Förhållanden mellan asylsökande och svenskar tycks vara ett outforskat område.

– Det finns inte mycket skrivet i ämnet, konstaterar etikprofessorn Göran Collste, som gjort en del sonderingar inför den här intervjun.

Visst finns det en hel del litteratur om så kallade blandäktenskap och parrelationer över ­nationsgränser, men det tycks vara betydligt mer ovanligt att någon intresserar sig för den speciella problematik som uppstår när en part i ett förhållande lever i trygghet i sitt hemland medan den andra parten har sökt asyl i samma land.

Detta är en situation som väcker en rad frågor. Kan man mäta kärlek på ett objektivt sätt? Hur påverkas en relation av att den ena parten är beroende av den andra för att få vistas i Sverige? Hur påverkas relationen av den ojämlikhet som uppstår i sådana här förhållanden – låt oss för enkelhets skull kalla dem ”asylförhållanden”?

Om det nu är svårt att hitta ­litteratur om asylförhållanden är det inte så mycket lättare att hitta vetenskaplig litteratur som ­beskriver vad kärlek egentligen är – just för att det är en sådan svårfångad företeelse. Ämnet ligger dessutom lite vid sidan om det som Göran Collste ägnar sig åt i vanliga fall.

Som professor i tillämpad etik vid Linköpings universitet sysslar han bland annat med teorier om global rättvisa. Han under­söker också hur principen om människors lika värde tillämpas i aktuella etiska frågor. I botten är han religionsvetare med inriktning på etik. Det kan förklara att ett av de verk han lyfter fram i vår diskussion om kärlekens väsen är teologen Anders Nygrens Eros och Agape, som kom ut redan på 1930-talet.

– Kärlek är ju något väldigt svårfångat. Just därför är det så få som har försökt sig på att ringa in det, säger han och uppehåller sig kring några av dem som trots allt har gjort sådana försök.

– Nygren gjorde en polarisering mellan eros, den begärande kärleken, och agape, den självutgivande kärleken. Enligt hans synsätt var agape det kristna kärleksidealet, medan eros var antikens ideal. Men förmodligen är det så att den mänskliga kärleken rymmer båda aspekterna.

Kanske blir detta särskilt tydligt i förhållanden där den ena parten är beroende av den andra för att få ett efterlängtat uppehållstillstånd i Sverige. Men i själva verket innehåller väl de flesta, om inte alla, parrelationer både självutgivande och begär.

– När två människor älskar varandra vill de varandra väl. Kärlek skapar tillit, förtroende, styrka och engagemang, och det gör att man är beredd att offra mycket för den man älskar. Det är den självutgivande delen. Men kärlek är också begärande – den som älskar vill själv bli älskad tillbaka. Även den erotiska delen av kärleken innehåller begär, säger Göran Collste.

Utöver parkärleken finns det en rad andra former av kärlek – den mellan föräldrar och barn, kärleken till ting eller till Gud, medmänsklig kärlek. Medan relationen mellan föräldrar och barn är tydligt asymmetrisk, eftersom föräldrarna har en särskild förpliktelse att ta hand om sina barn, är kärleksrelationen mellan två vuxna människor symmetrisk. Det är i alla fall så vi brukar tänka oss den. Men i själva verket finns det många förhållanden där den ena parten är beroende av den andra, påpekar Göran Collste. Det är inte något unikt för asylförhållanden. Som exempel tar han sina föräldrar:

– Min gamla pappa, som är 96 år, är beroende av min 87-åriga mamma för att klara vardagen hemma.

Tar man det ett steg längre finns det ett element av beroende i alla kärleksrelationer.

– När man lever i ett förhållande är man utlämnad till den andre och beroende av hans eller hennes intresse och engagemang; när det slocknar dör ju kärleksrelationen.

Som Göran Collste ser det kan en parrelation fungera utan jämlikhet, men inte utan respekt. Grundläggande är att se den andra människan inte som ett medel utan som ett mål i sig, för att låna ett uttryck från ­Immanuel Kant – det vill säga att se sin partner som en individ med ett egenvärde.

Ofrånkomligen finns det i asylförhållanden en risk för en instrumentalisering – att den ena parten utnyttjar den andra som ett medel för sin överlevnad i det nya landet, konstaterar ­Göran Collste innan han hejdar sig och gör en omformulering – i stället för att tala om risk talar han om utmaning. Det är en utmaning för par i asylrelationer att hålla fast vid synen på varandra som mål.

Den danske filosofen Knut Løgstrup skriver i sin bok Den etiske fordring att vi alla har andra människors liv i våra ­händer. Som människor är vi ­beroende av varandra. Spontana relationer till andra, tillit, för­troende och ömsesidighet hör till människans natur. När allt detta vänds i sin motsats blir kärleken icke-kärlek.

– Kärlekens motsats är kanske inte hat utan utnyttjande, säger Göran Collste begrundande.

Därmed är vi tillbaka där vi började, i en diskussion om vad kärlek egentligen är – och om den är mätbar. Kan man bevisa att det rör sig om äkta kärlek i en viss relation?

– Det kan man väl aldrig. Relationens ärlighet kan ju bara avgöras av den som själv är subjektet, den som säger sig älska någon annan.

Den konflikt som uppstår då Migrationsverket ska gå in och ”godkänna” en relation med stöd av utlänningslagen är kanske i själva verket en konflikt mellan två världar. Göran Collste hänvisar till två begrepp som använts av den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas: ”livsvärlden”, som känne­tecknas av mellanmänskliga relationer, och ”systemvärlden”, där byråkratins och ekonomins krav råder. I system­världen är det nödvändigt med tydliga, rationella regler för att man ska kunna fatta beslut. Konflikten uppstår i det ögonblick då livsvärlden måste anpassa sig efter systemvärlden för att uppfylla de krav som ställs där; kärleksrelationen underkastas byråkratins måttstockar.

Förmodligen är detta en oundviklig konflikt. Visserligen tycker Göran Collste att vi i Sverige – av globala rättviseskäl – borde vara generösare med att låta utlänningar få komma in i landet. Men samtidigt påpekar han att en helt fris invandring skulle kunna innebära att alla blir förlorare i ett samhälle där institutionerna bryter samman av överbelastning.

– Vi tror ofta att vi kan planera och reglera vårt samhälle så att alla problem kan lösas, men det är nog så att det finns problem som vi inte kan komma tillrätta med; vi kanske bara kan hantera dem på bättre eller sämre sätt.