Annons
X
Annons
X

Nätet blir ett verktyg för social kontroll

Det är bra att ungdomar reagerar mot uthängningar på nätet, även om strategin inte alltid har varit helt lyckad. Men det finns en risk att det som sker förstärker känslan av utanförskap hos den som redan ses som avvikande. Det skriver Marcin de Kaminski, nätforskare och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet.

BRÄNNPUNKT | UTHÄNGNINGARNA

Vi måste uppmuntra våra unga att vara sig själva, oavsett vad andra anser om det.
Marcin de Kaminski

Veckan har präglats av diskussioner och reaktioner på uthängningar på nätet, där anonyma personer lagt ut diskrediterande rykten om unga tjejer och killar. Samtalen har kretsat kring internets risker och nättjänsters innehållsansvar. Både här och där har frågan ställts: ”men hur kan de göra så här?”. För visst är det märkligt? Eller...?

Att unga tjejer av idag för att våga sig ut på internet tvingas bygga upp en beredskap för att de förr eller senare kommer att bli dragna i smutsen och förnedrade på ett eller annat sätt är bedrövligt. Resonabla nätforskare, dit jag räknar mig själv, lyfter ofta fram den här beredskapen som något gott – alltså att en självsäker och oantastlig ung människa är väl rustad för de motgångar och utmaningar en riskerar möta i livet, såväl på nätet som i köttet. Jag vidhåller att det är en rimlig hållning.

Utifrån synen att vårt samhälle bygger på en tydlig och negativ könsmaktordning är det synnerligen viktigt att vi fostrar förståndiga samhällsmedborgare som är redo att göra världen lite bättre.

Annons
X

Ja, det är motigt ibland. Som nu. Med genusbrillorna på bör man bli gruvligt bekymrad när man ser tillbaka på det som nu hänt.

Först ut, den så kallade slut-shamingen. Vid den här vevans första uthängning hängdes knappt 200 ungdomar ut. Det absoluta flertalet, närmare åtta av tio, var tjejer. Att även killar hängdes ut är visserligen en smula ovanligt, men för den sakens skull inte en förmildrande faktor. Tjejerna hängdes ut som lösaktiga slampor eller smutsiga horor, medan killarna effektivt avväpnades från sin sociala manlighet och kallades gayplayers eller böghoror. Oavsett kön blev alltså kärnan i uthängningen ett påstått promiskuöst leverne eller avvikande sexualitet.

Det krävs inte många glutt i historieböckerna för att kunna se hur det här följer i en tydligt sexistisk tradition av vad som kommit att kallas slut-shaming. Genom att definiera något avvikande som skamligt sätts snabbt normen för hur saker bör vara. De som inte följer strömmen blir därigenom snabbt och effektivt hack-kycklingar.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag har vid flera tillfällen de senaste dagarna uttryckt att jag ser den kritiska uppslutningen kring uthängningarna som något positivt. Folk tar gemensamt på sig att mass-anmäla olämpliga konton och till kommentarsfälten strömmar folk för att dementera rykten eller stötta dem som blivit uthängda. Till och med det faktum att stora grupper unga samlas i Göteborg för att reda ut vad som hänt ser jag – även om strategi och genomförande inte varit särskilt lyckat – som ett tecken på att det här inte accepteras.

    Men det finns en risk att det som sker samtidigt förstärker känslan av utanförskap hos den som redan ses som avvikande. Genom att tydligt deklarera att det som skrivits enbart är tomma rykten, med argument som ”hen skulle aldrig vara så där slampig” eller ”sån där är inte hen egentligen” skapas ett än större gap till de ungdomar som emellanåt skulle kunna tänka sig att ligga runt en del. Den här inverterade slut-shamingen är möjligtvis välfungerande när det gäller att återupprätta någon form av förlorad social heder, men långt ifrån konstruktiv om vi vill leva i en värld där alla får plats.

    Sist så, skuldbeläggandet. I efterdyningarna av sådana här händelser följer tyvärr ofta en snedfördelning av det egentliga ansvaret. Ungdomar ska inte behöva bära hundhuvudet när andra kränker, förnedrar och hotar dem. Istället måste vi uppmuntra våra unga att vara sig själva, oavsett vad andra anser om det. Det tycks här vara svårt att vara konsekvent.

    Ett av de vanligast återkommande tipsen vad gäller ungas nätanvändande är att lära sina barn att inte lägga ut personlig information eller känsliga bilder av sig själva. Man vet ju aldrig vad som kan hända, brukar det sägas. Det är helt feltänkt.

    Liksom i vår köttsliga värld kräver nätets identitetsskapande processer att vi vågar vara öppna och utforskande, i ett försök att forma det som blir våra jag. Visst, det går fel ibland. Men ansvaret får aldrig läggas på den som drabbats, utan måste läggas rätt. Ibland är det på förövaren, men än oftare på destruktiva strukturer som vi ständigt lever bland.

    Inte ens nätet, som ju borde finnas till för alla, går säkert för könsmaktordningen.

    MARCIN DE KAMINSKI

    nätforskare och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X