I Babben Larssons liv finns ett före, under och efter. Åren när hon var på väg att köra helt slut på sig själv. När hon var slut och resan för att hitta balans.
- Jag brukar säga att jag var vidbränd, inte utbränd. Är man utbränd orkar man ingenting och det gjorde jag, säger hon.
En vän, med lång erfarenhet av stressträning och avslappning, var den som fick henne att stanna upp. Det är sju år sedan.
- Fyra år tog det att hitta tillbaka. Jag ändrade mycket. Men det gäller att inte överdriva. Motion är självklart viktigt, men det kan också gå till överdrift. Människor som stressar till ett spinnpass, kör skiten ur sig och rusar därifrån – hur avspända blir de, säger Babben Larsson.
- Jag har lärt mig att det är oerhört stor skillnad på självförtroende och självkänsla. Professionellt självförtroende har jag alltid haft, men dålig självkänsla, säger hon.
För att må bättre ägnade hon all kraft åt att ”fylla på fel konto”, som hon uttrycker det.
– När folk ringde och ville att jag skulle jobba blev jag så glad. De tyckte om mig.
Istället för att vara Babben Larsson ägnade hon sig åt att göra Babben Larsson. ”Varat och görat”, kallar hon det.
– Det gäller att få syn på sina drivkrafter. Varför är det viktigt att chefen gillar en, eller att man får många uppdrag som frilans? Min drivkraft var att fylla på min självkänsla. Och det kunde ju bara gå åt ett håll, säger hon.
Uppdrag fanns det gott om. Som ”stå-uppare”, som Babben i tv och som – stressföreläsare.
– Jag var runt på en massa ställen och var det humoristiska inslaget när det skulle handla om stress.
Trots att hon själv var tröttare än trött och visade alla tecken på att köra sig själv rakt in i den berömda väggen, fortsatte hon. Inga känslor fastnade. Som många andra i liknande situationer insåg hon också att minnet var på väg att försvinna.
– Jag rusade från det ena till det andra. Det kanske låter märkligt att jag föresläste om stress när jag själv var på väg att bli utbränd. Men att föreläsa är som att uppträda. Det är en annan del av mig själv. Och mitt självförtroende på scenen är stort. I mitt fall handlade det om hur jag mådde när jag klev av.
När ett jobb var avklarat, flyttade hon omedelbart fokus till nästa. Att det förra gick bra hann hon aldrig känna. ”Adrenalinkickarna behövdes oftare och oftare, eller kvittona på att jag var omtyckt”. Hur nära och kära mådde hade hon varken tid eller kraft att känna in.
När vännen äntligen fick henne att inse att något var fel, började resan mot att må bättre under en lång sommarledighet 1997. Det var mer eller mindre ett heltidsarbete till att börja med. Allt från avslappningsband, kurser i självkännedom, mer motion och bättre kosthållning har ingått. Så här efteråt anser hon att det har tagit fyra år.
Hela tiden, fram till i våras, har hon fortsatt hålla föreläsningar om stress. Skälet till att hon inte gör det längre handlar om prioriteringar. En show på Hamburger Börs och att hon ägnar sig mer åt att sjunga har inneburit att tiden inte räcker till.
– Det jag lärt mig, självklart, är att ta det lugnare och att känna efter.
Numren i showen ”R.E.A.” på Hamburger Börs i Stockholm skrivs om hela tiden, ibland även av Babben Larsson. Ett nummer har hittills inte blivit genomfört. Det är en text om en fullständigt sönderstressad stresskonsult. Blir den verklighet är det hon själv som gör konsulten.
– Men som i allt annat jag gör är det inte alltid mig själv det handlar om. Jag lånar lite här och lite där.
Humor är dock ett bra medel att visa att våra drivkrafter kan göra att vi pressar oss åt fel håll, konstaterar hon. Men bara till en viss gräns.
– För många människor handlar detta, bokstavligt talat om liv och död. Jag har i min närhet flera exempel på personer som pressat sig så långt att de har dött. Att chefer och ledare inte ser vad arbetslivet kan göra med oss gör mig vansinnigt upprörd.
Oavsett om det handlar om en lyckad artist, en skicklig datakonsult eller empatisk undersköterska, tycker Babben Larsson att vägen till mer harmoni i livet handlar om att synliggöra sina egna drivkrafter och att bestämma hur livet hänger ihop.
– En del jag känner talar mycket om vad de ska göra sen. När de gjort allt det andra. Samtidigt är det som om de aldrig kommer in i sina egna liv.
För egen del vet hon numera att hon duger. Självkänslan kan inte andra fylla på, möjligen självförtroendet.
– Om alla kan ställa sig frågan ”Vem springer jag för” skulle det vara svårare för företag att pressa sina anställda som de gör i dag. Och så behöver vi lite mer sydländskt beteende. En grek jag känner säger: Vi greker lever först och jobbar sen. Ni svenskar gör tvärtom.
08-13 52 92, anna.danielsson@svd.se
