Annons
X
Annons
X

”Nödvändigt att strama upp flyktingpolitiken”

Vi kan inte vara ädlare än andra länder. Anpassningen i flyktingpolitiken som nu sker är nödvändig. Det skriver debattören Helena Rivière.

Svenskt flykting­mottagande
Förra helgen satte polisen upp staket vid Hyllie station i Malmö. Detta för att skilja mellan in- och utrikesresenärer.

Förra helgen satte polisen upp staket vid Hyllie station i Malmö. Detta för att skilja mellan in- och utrikesresenärer. Foto: Johan Nilsson/TT

DEBATT | FLYKTINGPOLITIKEN

Nu när flyktingpolitiken gör helt om blir människor förbryllade: Om det ni gjorde var fel, vad var det för fel?

Människor undrar varför flyktingar fortfarande tillåts strömma in i landet trots att var och varannan kommun säger att de inte orkar mer. Vi ser de nödställda och vet varför de flyr. Men hur går flyktingarnas asylrätt ihop med den politiska verkligheten i Sverige? Rätten till asyl är ett moraliskt imperativ men det tas sällan ner på jorden, till den politiska nivå där flyktingens rätt sammanstrålar med nationens.

Asylrätten är universell. Från början gällde den Europa men utvidgades till att gälla flyktingar i hela världen genom New York-protokollet, 1967. Det är just när det är svårt att orka ta emot fler människor på flykt som vi behöver ett rättesnöre, en absolut regel som talar om vad vi måste. Det är den princip om öppenhet som inte ger oss något val, inte ens nu när verkligheten ute i landet bara skriker om stopp. Och då sätter vi ändå stopp? Hur går det ihop?

Annons
X

Asylrätten ger rätt att söka asyl. Inte att få asyl. De som avvisas vid gränsen är de som inte söker asyl. Asylrätten ger heller ingen rätt för flyktingen att själv välja land. Men det är vad flyktingar har gjort. De har valt Sverige. De har hört bra saker om Sverige, tar sig hit, och får mestadels asyl. Nu rapporteras att många nyanlända känner sig lurade. De tyckte sig ha fått ett löfte av Sverige om att få stanna permanent, kunna ta hit sin familj och leva tryggt. Nu blir det inte så.

Skälet som skickade upp Sverige i topp på flyktingarnas lista kom hösten 2013. Det var när Migrationsverket som enda land i Europa beslutade ge permanent uppehållstillstånd till syrier bland andra. Den hösten drunknade många i Medelhavet. En kvinna hade fått släppa taget om två av sina döttrar i vattnet. En dotter överlevde. Hennes berättelse var outhärdlig och den togs upp i en av Ekots lördagsintervjuer med Migrationsverkets rättschef. Intervjuaren gjorde kopplingen mellan beslutet om permanent uppehållstillstånd och beslutet hos så många att riskera allt för chansen att nå fram till Sverige. Rättschefen blev upprörd. Det gick inte att resonera så, menade han. Lagen sade att dessa människor hade rätt till permanent uppehållstillstånd därför att den väpnade konflikten i deras hemland riskerade att bli långvarig. Med det permanenta uppehållstillståndet följde rätten att få hit sin familj. Migrationsverket förde ett pragmatiskt resonemang: flyktingarna skulle i alla fall komma att få stanna för gott, för efter tre år med tidsbegränsade tillstånd hade de hunnit rota sig, barnen hade gått i skola eller förskola. Signalen ut i världen blev alltså permanent skydd för hela familjen.

Migrationsverket är en självständig myndighet. Regeringen styr genom regleringsbrev men svensk förvaltning utmärks av att myndigheterna agerar självständigt. Rimligtvis konsulterade Migrationsverket ändå regeringen innan de gjorde förändringen. Det var ju en fråga som rörde tolkningen av utlänningslagen.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så hur kan regeringen ha resonerat? Det fanns ingenting då som förebådade den mängd flyktingar som skulle välla in över EU:s gränser 2015. Volymerna då, 2013, var stora men hanterliga: 25 000 beviljade asylansökningar och lika många familjeanknytningar. Så alliansregeringen hade inga vägande skäl att ändra på principen om Sverige som ett öppet land. Den demografiska utvecklingen krävde ett tillskott av människor i arbetsför ålder. Längre fram skulle vårt land gagnas av dessa människor. Vi kunde stoltsera med ansvar, generositet, solidaritet.

    Så sent som i höstas såg den nuvarande samarbetsregeringen heller inget alarmerande i flyktingsituationen. Då stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen under parollen ”Refugees Welcome” och talade om ett öppet Europa som inte bygger murar eller stänger gränser. 2015 fick cirka 80 procent av 175 000 asylsökande ja, de flesta som alternativt skyddsbehövande, det vill säga som krigsflyktingar, enligt det EU-direktiv som är lag hos oss. I ljuset av det som nu stramas åt i migrationsöverenskommelsen ser man hur extravaganta vi faktiskt var. Inte undra på att flyktingarna valde Sverige och att andra länder i Europa bet ihop. Ville vi vara bäst så gärna för dem.

    Migrationspolitiken har två steg. Först steget över gränsen. Asylrätten. Sedan steget in i landet på allvar. Det var väl känt bland flyktingar att det var lättare att få asyl här än i andra länder. Hade den asylsökande inget pass och inga id-handlingar men kunde berätta en trovärdig historia om sitt skyddsbehov fick han stanna. I 99 fall av 100 försörjde vi flyktingarnas familjemedlemmar och godtog nya relationer som ”familj”. Vi ställer fortfarande inga krav på kunskaper i svenska för att få bli svensk medborgare och alla svenska medborgare har rätt till svenskt pass.

    Ett avslag på en asylansökan betydde inte nödvändigtvis att man behövde lämna Sverige. Man överklagade och vann ett år, man överklagade igen och vann ytterligare ett. Bidrag fortsatte att betalas ut, barnen fick läkarvård och rätt att gå i skola. Efter fyra år kunde man komma in med en ny asylansökan och börja om från början. Hur skulle flyktingarna kunna förstå att vi menade vad vi sade när vi sade att den som fått nej skulle lämna Sverige?

    Vi kan inte vara ädlare än andra länder. Anpassningen är nödvändig. Familjeåterföreningar begränsas, ogrundade ansökningar från säkra länder ska avslås mera rutinmässigt, dagersättningen till dem som ska utvisas tas bort, vår egen kategori övriga skyddsbehövande ska inte längre beaktas; det vill säga åtagande om skydd undan miljökatastrofer.

    Den stora frågan kvarstår. Är det längre möjligt att upprätthålla en världsomspännande asylpolitik i en gränslös värld? Miljoner och åter miljoner människor kan komma att åberopa asylrätten för ett bättre och tryggare liv i Väst. Är det då inte hederligare att inskränka asylrätten genom FN och sätta ett tak för antalet flyktingar till Europa? Då vet alla att möjligheterna till asyl är begränsade därför att de är begränsade med den kultur och samhällsordning vi har. FN ska diskutera flyktingkonventionen den 30 mars och den 19 september i år.

    Helena Rivière

    fri skribent, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna

    Helena Rivière Foto: Privat

    Annons
    X

    Förra helgen satte polisen upp staket vid Hyllie station i Malmö. Detta för att skilja mellan in- och utrikesresenärer.

    Foto: Johan Nilsson/TT Bild 1 av 2

    Helena Rivière

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X