Annons
X
Annons
X

”Natoavtal gör Sverige till gisslan i kapprustning”

Regeringen säger sig vilja driva en feministisk utrikespolitik – men utmanar inte den patriarkala maktens våld. Sverige borde arbeta för nedrustning i stället för att ingå ett avtal med Nato som riskerar att fullkomligt urholka vårt lands trovärdighet som alliansfritt, skriver FI:s partiledare Gudrun Schyman.

Gudrun Schyman, partiledare för FI. Till höger en Natoövning.

Gudrun Schyman, partiledare för FI. Till höger en Natoövning. Foto: TT

DEBATT | UTRIKESPOLITIK

Sveriges roll i världen ska vara att avväpna konflikter, inte beväpna.

När Margot Wallström läste upp utrikesdeklarationen i riksdagen i veckan som gick var vi nog många som var nyfikna på hur den feministiska analysen skulle genomsyra lägesbeskrivningen. Inte minst kopplat till den mer än 100-åriga kamp för fred och nedrustning som kvinnor i generationer bedrivit, och som nu är aktuell igen i tider av krigshets och i Sverige krav på Natomedlemskap.

Den del av deklarationen som handlade uttalat om feministisk politik lät så här: ”Situationen i världen manar till en feministisk utrikespolitik. Den syftar till att stärka kvinnors rättigheter, representation och tillgång till resurser. Sverige har under 2015 bidragit till att EU har tillsatt en högnivårådgivare för jämställdhet, och till bildandet av ett kvinnligt medlarnätverk. Vi fortsätter arbetet enligt vår handlingsplan för att involvera kvinnor i fredsprocesser. Genom att göra kvinnor delaktiga i fredssamtalen i Syrien kan vi bidra till ett mer hållbart samhälle.”

Annons
X

En feministisk utrikespolitik handlar alltså om att stärka kvinnors rättigheter, representation och tillgång till resurser och att involvera kvinnor i fredsprocesser. Det är absolut inget fel i det men det är helt otillräckligt! Feminismens uppgift är att synliggöra den patriarkala maktens destruktiva konsekvenser, på alla nivåer, också i utrikespolitiken. En feministisk utrikespolitik måste därför våga utmana våldet. Överst på varje kravlista från varje grupp kvinnor som engagerar sig för frihet och rättigheter någonstans i världen står det: Eld upphör! Stoppa kriget! Av det enkla skälet att så länge kriget pågår är allt annat omöjligt.

Våldsspiralerna ökar i dag. I de nära relationerna, i de samhälleliga relationerna och i de internationella relationerna. Och de olika nivåerna hänger ihop. De är i själva verket tätt sammanflätade i stereotypa föreställningar om män som kvinnors och barns beskyddare och män som försvarare av territorier, då med vapen i hand. Maskulinitet, militarism, nation och tradition är uttryck som är bärande i den patriarkala maktordningen. Detta borde en feministisk utrikespolitik handla om. Om behovet av att vidga säkerhetsbegreppet till att innefatta mänsklig säkerhet, med en analys som klart visar att konsekvensen av militarismen just nu innebär att 60 miljoner människor är på flykt, där kvinnor och barn är de mest sårbara, som utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier längs hela flyktvägen.

Men i stället för att utmana det patriarkala våldet tänker regeringen fortsätta med ett utvidgat Natosamarbete, nu inom ramen för ett värdlandsavtal. Avtalet innebär att vi tillåter och underlättar för Natostyrkor som vill genomföra krigsövningar och bedriva krigsinsatser mot tredje land med Sverige som bas. Det gör det även möjligt för Nato att använda vårt land som passage för trupper och krigsmaterial. Det enda som återstår innan avtalet är ett faktum är några tekniska detaljer som justering av momsregler för att förenkla samarbetet. Det är de frågorna som ska upp i riksdagen nu i vår. Det demokratiska inflytandet har alltså redan reducerats till att handla om huruvida Natostyrkorna ska vara skattebefriade när de kommer hit. Avtalet innehåller mängder med frågetecken och Margot Wallström kunde ha tagit tillfället i akt att räta ut dem i den utrikespolitiska debatten. Det gjorde hon alltså inte. Inte heller tog hon upp själva medlemsskapsfrågan, Natofrågan, trots att det rasar en debatt, både i och utanför riksdagen.

Ett avtal om värdlandsstöd med Nato riskerar att fullkomligt urholka vårt lands trovärdighet som alliansfritt. Det låser oss fast som gisslan i en kommande kapprustning.

Våld löser aldrig några problem. Komplexa frågor kräver komplexa svar. Krig raserar allt. Det vet vi. Byggnader, tankar, arv. Människors liv slås i spillror.

FN:s linje är att uppmana till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Det är genom diplomati, nedrustning och satsningar på människors välfärd som vi bygger säkerhet. Därför ska Sveriges roll i världen vara att avväpna konflikter, inte beväpna. Sverige har en unik möjlighet just för att vi är alliansfria. Alliansfriheten ger oss möjlighet att medla i konflikter, ge bistånd till dem som behöver det, skicka personal för att skydda kvinnor, barn och gamla i konflikthärdar utan att bli misstänkliggjorda. Inte minst ger det oss en möjlighet att internationellt driva på en militär nedrustning, med målet global avrustning.

Vi är medvetna om motståndet. Mäktiga ekonomiska intressen driver en alltmer avancerad militarisering av säkerhetspolitiken. Vapenindustrins vinster betalas av oss medborgare. De samhälleliga förlusterna är globala och gigantiska. De mänskliga förlusterna är ofattbara. Alla vet att det är genom utveckling, samarbete, handel, hälsovård, utbildning, fattigdomsbekämpning och jämställdhet som vi undanröjer våldet. Vi menar att det är hög tid att investera i just detta, i en värld med mindre vapen och våld. Det är den enda utveckling som i praktiken leder till ökad säkerhet för människor. Successiv militär nedrustning, stopp för all vapenexport och en omställning av försvarsindustrin till civil produktion är en bra början som borde vara en självklar ingrediens i en feministisk utrikespolitik.

Gudrun Schyman

partiledare, Feministiskt initiativ

Gudrun Schyman, partiledare för FI. Till höger en Natoövning.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X