Det är bara den sociala kontrollen som tvingar upp mig ur sängen, halvt medvetslös, tio minuter innan det är dags att gå. Jag trycker in linserna i svullna ögon, tuggar i mig en torr macka och springer sedan flåsande till tunnelbanan som ska ta mig till jobbet. Skammen över att komma för sent till morgonmötet (igen) är det enda som kan övervinna kuddens magnetkraft.

Det är därför jag får lite panik där jag sitter och skriver artiklar om alla jobba hemifrån-trender och portabla kontor. För det är odiskutabelt så: en fysisk arbetsplats kostar massor och är inte alls nödvändigt för att utföra mycket av det jobb som idag görs på kontor. Jag har själv frilansat från mitt skrivbord hemma i hallen och hört mig själv säga i telefonen: ”Vänta ska jag leta fram en penna, det är lite stökigt här på jobbet just nu”. Inte har någon kunnat ana, utifrån den slutgiltiga artikeln, att jag har skrivit det mesta av den iförd pyjamas.

Men min själ vet. Hur jag har sovit till tolv, städat hela lägenheten med tandborste, sorterat böckerna i bokhyllan i bokstavsordning och matchat alla udda strumpor i sambons garderob. Den vet att jag inte kom igång med skrivandet förrän klockan nio på kvällen, då jag faktiskt var nära att missa deadline nästa morgon. Min hjärna har jobbat mer än heltid, men jag har bara fått det absolut nödvändiga gjort.

På många arbetsplatser sparar det säkert mycket pengar att de anställda jobbar hemifrån, och med rätt sorts superpersonal blir det säkert lika mycket gjort. Men för mig, och alla andra trötta typer som inte har genomgått någon evolutionär utveckling sedan skampålens dagar, är det en katastroflösning. Vi behöver en arbetsplats där vi inte kan smita, där det sitter människor som märker om vi kommer in efter klockan tio, flera dagar i rad. De kanske inte säger något. De kanske inte bryr sig. Det behövs inte. Det räcker med att vi vet att de vet.