Annons
X
Annons
X
Litteratur
Reportage

Nike Markelius: ”Jag är fortfarande punkare”

I begynnelsen var rösten. Nike Markelius skrek ovanligt mycket som bebis och har sedan fortsatt höja sin röst som punkartist. Nu kommer självbiografin om hur hon trots musikbranschens mansdominans ständigt tagit sig vidare. Ibland med lite oväntad hjälp från Abba.

"Vi punkbrudar tog plats i världen med en ny sorts råkaxig kvinnlighet", konstaterar den före detta Tant Strul-trummisen Nike Markelius i sin nya självbiografi.

"Vi punkbrudar tog plats i världen med en ny sorts råkaxig kvinnlighet", konstaterar den före detta Tant Strul-trummisen Nike Markelius i sin nya självbiografi. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Trumslag hjärtslag” är titeln på Nike Markelius självbiografi. Det är en tjock bok på drygt 450 sidor. Hon har mycket att berätta om sina år med punkband som Tant Strul och uppväxten, för att inte tala om den uppmärksammade artikeln från Dagens Nyheter i januari 2013 om hur sjuka personer ska ”stressas att bli friska” i borgerlighetens Sverige.

Hon varnar mig när vi sätter oss på ett café i Farsta Centrum att hon är bra på att prata också.

– Avbryt mig gärna.

Annons
X

Men det behövs inte. Snarare tystnar hon när vi kommer in på hennes föräldrar, särskilt hennes mor.

Hennes mamma var ung när hon blev gravid med Nike, kärleksbarnet. Eller ”frukten av ett vänsterprassel”, som Nike skrattande konstaterar.

– Mamma och jag har en väldigt komplicerad relation. Hon kanske inte var riktigt redo för att få ett barn men samtidigt fanns mormor där. Hon var min andra mamma och fortsatte att vara det tills hon gick bort. Jag fick ha henne i 30 år och tänker på henne varje dag.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I boken finns passager där mamman inte ser sin dotter.

    – Det är så att man vill gråta. Det är hårt, säger Nike Markelius.

    Hennes far föddes på Kreta och var redan gift med en annan kvinna när Nikes mamma blev gravid. Han försvann när hon var i sjätte månaden.

    Nike Markelius träffade sin far två gånger 1990 och sedan var han borta igen. Under alla uppväxtår fick hon inte en enda julklapp eller födelsedagspresent av honom.

    I sin självbiografi berättar Markelius att hon är bra på att välja fel män och att hon som faderlös drivits av oresonlig kärlekslängtan och ”omedvetet valt att åtrå det oåtkomliga eller det omöjliga eller rent av destruktiva”.

    – Det kan jag nog aldrig komma undan. Har man aldrig haft fadersblicken, en pappa som ser en, är det lätt att hela livet fortsätta att leta efter den. Det har förstört ganska mycket för mig kan jag säga. Fördelen är att jag alltid haft lätt att bli förälskad och ge mig hän men övergivenheten gör att jag inte känner att jag är värd kärlek. Omedvetet kan det vara så att jag ser till att bli lämnad.

    Redan i bokens andra mening skriver Nike Markelius ”Jag kände redan mitt första levnadsår att min röst bar med en råstyrka som en urkraft ur djupet av mitt inre.”

    Du minns det?

    – Jag vet att jag skrek väldigt mycket första året. Röst och språk har varit ett tema i hela mitt liv och jag har lite att brås på eftersom morfar var operasångare.

    Hon växte upp med politiskt engagemang, röda fanor i VPK:s förstamajtåg och FNL-flaggorna under Vietnamkriget.

    Hennes mor var med i en av de första feministiska grupperingarna inom Grupp 8 med paroller för fri abort och lika lön för lika arbete. Nike Markelius prydde ett omslag av Kvinnobulletinen som nioåring. Hon bar på ett plakat med texten ”Daghem åt alla barn” som hon stolt lyfte mot himlen.

    Nike Markelius var 16 år när punkbandet Usch bildades 1978. Trummor hade hon aldrig spelat.

    – Nej, jag brukar säga att det var trummorna som valde mig. Vi kom på att det var inga tjejer som spelade i band så det måste vi göra något åt. Vi var kompisar med Grisen Skriker som hade replokal i Näckrosens tunnelbana så det var där det började. När jag satt vid trummorna kände jag direkt att jag var hemma, säger Nike Markelius.

    Sedan gick det fort. Bandet spelade snart in låtar i studion, var förband till Ebba Grön och fick spela för en större publik.

    – Vi var kaxiga, stenhårda och tog för oss. Vi manglade järnet och folk älskade det.

    De sminkade sig hårt med mycket svart kajal runt ögonen och rev sönder nylonstrumporna: ”Det var befriande på många sätt och intressant nog blev vi inte sexualiserade på det sätt som hårt stajlade kvinnor ofta blir. Vi var inte ute efter att behaga männen.”

    – Det fanns så mycket protest i punken, mot vuxenvärlden och likformigheten. Jag var väldigt frihetstörstande och ville gå mina egna vägar. Jag är fortfarande punkare och gör saker med samma mod och tveklöshet även i dag.

    Ett par år senare började Nike Markelius spela trummor i hyllade gruppen Tant Strul.

    – Trummorna är ett frihetsinstrument. Det fanns män som sa ”du kan ju spela fast du är tjej” och ”jag är impad av att du slår så hårt och träffsäkert, fast du är tjej,” Vi tänkte att vi får ta sånt eftersom vi är pionjärer och snart kommer ingen att tänka på om det är en kille eller tjej. Men tyvärr kan jag konstatera 30 år senare att det inte hänt så mycket.

    Desto mer hände när Nike Markelius spelade på Rival i ”Bort med den borgerliga regeringen”-galan 2010. I publiken satt någon som skulle ha avgörande betydelse för hennes fortsatta musikaliska karriär med Nike & Röda Orkestern.

    Hon hade redan skickat en hembränd cd-skiva med låtskisser till honom. Och en dag ringde telefonen.

    – Hej, det är Benny Andersson!

    Samtalet förändrade Nike Markelius liv på många sätt. Benny föreslog att de skulle spela in i hans nybyggda studio på Skeppsholmen.

    – När Benny Andersson ringde fick jag nypa mig hårt i armen. Det var ett väldigt roligt och otippat möte eftersom vi kommer från så olika håll. Men musiken överbrygger sånt. Han gillade låtarna och mitt uttryck.

    Lyckan avbröts av svårare tider när Nike Markelius drabbades av utmattningssyndrom, genomgick en stor bukoperation och hamnade i myndigheternas grepp. I januari 2013 skrev hon en artikel i Dagens Nyheter om hur det var att bli allvarligt sjuk "i Moderaternas Sverige".

    Det blev ett uppmärksammat debattinlägg, som delades nära 20 000 gånger, om vägen mot Fas 3 där hon möts av ”hårdhandskar och klämkäcka coacher”.

    – Jag ville visa hur förfärligt det var att bara bli bemött med misstro från samhället. Och hur någon idiot kommer på tanken att tidsbegränsa sjukförsäkringen så att man blir inkomstlös, att människor ska stressas till att bli friska. Jag fick tusentals brev i månader efteråt, från människor som hamnat i Fas 3, där jag aldrig hamnade. Det var omtumlande.

    Annons

    "Vi punkbrudar tog plats i världen med en ny sorts råkaxig kvinnlighet", konstaterar den före detta Tant Strul-trummisen Nike Markelius i sin nya självbiografi.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X