Av strider och spänningar mellan rivaliserande miliser i det vidsträckta Libyen märkte en svensk industridelegation inte mycket när de nyligen besökte Tripoli. Med tjutande sirener eskorterades de mellan olika ministerier i den libyska huvudstaden. Nästan 80 mil därifrån, i staden Sabha, rasade samtidigt en blodig strid mellan en svart, ickearabisk milis och väpnade arabiska grupper. Libyen efter Gaddafis fall flödar av vapen som övergångsrådet NTC inte har lyckats samla in.

Det omedelbara målet för svenskarnas resa, ledda av statssekreterare Gunnar Oom på UD, var inte att teckna affärskontrakt. Det har övergångsregeringen svårt att göra. Det 15-tal svenska företag som deltog i besöket vill snarare bygga upp kontakter för framtiden och sondera vad Sverige kan erbjuda det nya Libyen. Svenskarna hoppas att teknokrater de träffade ska överleva valen. I Tripoli togs de emot av sex–sju fackministrar från NTC, personer som gjorde gott intryck på den svenska industridelegationen.

–Det var en lyckad resa. Vi är imponerade över hur de tänker och planerar för framtiden. De vill bygga upp en stabil förvaltning med öppen upphandling, satsa på privatiseringar och återuppbyggnad, säger Gunnar Oom, just hemkommen till turbulensen i det svenska regeringskansliet efter försvarsminister Sten Tolgfors avgång.

Men virvelvindarna i Stockholms regeringskvarter är en västanfläkt jämfört med det skakiga läget i Tripoli. Att efter 42 år under Gaddafis egenartade diktatur omsätta visionerna om demokrati, modernitet och en fungerande statsförvaltning är lättare sagt än gjort. Eller som Gunnar Oom uttrycker det:

–Det är lättare att säga Hallelulja än att göra det.

Men det finns pengar i kassan. Libyen med en befolkning på 6,4 miljoner och enorma oljereserver är Afrikas näst rikaste land per capita, när väl oljeproduktionen når upp till sin normala nivå.

–Libyerna är uppe i 50 procent av den oljeproduktion de hade före revolutionen förra året. De tror sig nå upp till full produktion till sommaren. Tidigare var Libyens tillgångar i utlandet frysta, men det mesta är tillgängligt nu. Så de har likviditet, säger Gunnar Oom, statssekreterare hos handelsminister Ewa Björling.

Svenska företag från främst it-, hälso- och infrastruktursektorerna deltog i resan. Medicinteknikföretaget Bactiguard lämnade som en gest över 50000 kateter avsedda att förhindra spridningen av infektioner. Det gällde att se till att gåvorna hamnade rätt så att de inte säljs vidare av mindre nogräknade personer som stoppar inkomsterna i egen ficka. Medveten om de regionala spänningarna mellan de gamla provinserna Tripolitanien i väster och Cyrenaika i öster var Bactiguards vd Christian Kinch också angelägen om att dela ut hälften av kateterna till sjukhus i Tripoli och hälften i Benghazi. Sjukhussjukan är ett gissel i Nordafrika där det brukar vara lätt att köpa antibiotika receptfritt på apoteken.

–Sjukhussjukan är den fjärde största dödsorsaken, säger Christian Kinch.

Hälsovårdsminister Fatma Hamroush gjorde starkt intryck på besökarna. Hon, som arbetat 17 år som läkare i Irland, är en av de exillibyer som återvänt till sitt hemland för att bidra till övergångsprocessen.

Men alla vet att det inte är någon promenadväg i Libyen efter 42 år av diktatur under Gaddafi, följt av ett halvårs inbördesstrider och därifrån fram till en modern, stabil och i bästa fall demokratisk stat. Miliser och gamla klanintressen positionerar sig inför valen. Människorättsorganisationer vittnar om att Misratabrigaderna rensade en hel stad, Tawargah, från sin svarta befolkning i oktober som straff för att några invånare utpekats som Gaddafilojalister. FN:s människorättschef Navi Pillay har bistert sagt att lokala miliser runt om i landet har skapat en stämning som främjat tortyr och misshandel.

I Benghazi skapade nyligen lokala ledare tumult genom att utropa Cyrenaika (Barqa på arabiska) till en självstyrande provins i den federation de vill se i Libyen. Övergångsrådets ordförande Mustafa Abduljalil, själv från Cyrenaika, avfärdade kraven på självstyre i Benghazi som en komplott från övervintrade Gaddafi-intressen. Men dessa centrifugala krafter har djupa historiska rötter. Det var italienska ockupanter som under 1900-talets första hälft slog samman de gamla provinserna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan till en enhet. Inom de olika landsändarna har lokala markstrider flammat upp. Och i Tripoli hålls flygplatsen av Zintanmilisen.

Gunnar Oom och hans medresenärer kände sig ”rätt omhuldade” i konvojerna, men de fick inte röra sig fritt.

–Miliserna i Tripoliområdet bekämpar varandra men de utför inga attentat mot utlänningar. Ericsson, som finns i Tripoli, vittnar om att de inte känner någon oro för att ta ner ingenjörer dit. Det var en spännande resa. Libyen är definitivt ett land jag håller tummarna för i framtiden.