Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: Näringslivets kvinnor ofta dubbelt så bra som männen

Jan Stenbeck anses som ett av de främsta genierna i svensk näringslivshistoria. Frågan är om inte dottern Cristina är snäppet vassare.

Cristina Stenbeck.

Cristina Stenbeck. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Han dog i Paris, precis som Kreuger!” När budet om Jan Stenbecks död kom i augusti 2002 drog hela finans-Sverige efter andan. Undergångsstämningen var påtaglig. Men så hade Jan Stenbeck också lämnat efter sig en extremt snårig och finansiellt pressad företagsgrupp som drabbats hårt av it-kraschen. Och som dessutom blivit väldigt beroende av Jan Stenbeck själv, på gott och ont.

Ansvaret att städa upp föll på Cristina Stenbeck, då 24 år gammal. Det är en ålder då många vanliga människor är fullt sysselsatta med koka snabbmakaroner i studentlägenhetens Ikeakastrull eller lära sig betala räkningar på egen hand. Cristina Stenbecks tillvaro blev lite mer komplicerad än så, för att uttrycka sig milt. Saker på agendan: rädda sfärbolag från konkurs, hålla sams i familjen och hantera den lilla nyheten att det fanns ytterligare en arvinge, Cristinas dittills okände halvbror.

När Cristina Stenbeck i fredags meddelade att hon kliver av som styrelseordförande i Kinnevik kan det vara på sin plats att summera hur det har gått. Det är svårt att sammanfatta på annat sätt än så här: galet bra.

Annons
X

Framgången går att utläsa i rena siffror. Nyheten om Jan Stenbecks död fick aktierna i sfärens bolag att falla fritt. Från bottennoteringen i oktober 2002 fram till idag har Kinneviks aktiekurs stigit med cirka 1 700 procent (!), exklusive utdelningar. Stockholmsbörsen har under samma period klättrat 290 procent. Mätt från årsskiftet 2002/2003 är uppgången runt 850 procent mot börsens 225 procent.

I Kinneviks årsredovisning för 2002 går att läsa att aktien hade gett en avkastning, inklusive utdelningar, på 13 procent per år sedan 1976. Det var året då Hugo Jr dog och det stod klart att ansvaret för familjebolaget föll på den då 34-årige yngre brodern Jan Stenbeck.

Sedan sommaren 2004, så långt aktiestatistiken går tillbaka på Kinneviks hemsida, är totalavkastningen 15 procent per år eller totalt 410 procent, jämfört med 260 procent för motsvarande börsindex.

Ändå är det inte statistiken som imponerar mest. Jan Stenbeck hyllades för att ha omvandlat sin pappas bolag från traditionell industri som stål och skog till medier och telekom. Cristina har gjort samma sak, bara betydligt snabbare och till synes ännu mer framgångsrikt.

Det går att skapa ett helt museum kring högt uppsatta män som klamrat sig fast alldeles för länge vid sin position.

Vid årsskiftet var Kinneviks största innehav modesajten Zalando, ett bolag som startades 2008 och där Stenbeck-sfären blev delägare i slutet av 2009. Halva portföljen består i dag av aktier i olika e-handelsbolag som inte existerade för några år sedan. Kritikerna skulle säga att den stora exponeringen mot internetaktier innebär en risk. Å andra sidan sades länge samma sak om Jan Stenbecks framgångsrika mobiläventyr.

Samtidigt har Cristina Stenbeck renodlat strukturen och osentimentalt sålt ut farfar Hugos ögonsten, skogsbolaget Korsnäs. Som om detta inte vore nog har Cristina Stenbeck konsoliderat sin ägarmakt, trots viss friktion i relationen till sina syskon och gott om chefer med stora egon och starka viljor.

För allt ovanstående har Cristina Stenbeck fått välförtjänt beröm. Men samma kultstatus som pappa Jan har hon inte uppnått. Kanske beror det på att sfären blivit ”tråkig”, som en del gamla Stenbeck-direktörer muttrat om. Det är säkert sant. Ett annat sätt att beskriva saken är att Kinnevik blivit sundare, smartare, mer professionellt.

Eller så är förklaringen helt enkelt att yviga, bullrande och briljanta män tenderar att få mer uppmärksamhet än motsvarande begåvade kvinnor.

Cristina Stenbeck förtjänar naturligtvis att bedömas utifrån sin prestation och inget annat. Men det är samtidigt svårt att inte göra en liten reflektion utifrån debatten om jämställdhet i näringslivet. I många år har vi fått höra samma argument från maktens män: ”Det är faktiskt kompetens som måste styra bla bla bla fler kvinnor borde gå på KTH, bla bla bla, det handlar om äganderätt bla bla bla”. Och hundra andra varianter på dåliga ursäkter.

Utvecklingen går åt rätt håll, men när det gäller de högsta positionerna är männen fortfarande i förkrossande majoritet. Bara 6 procent av börsens vd:ar är kvinnor, konstaterade Dagens Industri nyligen. Enligt de styrande männens logik beror detta på att det finns minst femton gånger fler skickliga män än kvinnor. Men frågan är om inte matematiken egentligen ser ut så här: på varje framgångsrik kvinnlig direktör går det rätt många manliga lallare. Eller som förre Telia-chefen Marianne Nivert uttryckte saken:

“Den dag vi har lika många medelmåttiga kvinnor som vi har medelmåttiga män i styrelserummen, då är vi jämställda!”

Om kvotering går det att tycka mycket, men det är fascinerande att se hur de hårdaste motståndarna till detta under decennier varit fullt upptagna med att hårdkvotera in 50-åriga män som heter Lars och gillar jakt. Och att gubbklubbarna inte alltid genomsyras av hundraprocentig professionalism och ”kompetens” visas av skandaler som SCA, Swedbank, Rikshem (listan kan göras lång).

Men Cristina Stenbeck har inte bara åstadkommit exceptionella resultat. Förra veckan gjorde hon något som är ännu mer unikt: tog ett frivilligt kliv bakåt.

När såg man senast en maktman göra samma sak? Nej, precis. Det går att skapa ett helt museum kring högt uppsatta män som klamrat sig fast alldeles för länge vid sin position och uppblåsta självbild för att sedan tvingas bort under förnedrande former.

Men på en punkt visar exemplet Cristina Stenbeck faktiskt att gubbarna har haft rätt hela tiden: Det är inte alltid näringslivets kvinnor är lika duktiga som männen. De är inte sällan minst dubbelt så bra.

Håll dig uppdaterad – få SvD Näringslivs nyhetsbrev

Anmäl dig här

Annons

Cristina Stenbeck.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X