Annons
X
Annons
X

Anders Mathlein: Negativa tankar bästa vägen till glädje

(uppdaterad)

Det är själva jakten på lycka som gör oss olyckliga, menar den brittiske journalisten Oliver Burkeman. I ett slags inverterad självhjälpsbok visar han vägen ut ur ett moras av grumliga lyckoföreställningar och optimismens evangelium.

Den ryktbare författaren, journalisten, debattören och ateisten Christopher Hitchens gick bort i strupcancer förra året. I hans sista, postumt utgivna bok ”Mortality” finns inte mycket av självömkan, snarare en stoiskt för att inte säga galghumoristiskt nykter syn på livet. Liksom många andra som får en allvarlig diagnos ställde han sig frågan ”varför just jag?!”, för att i nästa ögonblick inse att det självklara svaret är: ”varför inte?”.

Det är en attityd som ligger ganska långt ifrån den livssyn som genomsyrar den optimistiska positivt tänkande-kulturen. Där talas sällan om människans grundläggande villkor, om oförutsägbarheten, om avsaknaden av avsikt och ”rättvisa” och varaktig trygghet. I stället utlovas enkla lösningar på komplexa problem och i förlängningen formler för en lycklig tillvaro som ett slags slutligt, harmoniskt mål.

I självhjälpslitteraturen och hos de föreläsare, livscoacher och före detta idrottsstjärnor som säger sig sitta inne med receptet för ett gott liv, tycks skepsis och en realistisk syn på vår existens uppfattas som opassande. Att Sverige under andra halvlek i VM-kvalmatchen mot Tyskland vände 0–4 till 4–4 kan användas som ett oomkullrunkeligt bevis för att allt är möjligt om man bara har rätt inställning.

Annons
X

Att alltid tänka positivt och vara optimistisk har länge varit ett påbud i USA, och rädslan för att ifrågasätta hade stor betydelse för landets finansiella kollaps, hävdade Barbara Ehrenreich i den uppmärksammade boken ”Gilla läget” (se Under strecket 20/10 2010). Hon visar på en kraftfull symbios mellan religion och positivt tänkande-förkunnelsen. Synsättet har också den effekten att skulden för vad som egentligen är resultat av politiska eller ekonomiska misslyckanden eller bedrägerier skjuts över på individen: om du förlorar jobb och hem är det förmodligen din inställning det är fel på. Att var och en är sin egen lyckas tankesmed slås fast i storsäljande böcker som ”Attraktionslagen” och ”The secret – Hemligheten”, där läsaren lovas att ”du kan få, göra eller vara precis vad du vill”.

Det gäller alltså att oavsett belägenhet vara positiv, entusiastisk och optimistisk, men klarar man det utan ett generöst mått av självbedrägeri? Man kan komma att tänka på det författaren och konstnären Gunilla Dahlgren skrev: ”Det står i tidningen att glada människor är friskare än andra. De kanske är glada för att de är friska.”

”For America, the best is yet to come!” utropade Barack Obama i sitt tal efter segern i presidentvalet. Sådana löften passar i optimismkulten, men hur underbyggda är de? Osäkerheten liknar den man kunde känna inför en Expressen-löpsedel i oktober: ”Test: Kolla om du kan bli lycklig på 20 minuter!”.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Föreställningen att det finns genvägar till varaktig tillfredsställelse eller rentav lycka är motorn i självhjälpsindustrin. Men hur många har verkligen funnit en ny och ljusare riktning med hjälp av affirmationskort, självförverkligande-mantran och fempunktslistor? Det är talande att ”18-månadersregeln” är ett begrepp bland amerikanska utgivare av självhjälpslitteratur. Den stadgar att den mest sannolika köparen av en självhjälpsbok är någon som under de senaste arton månaderna har köpt en självhjälpsbok.

    Detta, att självhjälpsråden inte tycks fungera, var insikten som drev den brittiske journalisten Oliver Burkeman att skriva The antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking (Canongate, 236 s). Han har en psykologikolumn i The Guardian och kommer i ständig beröring med alla de trender, moden, förkunnare och olika metoder som sägs kunna hjälpa oss att röja vägen till lyckan. Han har skrivit ett slags inverterad självhjälpsbok, en vägvisare ut ur ett moras av grumliga lyckoföreställningar och optimismens evangelium. Det kan låta som en guide till Skymningslandet, men den är skriven med gott humör och gör dessutom läsaren lättare till sinnes på det sätt som svart- och klarsyn ofta kan.

    Burkeman möter människor som på olika sätt tillämpar ett slags positiv pessimism i sina liv och verksamheter. Han talar med bland andra en buddist, en psykolog, en terrorismexpert och en affärskonsult, han finner livsglädje såväl bland dem som firar De dödas dag i Mexiko som hos invånarna i det enorma slumområdet Kibera i Kenya.

    Han skildrar också ett slags misslyckandets museum i Michigan, ett koagulerat snabbköp fyllt av lättrörliga konsumtionsvaror som nästan ingen velat ha och som snabbt tagits bort efter lanseringen. Burkeman begrundar all den entusiasm, utvecklingsmöda och alla marknadsföringspengar som lagts ned på produkter som Pepsi AM Breakfast Cola, äggröra för mikrougn och lyckokakor för hundar. Denna konsumismens kyrkogård påminner eftertryckligt om att fiaskot ständigt lurar bakom hörnet, förhoppningar och goda intentioner till trots – bortåt 90 procent av alla nya produkter misslyckas.

    Med stöd i intervjuer och läsefrukter anar Burkeman att det är själva jakten på lycka som gör oss olyckliga. Vi söker eliminera det negativa – otrygghet, osäkerhet, misslyckanden och sorgsenhet – och det får oss att känna oss otrygga, osäkra, misslyckade och sorgsna. Alternativet är inte uppgivenhet, utan att söka förlika sig med att livet ser ut som det gör, att vi kommer att mötas av motgångar och förluster, att det inte finns någon varaktig trygghet, och inte minst att vi en dag kommer att förlora allt vi sätter värde på, och – om det är någon tröst – slippa det vi fasar för.

    Det är förstås till stora delar gamla tankar i ny skrud. Stoikerna underströk vikten av att begrunda hur illa saker och ting kan gå, att bevara ett slags likgiltighet inför omständigheterna och förstå att vad som är positivt eller negativt beror på hur man ser på saken. Seneca lärde att ilskans rot är hoppet, att överdriven optimism avväpnar oss inför livets inneboende motgångar. Vi måste sträva efter att förlika oss med tillvarons ofullkomlighet. Och en pessimist har goda möjligheter att ofta bli glatt överraskad.

    Burkeman pekar ut ett alternativt ”negativt” spår som en framkomlig väg. Här refererar ”negativ” inte till något obehagligt, utan snarare till ett slags avstående, att kunna acceptera negativa känslor och inte ständigt jaga de positiva. Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande. Försök till exempel att inte tänka på en injektionsspruta.

    Dessutom baseras positivt tänkande på oreflekterad optimism och handlar bara om att se framåt i förvissningen om att allt ska bli bättre sedan, att lycka eller tillfredsställelse alltid hör hemma i en annan tid än nu. Men när utom i nuet kan vi uppleva lyckan? Svunnen föder den saknad eller nostalgi, förväntad skapar den längtan, och bägge devalverar det närvarande. Här är det inte mycket till tröst att tänka att en form av optimism är att tro att det faktiskt kan bli värre.

    Också om vi uppnår uppställda mål kan de bli till hinder för vår lycka. Med ”hedonistisk anpassning” avses att vi vänjer oss vid och tar för givna de goda sakerna i livet, och så uppskattar vi dem inte längre.

    Att säga godnatt till sin käresta eller sina barn och begrunda att det är möjligt att vi aldrig ses igen är kanske att driva insikten om livets skörhet för långt och är sannolikt ångestskapande, men en större medvetenhet om att inget är bestående kan hjälpa oss att ta tillvara det som är väsentligt i våra liv. Memento mori, det finns en sista gång för allt.

    Just detta, att acceptera förändringen som naturlig och oundviklig, att sluta sträva efter säkerhet, fasthet och beständighet, är enligt Burkemans efterforskningar ett viktigt element för att slippa ut ur den fåfänga jakten på lyckan.

    Han citerar den amerikanska buddistiska nunnan Pema Chödrön som ser osäkerheten som naturens essens. Vår oro och förtvivlan kommer av att vi söker en fast mark att stå på, men som i själva verket inte existerar: ”Saker är inte permanenta, de varar inte, det finns ingen slutgiltig säkerhet eller trygghet. Vad som gör oss förtvivlade är inte denna sanning, utan våra försök att undkomma den.”

    Det är tankar besläktade med dem som den brittiske filosofen Alan Watts förde fram på 50- och 60-talen i böcker som ”The wisdom of insecurity”. Watts betraktade buddismen som en form av psykoterapi och ansåg att för att kunna omfatta tanken att det inte finns någon säkerhet, måste vi förstå att ”jaget” inte existerar som något bestående inom oss. Vi är en del av ett system som vi inte kan ställa oss utanför. ”Livet är en dans, och när du dansar avser du inte att komma någonstans”, skrev han. ”Meningen och målet med dansen är dansen.”

    I vår kultur leds vi att tro att lycka är något som kan uppnås, och att en av vägarna heter konsumtion, men många kan hålla med om att Marcel Proust hade en poäng i att ”längtan efter tingen kommer dessa att liksom slå ut i blom, men ägandet att vissna”. Kanske konsumtion fyller det tomrum och den känsla av osäkerhet som sekulariseringen har alstrat. Det vetenskapliga synsättet har trängt undsan religionen, ifrågasättande har ersatt tron, och för många blir det svårtuthärdligt att se livet som en ljusglimt mellan två evigheter utan annan mening än den vi själva kan ge det. Det är ett ”nu eller aldrig” som skapar existentiell stress.

    Den relativt unga lyckoforskningen visar att det ofta inte är det vi tror som skänker tillfredsställelse och en känsla av självförverkligande. Exempelvis är positivt tänkande-kulten starkt fokuserad på den egna personen, på jaget, på de egna tankarna, önskningarna, som vore vi oberoende av andra människor. Men studier visar att socialt umgänge är viktigt för vårt välbefinnande, och att det skänker mer lycka att hjälpa andra än att bara satsa på sig själv. Om den huvudsakliga avsikten med välgärningarna är att själv bli lycklig har man kanske något att fundera över beträffande sin egen karaktär, men objektivt sätt blir resultatet gott.

    Burkeman refererar också till forskning som visar att människor i fattiga länder generellt förefaller lyckligare än invånare i rika industriländer. De lider i långt mindre omfattning av åkommor som oro och depression, även med hänsyn tagen till att de sällan blir diagnostiserade eller har råd att gå i terapi. En förklaring kan vara att oron och förväntningarna på livet ökar i förhållande till hur mycket man har att bevaka och skydda.

    Större sinnesfrid genom att minska den konsumtion som vi lärts att tro skapar trygghet, alltså. Men att vända ryggen åt konsumtionssamhället vore väl närmast en sabotagehandling i en ekonomi som baseras på idén om konstant tillväxt.

    ”Men vad är då meningen med vår värld?”, frågar Candide i Voltaires pikareskroman. ”Varför har den blivit till?”

    ”För att reta gallfeber på oss”, svarar följeslagaren Martin.

    Anders Mathlein
    är frilansskribent och författare. Han har bland annat skrivit ”Feel bad och må bra. Överlevnadshandbok för pessimister” (2008).

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X