Stockholm
Det pågår ett slags lågmält inbördeskrig på landets kutursidor. Och som med så många konflikter ute i världen förstår ingen utomstående riktigt vad det handlar om. Vilket i och för sig inte är särskilt anmärkningsvärt. Det verkar ju vara lite av grundidén med flera av våra kulturredaktioner.
Kulturskribenten och före detta förlagschefen på Norstedts Svante Weyler inledde det hela med en charmerande redogörelse för hur det låga de senaste åren har fått breda ut sig på bekostnad av det höga. Högt = finkultur. Lågt = populärkultur. Där det låga, enligt honom, borde nöja sig med en andraplats.
Sedan var debatten igång. Och vilken debatt det var.
Någon retade upp sig på användandet av orden högt och lågt men verkade i sak hålla med. En annan saknade djupanalyser av dataspelet Grand Theft Auto 4. En tredje skyllde fulkulturens utbredning på taskig svenskundervisning i skolor och på att humanioran har urholkats på universiteten. En fjärde döpte om det till smal- och fetkultur och tyckte att smalkulturen skulle sluta flörta med fetkulturen eftersom den ändå inte bryr sig.
Yada yada yada…
Inget självrannsakande. Inget granskande av den egna förträffligheten. Ingen ställde frågan: Varför finns vi? För vår egen lilla kulturella klicks skull? Eller, tanken svindlar, för att ge alla övriga åtminstone en chans att förstå det fantastiska med Rilke, kvinnolitteraturhistoria och Malte Persson?
Jag menar det är ju inte helt lätt att begripa det storslagna med kulturelitens nya älskling Malte Perssons nya roman när rubriken lyder ”Smetens regler”. ”Lika beklämmande som imponerande” gör mig inte jättenyfiken på mästerpoeten Rainer Maria Rilkes bok Testamente. ”Befriande skrivande” befriar till och med en feministisk kulturvetare som jag från att känna pressen av att behöva fördjupa mig i en antologi om kvinnliga svenska journalister. Bokens titel ”Empati och engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik” skriker inte heller ”Läs mig!”.
Var tog idén med folkbildning vägen? Varför denna fixering vid fin- och fulkultur? Vad sägs om att i stället popularisera det fina?
Det är inget fel med listor och faktarutor. Allt som lockar till merläsning av sådant som är viktigt är bra. Få kommer att förakta den kulturknutte eller knutta som blir den första att sluta oroa sig över kredden bland sina gelikar och istället bestämmer sig för att dela med sig av härligheten. Det är bara larvigt att sucka över medias likriktning och förytligande när man stänger in sig bakom svårbegripliga rubriker och tråkig layout. Patetiskt att klaga på bristande intresse och samtidigt utgå från att alla redan kan.
Förklara då! Locka in! Förför!
Sitt inte där som sippa 1800-talsprofessorer i era bonjourer. Knäpp upp ett par knappar och hotta upp sidorna så ska ni nog se att även de fula kommer att gilla det fina.
Det är dags för en ny kulturrevolution med en mycket mer konsumenttillvänd kulturjournalistik. Lustfylld, fräck och farlig precis som kultur är. För dom som älskar och brukar kultur, inte för några hundra inbitna kulturkritiker.
