Annons
X
Annons
X

Nya KD-ledningen inte bunden av DÖ

Låt Kristdemokraternas medlemmar ta ställning till decemberöverenskommelsen (DÖ). Med tanke på partiets utsatta situation och behovet av förnyelse vore det ett misstag att inte ingående analysera överenskommelsens effekter, skriver Lars Adaktusson.

BRÄNNPUNKT | KD

I ett parti som KD där folkrörelsetanken är grundläggande och där det direkta medlemsinflytandet är en del av partiets tradition är det centralt att viktiga förändringar är väl förankrade.
Lars Adaktusson

Kristdemokraterna är inne i ett förändrings- och förnyelsearbete. Den pågående processen för att utse ny partiledare är en väsentlig del av detta arbete. Det är även valet av ny partistyrelse som följer på det viktiga beskedet att samtliga ledamöter i den nuvarande partistyrelsen ställt sina platser till förfogande.

Utgångspunkt för partiets förändringsarbete är främst det faktum att Kristdemokraterna de senaste åren haft problem när det gäller att tydliggöra politiken och attrahera nya väljare.

Annons
X

Valet i höstas var det fjärde förlustvalet i rad och gav det sämsta valresultatet på 20 år.

En nystart för kristdemokratin innebär att stora politikområden liksom övergripande strategier måste utvärderas och utvecklas. I ett parti som Kristdemokraterna där folkrörelsetanken är grundläggande och där det direkta medlemsinflytandet är en del av partiets tradition är det centralt att viktiga förändringar är väl förankrade.

Det här innebär att även den omdiskuterade decemberöverenskommelsen måste upp på bordet. Överenskommelsen, som för Kristdemokraternas del ingicks av den partiledning som just avgått, harlångtgående effekter när det gäller möjligheterna att föra ut den egna politiken och kommer att dominera svensk inrikespolitik under åtta år framåt.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Överenskommelsen möttes av förvåning och ifrågasättanden när den presenterades, främst utifrån konstitutionella utgångspunkter. Många anser att överenskommelsen utmanar grundlagens egentliga innebörd och ger ett oproportionerligt stort inflytande till regeringar i minoritet.

    Minoritetsregeringar i svensk politisk tradition har alltid varit tvungna att aktivt söka stöd för sin politik i riksdagen. Så har det varit för såväl socialdemokratiska som borgerliga ministärer, och när de misslyckats och fått en riksdagsmajoritet emot sig har sittande statsminister meddelat att regeringen avgår.

    Så kunde även Stefan Löfven ha gjort när hans regering inte fick igenom sin budget i höstas. I stället hotade han med nyval vilket ledde till omfattande politisk oro och till den decemberöverenskommelse som under två mandatperioder ger sittande regering carte blanche i riksdagens budgetbehandling.

    Samtidigt är det ställt utom allt tvivel att det mandat som de kristdemokratiska riksdagsledamöterna har fått från sina väljare är att göra allt de kan för att få igenom kristdemokratisk politik. Att då lägga ner sina röster och stillatigande se på medan den sittande vänsterregeringen raserar kristdemokratiska reformer om familjepolitik, stöd till civilsamhället och avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer är milt uttryckt problematiskt.

    Av alliansföreträdare har decemberöverenskommelsen försvarats med att den tvingar regeringen att söka sig vänsterut för att få det nödvändiga stödet från Vänsterpartiet – därigenom skulle de borgerliga partierna enklare kunna återta frustrerade mittenväljare.

    Detta är ett resonemang med långgående implikationer och där konsekvensen kan bli att kortsiktiga opinionsvinster överordnas landets bästa. Risken är uppenbar att Vänsterpartiet tilldelas ett inflytande som inte står i paritet till partiets storlek och därmed blir decemberöverenskommelsens vinnare. Inte minst detta är ur kristdemokratiskt perspektiv oroande.

    Vänsterpartiet är ett parti med kommunistiskt förflutet, partiets syn på familjen, tvångskvotering och statens makt över människors vardag går stick i stäv med kristdemokratins grundläggande värderingar.

    I motsats till vad som hävdats i debatten finns ett realistiskt alternativ till decemberöverenskommelsen. Det stavas förhandlingar och dialog mellan regering och opposition.

    Överfört till dagens situation innebär det att Stefan Löfvens regering skulle förhandla med den samlade Alliansen i syfte att skapa en majoritet i varje specifik fråga.

    Med andra ord följa den grundläggande parlamentariska ordning som funnits och fungerat under många år.

    Att partierna klargör sina positioner, förhandlar och kommer fram till kompromisser som har stöd hos en majoritet av riksdagens ledamöter är en del av demokratin. Detta kan tyckas självklart, ändå behöver det sägas när en illa förankrad och starkt ifrågasatt uppgörelse är tänkt att ligga till grund för svensk politik under lång tid framåt.

    I april väljer Kristdemokraterna ny partiledare och ny partistyrelse. Denna nya ledning har inte varit med och beslutat om decemberöverenskommelsen och är inte juridiskt bunden av dess innehåll.

    Med tanke på Kristdemokraternas utsatta situation och behovet av förnyelse vore det ett misstag att inte ingående analysera överenskommelsens effekter och tydligt förankra den hos partiets medlemmar.

    Konkret innebär det att den nya partiledning som inom kort tar över bör inleda en dialog om decemberöverenskommelsen med partidistrikt och lokalavdelningar. Målet bör vara att överenskommelsen sedan underställs partiets ordinarie riksting i oktober.

    För Kristdemokraterna som parti och av respekt för folkrörelsepartiets engagerade medlemmar är detta ett både relevant och ansvarsfullt agerande.

    LARS ADAKTUSSON (KD)

    Europaparlamentariker

    Mer debatt om Decemberöverenskommelsen:

    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X