Annons
X
Annons
X

”Nej till tvångsvård i hemmet för de äldre”

Även äldre människor måste få rätt till valfrihet. Den som vill bo kvar hemma skall självfallet få göra det, men också den som upplever ett starkt behov av trygghet och gemenskap skall ha rätt till detta. Därför krävs bättre lösningar för äldres boende, skriver tre moderata debattörer.

Sverige tillämpar envist och sedan länge den så kallade kvarboendeprincipen, men för många har det utvecklats till ett tvång att bo kvar hemma, skriver artikelförfattarna.

Sverige tillämpar envist och sedan länge den så kallade kvarboendeprincipen, men för många har det utvecklats till ett tvång att bo kvar hemma, skriver artikelförfattarna. Foto: Hasse Holmberg/TT

DEBATT | ÄLDRES VILLKOR

Framtidsplanering är politikers viktigaste uppgift. Vi lever i en tid av snabb förändring. Livslängden ökar dramatiskt, näringslivet förändras och miljöhoten växer. Konsekvenserna ger ständigt samhället nya utmaningar.

I en helt färsk demoskopsenkät till allmänheten var äldrefrågorna de entydigt viktigaste välfärdsproblemen. Sammantaget ansåg hela 22,9 procent detta – jämnt fördelat mellan alliansen och de rödgröna. Engagemanget för dessa frågor syns tydligt både över köns- och blockgränser. Sjukvårdens problem engagerar inte ens hälften så många. Ofta beskrivs frågan i anständighetstermer – rättmätiga förväntningar efter ett strävsamt liv.

Vi har här en tickande bomb som ingen politiker vågar ta i, men som oundvikligen kommer att brisera under det kommande decenniet. Därför har onekligen varje svensk pensionär anledning att ­redan idag börja planera för ett boende som kan fungera på ålderns höst. Samhällets beredskap kommer inte alls att räcka!

Annons
X

Glädjande nog ökar livslängden snabbt. Sverige har redan idag två millioner seniorer – 65 år och äldre – vilket är inemot en tredjedel av väljarkåren. När pensionsålder på 67 år infördes, var medellivslängden 62 år. Nu är den 83 år. Och de som föddes år 2000 förutspås en medellivslängd av 100 år. Det är en positiv men dramatisk förändring, särskilt som fem års ökad livslängd anses innebära fyra friska och enbart ett sjukt år ytterligare. Vi äldre blir många, men antalet hjälpbehövande äldre ökar samtidigt också en hel del.

Redan idag är alla de så kallade ”fyrtiotalisterna” pensionärer. Och dessa är ju inte bara påtagligt många utan även mycket talföra, skrivkunniga och vana vid att få gehör för sina åsikter. De skaffade sig mera kvalificerade utbildningar, gjorde snabbare karriärer, framdrev bättre fungerande samhällsservice, stabilare ekonomi och gynnsammare skatteregler. Och inom det närmaste decenniet kommer deras behov av äldreservice att bli alltmera akut, och detta kommer inte att ske i tysthet.

Under senare år har över 30 000 platser i svenska äldreboenden lagts ned. Och ”ädelreformen” avskaffade alla långvårdsplatserna. Verkligheten ser riktigt dyster ut. Sverige tillämpar envist och sedan länge den så kallade ”kvarboendeprincipen”. Den har angivits vara ekonomiskt fördelaktig. Men då inräknas ofta hela kollektivet, även de som har hjälp med tvätt och städning ett par timmar varannan vecka. Efterhand har den för alldeles för många utvecklats till ett tvång att bo kvar hemma så länge det över huvud taget är teoretiskt möjligt.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På tok för många får ligga kvar hemma, ensamma med en mobiltelefon, två rum som städas och i sämsta fall en pottstol i vardagsrummet. Detta skapar isolering, otrygghet och har dessutom skapat utrymme för en ny kriminalitet riktad mot ensamboende äldre. Ensamarbete, stress och dålig arbetsmiljön drabbar hemtjänstens personal. Anhöriga belastas hårt, och vi har fått ännu en kvinnofälla. Redan idag tvingas 140 000 medelålders kvinnor att gå ned i arbetstid eller att ta ut pension, bara för att vårda äldre anhöriga – med sämre ekonomi och pension som följd. Inte heller inser man principens ”osynliga kostnader” – exempelvis växelvård, korttidsvård, avlastning, dagvård och kvarliggare i sjukvården. Och därutöver skapar man också en stagnerad bostadsmarknad.

    Myndigheten för vård- och omsorgsanalys uppskattar att tre fjärdedelar av de kostnader som kommunerna förväntas spara med detta system vältras över på landstingen, och närmare 20 procent på de äldres närstående.

    Och även med ”flyttskatten” driver vi landets äldre att bo kvar i de stora bostäder, som barnfamiljerna efterfrågar.

    Vi är tämligen snabbt inne i ett akut behov av bra mellanformer av äldreboenden. Och då avser vi inte den sortens små dyra bostadsrätter med ytterst begränsad service och total avsaknad av underhåll, som byggbranschen så gärna levererar.

    När ”fyrtiotalisterna” själva på 80-talet, byggde bostäder åt sina egna föräldrar, blev dessa helt annorlunda. I de större städerna skapades rejäla serviceanläggningar med 250–400 små pensionärs­lägenheter, med restaurang, tillgång till personal dygnet runt, sjukvårdsmottagning, gym, bastu, simbassäng, samlings- och aktivitetslokaler, sociala ­aktiviteter, gästrum, park eller trädgård. Dessa har tyvärr sedan ofta lagts ned och sålts bort.

    Det är just denna mellanform av äldrebostäder som vi nu så påtagligt behöver återskapa. Av egna personliga erfarenheter vet vi att de planeringsmässigt, ekonomiskt, byggnads- och driftsmässigt inte innebär några oöverkomliga svårigheter. Och att de ­boende trivs, känner trygghet och välbefinnande – och detta samtidigt som deras anhöriga avlastas. Men denna typ av bostadsprojekt prioriteras inte av byggindustrin – här fordras politiska incitament.

    Behoven är stora och växande. PRO:s beräkningar pekar på ett behov av 350 000 nya äldrebostäder under en 15-årstid, varav 35 000 i särskilda boenden. Dessa siffror förefaller oss tämligen korrekta. ”Swedish National study of ageing and care” framför att kvarboendeprincipen är alltför fyrkantig och att det behövs en mellanform av boenden med personal och service. Den SOU om äldres boende som publicerats nyligen, för fram behovet av en mellanform med service och gemenskap, och konstaterar också att kvarboendeprincipen drivits för långt.

    Vi tre skribenter bor i var sitt av landets tre storstadsområden – där ju problemen visar sig tidigast och tenderar att bli allra störst. Och just här skulle nya bättre lösningar för fyrtiotalisternas successivt alltmer akuta bostadsproblem, därutöver kunna frigöra villor och stora lägenheter för att tillgodose barnfamiljernas ökande utrymmesbehov.

    Även äldre människor måste få rätt till valfrihet. Den som vill bo kvar hemma skall självfallet få lov till detta. Men också den som upplever ett starkt behov av trygghet och gemenskap skall ha rätt till detta. Vi anser att ett första viktigt steg i detta avseende måste bli att kommunerna åläggs att invitera alla som fyller 80 år till en genomgång av hemtjänstbehovet, och att alla som fyller 85 erbjuds möjlighet till adekvat äldreboende. Åtminstone vid denna ålder bör man anses gammal nog att själv kunna få påverka sitt boende. Tvångsvård i hemmen löser inga problem. Adekvata boendelösningar är nu ett måste.

    Bertil Persson

    ordförande för Sveriges Moderata seniorer

    Margareta Olgart Holmberg

    ordförande för Stockholms Moderata Seniorer

    Inger René

    tidigare moderat riksdagsledamot

    Annons
    X

    Sverige tillämpar envist och sedan länge den så kallade kvarboendeprincipen, men för många har det utvecklats till ett tvång att bo kvar hemma, skriver artikelförfattarna.

    Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X