Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

En dramatikers dagbok Norén - vår tids känsligaste radar

FRISPRÅKIG Förhandsskriverier om skandaler skymmer det väsentliga i Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” dess exakta, vackra och intelligenta gestaltning av ett medvetande, det som tillhör vår störste samtidsdramatiker, skriver Carl-Johan Malmberg.

Foto: OSKAR KULLANDER

En dramatikers dagbok

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Det finns en novell av Jorge Luis Borges som handlar om en ung pojke, minnesatleten Funès. Han kan återkalla vilken dag som helst i sitt liv, vad han gjorde, hur ljuset föll, hur molnen rörde sig. Men ber man honom berätta om en viss dag kan han bara göra det i dess helhet. Han kan inte utesluta någonting. Funès berättelse om en dag i sitt liv tar – en dag.

Lars Noréns En dramatikers dagbok om 1 680 tättryckta sidor (boken är opaginerad, uppgiften är förlagets) får mig att tänka på Funès och hans fullständighetsmani. Det tar inte en dag att läsa om en norénsk dag, men det är som om dessa anteckningar där allt förtecknas, bokstavligen allt – måltider, inköp, möten, telefonsamtal, samlag, känslosvängningar, sjukdomstillstånd, framtidsplaner, minnen, skvaller – ersätter världen själv. Och mer därtill. Här finns en önskan att skriva en bok större än världen.

Anspråket är knappast unikt; Joyces ”Finnegans Wake” och Arno Schmidts ”Zettels Traum” är liknande megalomana projekt i romanform. En förläggare på Bonniers uppfattar också Noréns dagbok som just en roman, får vi veta i boken.

Annons
X

Och trots att den kommit till som dagbok, det vill säga utan vetskap om sin egen fortsättning, finns här rytmiska höjdpunkter, upptrappningar och förlösningar av konflikter, utveckling av personerna – sådant som tillhör romangenren. Norén skiljer sig från sin fru, förälskar sig, misslyckas med kärleken, förälskar sig på nytt och tycker sig ha hittat hem (hemlöshet är ett genomgående tema). Hans vånda vid efterspelet till hans och Riksteaterns uppsättning av ”Sju tre” där de blivande Malexandermördarna medverkade har krisskildringens förlopp. Fast kanske avbildar Norén i så fall den romanform som är livets egen.

”En dramatikers dagbok” är sin egen tillkomsthistoria. Den skildrar underhandlingar med förlaget om betalning (till en början vill Norén ha fem miljoner fast det verkar ha stannat vid mindre) men den handlar inte minst om sin författares tvivel om vad han gör. ”Ska jag publicera det här? Hur många vänner kommer jag att ha kvar då?” frågar han den 27 februari 2002. Och den 19 oktober samma år: ”Mitt största misstag kommer till mig – att skriva den här boken.”

Med sin kantiga och samtidigt underligt musikaliska notatstil är ”En dramatikers dagbok” som punktmusik av Anton Webern, utdragen till en Wagneroperas längd. Eller längre. Det är både skrämmande, tröttsamt och monstruöst. Men det är först och främst storartat och rikt, inte minst för att monstruositeten är så iskallt genomförd. ”När man drivit ett argument litet för långt – då är det dags att driva det litet längre”, sa en gång Lytton Stra­chey. Norén är anhängare av samma trots mot måtta, sans och konvention. Här finns hans osvikliga tilltro till språket: allt kan ­sägas och allt underkastas ordens herravälde, också tvivlen på orden, vanmakten, kampen med dem.

Jag får visionen av Lars Norén som fjättrad vid någon av sina 25 IBM-maskiner (ett av de tyngsta skrivdon som tillverkats) envist skrivande i samma ögonblick som han tänker, äter, samtalar, älskar, springer i Lill-Jansskogen eller instruerar sina aktörer. ”Varför ska jag skriva? För att jag inte har något annat liv” heter det den 26 november 2003. Man tror honom, allt hans övriga liv har gjorts sekundärt. För många av oss som skriver, vad vi än skriver, är Lars Norén både mardröm och överman. Han är vampyren och språkmaskinen, vår tids känsligaste radar och melankolikern i sin egen ensamhets glaskupa. Han är den tragiske fången i författarens ofrånkomliga paradox: ingenting har värde förrän jag har skrivit det – ingenting har värde när jag väl har skrivit det.

Förhandsryktena om ”En dramatikers dagbok” har gått ut på att den är en skandalbok, en som överträffar alla i den uråldriga genren, bräddfylld av lustmord på fiender inom journalistiken, politiken, teatern och litteraturen, och dessutom full av intima avslöjanden om kolleger, vänner och partners.

Och sådant finns där, men allt detta är mest drastiskt och roligt – och i många fall både träffande och riktigt – och inte verkligt chockerande. Avrättningarna, de småskuret illvilliga eller de tunga och tänkvärda, är inte värre än de tusentals samtal som dagligen förs på krogen, i sovrummet, på telefon eller på gatan mellan deltagarna i det svenska kulturlivet. Vad Norén (och hans förlag) har gjort är att publicera elakheterna i bokform, och det gör naturligtvis skillnad, men jag kan inte se annat än att man på så vis vidgar möjligheterna till frispråkighet och sanning i vårt ängsliga och konforma svenska 2000-tal. I jämförelse med, säg, den engelska litteraturen kring 1700, Rochester, Swift, eller med Martialis romerska epigram, ter sig Norén dessutom rätt beskedlig.

Det väsentliga i ”En dramatikers dagbok”, det som skandaletiketten skymmer, är dess exakta, vackra och intelligenta gestaltning av ett medvetande, det som tillhör vår störste samtidsdramatiker. Där ryms värdefullare ting än personutfall: moraliska ställningstaganden, tankar om skådespeleriet och litteraturen, iakttagelser av udda människor, och av naturens under, dagens, ljusets. En blodbok i Stureparken spelar en viktig roll. Det går att läsa dagboken som en uppbyggelsebok om den svåra konsten att leva. Det den har att lära ut? Uppmärksamhet på detaljer.

Lars Norén och hans bäste vän scenografen – en av de mest naket utlämnade i boken, jag undrar då och då vid läsningen hur han uppfattar bruket av honom – tävlar oupphörligt om att köpa dyra märkeskläder, ett ömsesidigt triggande under ändlösa shopping­runder i Stockholm, Berlin, Paris. Här finns en begärsrivalitet, som är en av bokens mäktigaste undertexter, här är den riktad mot konsumtionens förtingligade sfär. Det är alltid den Andre som fungerar som modell för begäret, också i erotiska relationer, de kvinnor Norén förälskar sig i har alltid en partner, ständigt går han in i triangelns spänningar. Det verkar klart att Lars Norén själv vill spela rollen av modell genom sitt sätt att skriva. Han, som hela tiden vill tömma sig på världen, är också den ostillbart hungrige, ­efter nya människor, böcker, bilder, kläder. Han hittar dem. Han pekar ut dem. Jag får plötsligt en obetvinglig lust att titta på Luc Tuymans, en målare jag tidigare haft svårt för, sedan jag läst om Noréns jakt på Tuymansböcker. Jag går och köper flera skivor med Martha Argerich, som jag uppskattat men aldrig kommit riktigt nära, sedan jag läst hans kärleksförklaring från 23 september 2000: ”Martha Argerich /…/ den främsta pianisten av alla”.

Man kan säga att de båda representerar två poler hos Norén: ­kylan och bortstötningen, utsuddandet av världen (Tuymans) gentemot värmen och det levande, bejakelsen av den (Argerich). De verkar svara mot hans eget inre kraftspel, hans (inte minst för omgivningen) så plågsamma svängningar. Men det är när han skriver med kyla och distans, obönhörligt som en skalpell, bortom alla lojaliteter, också dem till sig själv, som han är som bäst. Som om han i den utomjordsliga iakttagelsen förverkligar det inneboende autentiska i allt skrivande. Att bli till Ingen – en djupt liggande ontologi i litteraturen; många har vittnat om den, Hölderlin, Mallarmé, Thomas Mann, Blanchot. ”Ich bin nichts mehr, ich lebe nicht mehr gerne!” (Jag är ingenting längre, jag lever inte längre gärna!) citerar han Hölder­lin, som ett negationens mantra, en tröst bortom trösten.

”Jag måste tala mig in i männi­skornas värld” vill jag minnas att Eyvind Johnson låter Odys­seus säga i ”Strändernas svall”. Mottot för Norén kunde i så fall vara ”Jag måste skriva mig ut ur männi­skornas värld”.

Han lyckas naturligtvis inte med det, lika litet som någon annan före honom; själva orden, som ju delas av oss alla, omöjliggör uppsåtet. Men hans försök har en skrämmande kraft, isande och brännande på samma gång, som ingen mig veterligt före honom i Sverige (Strindbergs blå böcker är väl det närmaste). Noréns dagbokssidors mur av ord, alla dessa ändlösa myrprickar, liksom vitnar till sist. Förvandlas kanske till en rappad kalkstensvägg. Vid en gotländsk, japaniserad trädgård?

Annons
Annons
X
Foto: OSKAR KULLANDER Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X