allihop, påpekar hon, lever i samma tidsanda - där en viss livsstil, åtminstone i Stockholm, går igen i allt: Man ska synas, se bra ut och ha mycket pengar. Och även om människor i alla tider försökt fylla ett tomrum, alltså ”hantera sin världssmärta” som hon som präst uttrycker det, menar hon att standardreceptet just nu heter Shop til you drop.
- Det är bara ett slags tröst, tror Birgitta Winberg. Och det är bara yta. Jag tror
det är en stor fara om unga människor drömmer om denna yta i stället för att rädda världen.
Beror det på tidsandan eller värderingarna hemma?
- Tidsandan. Vilken familj man än kommer från i dag, så tycks känslan för pengars värde saknas. Ungdomars syn på mobiler, mp3-spelare och Canada Goose-jackor tyder på det. Som präst kan jag förfasa mig över att man inte hjälper andra människor, utan verkar tävla om att ha mest pengar: ”den som har mest prylar när den dör vinner”.
Bortsett från den gemensamma tidsandan finns också inslag av ren girighet, noterar Birgitta Winberg. Det finns ingen gräns för hur mycket vi kan skaffa oss - och mycket vill ha mer, det följer med girigheten. Därmed uppstår en risk för att moralen får stå tillbaka.
- Politiker och högt uppsatta direktörer är våra förebilder. När de snor åt sig för att de har höga positioner - ja, då blir det fritt fram för andra, menar hon.
Det är den mediebild vi har av girigheten. Var och en har väl ett eget ansvar för sitt beteende?
- Ja, men man
kan få rätt mycket beundran av andra om man roffar åt sig. Inte genom att lura gamla tanter, men staten. I ett samhälle med stora klyftor är det också svårare att upprätthålla moralen. Många av killarna jag ser på häktet skulle ha varit fattiga utan sina bankrån.
Av deras berättelser har hon förstått hur de kunnat gå så långt: Runt omkring sig, liksom på teve, ser de rika människor i vårt samhälle. Folk har fina bilar och jeans för 2 000 kronor. De ser pengar och statusprylar utan att med egna medel kunna ta del av livsstilen. De tillhör en stor grupp missnöjda som inte kommer in i samhället - ”alla kan ju inte bli städare eller pizzabagare” som Birgitta Winberg säger.
- När de inte får jobb, handlar det om ett strukturaliserat utanförskap. De smarta unga männen i förorten är jätteförbannade, berättar Birgitta Winberg, det är som en tickande bomb.
Om de starkaste tar sig från förorten genom att komma in på en högskoleutbildning, är det snarare spänningssökarna hon möter på Kronobergshäktet. I en annan
miljö hade de kanske hoppat fallskärm, tror hon, klättrat i berg eller blivit soldater.
Men här sneglar de på andra machoideal - de ser män som går på gym, har häftiga bilar, strör pengar omkring sig på krogen och omger sig med vackra kvinnor. Den livsstilen vill de också ha. De vill också kunna dricka cocktail fast de är studenter - som de kunde läsa om på Idagsidan förra tisdagen.
Några av dem dras in i kriminella gäng, som ofta håller till runt Stureplan.
- Rånen blir som en revansch, säger Birgitta Winberg. En rättvisetanke. En del kallar det för inkomstutjämning: Varför ska jag inte ha min del av välfärden? Men visst är det naivt att tro att man kan få lycka av pengar på det sättet.
Finns den drömmen bland de häktade?
- Ja, men det finns också mycket ångest i botten. De försöker ofta kompensera ett dåligt självförtroende med en massa prylar.
Status, prylar och märkeskläder är förunderligt lockande, noterar hon, och i storstäderna är tendensen klar: Här råder en föreställning om att värderas
utefter vad man har. Det man äger blir detsamma som vad man är.
- Medan vi uppvärderar egendomar i samhället hoppas vi att människor ska se på oss på ett särskilt sätt, att man själv ska bli uppvärderad. Men egendomar kan ju tas ifrån en!
Fast detta vägrar några att acceptera, särskilt de ekonomiska brottslingarna, de som levt ett stadgat familjeliv med egen firma. När den gått dåligt något år har de ofta löst den tillfälliga nedgången med luftfakturor.
Är det girighet eller en allmän svårighet att hantera pengar?
- Snarare att de har byggt väldigt mycket av sin status på lantstället, bilen och lägenheten och har svårt att vänja sig vid något annat. Inte för att jag vistats i dessa kretsar, men de som suttit för ekonomiska brott är sällan födda in i överklassen. De har kommit upp sig, blivit self made men som velat försvara sin position.
Lägger de mer status i sitt ägande än överklassen?
- Nej, jag tror snarare det handlar om att överklassen har mer nätverk och inte riskerar att förlora allt på samma
sätt. Som om de alltid har någon som går in och sopar efter bankskandalerna.
Genom åren har Birgitta Winberg dessutom sett hur hårt de ekonomiska brotten kan slå socialt. Medan bankrånarna ”har polare som ser till dem under tiden” kan fakturaskojarna överges både av familjen, vännerna och golfklubben, som alla tar helt avstånd. Under en period kan de må så dåligt att det finns en klar självmordsrisk.
Här hejdar sig dock Birgitta Winberg. Jämfört med ”andra spillror” hon möter på Kronobergshäktet har hon svårt att tycka synd om dem som har nätverket klart med advokater och åklagare och snart blir släppta ur häktet igen.
Och hon själv? Hur ser en fängelsepräst på pengar? Birgitta Winberg svarar med att jobbet ger henne rätt perspektiv på tillvaron. Hon kan känna sig nöjd med att ha en liten koreansk bil att köra - det är ju inte alla förunnade att ha bil, menar hon. Hon har tjänstebostad, alltså inget eget boendekontrakt - men är glad för att ha tak över huvudet.
- Jag har svårt för människor som gnäller
på saker i vardagslivet, säger hon. Det handlar ofta om pengar, och tyvärr är det ofta de som har mest som gnäller mest. Är det det enda man kan prata om? Har man inga andra bekymmer?
Bland dem som är födda med silversked i mun kan hon också skönja en tendens att bli litet hård mot de mindre bemedlade. ”Varför betalar de inte sina räkningar? Varför slutar de inte bara att knarka?” kan de resonera, som om de saknar förståelse för svaghet, menar Birgitta Winberg.
Annars är det inte mycket som hon som fängelsepräst förfasar sig över. Genom åren har hon sett hur människan är kapabel till vad som helst och inom sig kan ha obegränsat med både ondska och godhet.
Sålunda har hon har sett rika som fastnat i arvstvister och djup osämja på grund av pengar. Och hon har mött hemlösa som vuxit upp under fruktansvärda förhållanden. Men även om de är utslagna och sitter på häktet, säger de ofta att de är tacksamma - för de har mat för dagen och de har tak över huvudet. Så de ska inte klaga.
