Kommer ni ihåg Jörg Haider? Den österrikiska politiker som satte hela EU i gungning runt millennieskiftet när hans högerextrema parti FPÖ fick nära 30 procent av rösterna och plats i regeringen. Jörg Haider var en politiker som inte drog sig för att berömma Hitlers arbetsmarknadspolitik och bara tanken på att släppa in den alltid lika brunbrände Haider i Europas finrum, fick EU-topparna att införa sanktioner mot Österrike tills Haider lämnade partiledarposten.

Jag träffade Haider på en lunch, bara några månader innan han dog i en bilkrasch 2008. Vi var ett tiotal journalister som var inbjudna till hans hemstad Klagenfurt, ett stenkast från gränsen till Slovenien. Jörg Haider gjorde storstilad entré. Med ett leende brett som en amerikansk presidentkandidats, iförd tajta slitna jeans och en lika tajt skjorta uppknäppt under kavajen, gick han runt och skakade hand med en samling väldigt skeptiska reportrar. Åtminstone inledningsvis. Sådan var hans utstrålning att kvinnan från den bulgariska radion snart började kuttra och dra fram den privata kameran och det dröjde inte länge innan flera andra följde efter och ville bli fotograferade intill Haider.

Och varför berättar jag då detta? Jo, för att tanken på vilka stämningar en populist med Jörg Haiders karisma skulle kunna piska upp av dagens skuldkris är skrämmande. För att inte tala om effekterna. Redan idag ser vi ett tydligt ökat vi-och-dom-tänkande, med ilskna greker som protesterar mot vad som upplevs som neddragningar från Bryssel, och tyskar och holländare som knyter näven i fickan eftersom de känner sig lurade av ”lata” människor i syd. Tänk er då ett scenario där en karismatisk ledare gör entré. En som lyckas få de riktigt breda massorna med sig och som anklagar ”de andra” för allt som gått snett.

För det kommer att bli värre innan det blir bättre i Europa, så mycket kan vi vara säkra på, och det kommer att bli större spänningar inom unionen. Det är idag inte bara nord mot syd, utan även ett anglosaxiskt gasa-när-det-går-som-sämst-synsätt som står mot tysk sparsamhet.

Just nu ser tyskarna ut att gå segrande ur striden. Berlin vill lösa hela krisen genom att ställa sig på bromsen och tvinga högt skuldsatta länder att spara sig till framgång. ”Det som funkade för oss på 00-talet, kommer även fungera för dem”, är resonemanget från förbundskansler Angela Merkel. Problemet, kontrar kritikerna, är att statsskulderna bara är en av många knutar. Europa måste bli mer konkurrenskraftigt, produktiviteten öka, arbetsmarknaderna liberaliseras och pensionsåldern höjas. Mardrömsåtgärder för varje politiker med sikte på att bli omvald, och en anledning till att de italienska partierna gladeligen låtit icke-politikern och teknokraten Mario Monti ta över regeringsansvaret och därmed surdegarna.

Om krisländerna ska spara sig till en statsskuld på 60 procent av BNP 2030, som är den gräns EU:s stabilitetspakt slår fast, krävs nedskärningar av en omfattning som aldrig tidigare skådats i ett industriland. Vi talar om upp till 10 procent av BNP i Frankrike, Spanien och Portugal, och över 10 procent i Grekland och Irland, enligt valutafonden IMF. Tänk protestvågen när det står klart för franska fackförbund att de inte bara ska jobba längre, lönerna ska tryckas ned och en lång rad förmåner försvinna, och att det hela är ett krav från Bryssel.

Som om inte det vore nog, blåser det till öppen strid på högsta EU-nivå om platserna i centralbanken ECB:s ledning. Just nu kommer tre av sex ledamöter från krisländerna Italien, Portugal och Spanien. Frankrike, som precis förlorat sitt trippel-A-betyg har en, och Tyskland två ledamöter. Det gör oron stor bland länder med högsta möjliga kreditbetyg, som Finland, Nederländerna och Luxemburg, att de ska få för lite att säga till om – men ändå tvingas stå för kostnaderna. Samtidigt varnar Italiens Mario Monti för att hans landsmän redan känner en motvilja mot Tyskland eftersom man tycker att tyskarna styr allt för mycket.

Tanken med EU var att föra Europas folk närmare varandra. Aldrig mer skulle konflikter lösas på slagfälten. Istället skulle en inre marknad, med fri rörlighet och en gemensam valuta, sprida välstånd från Tammerfors till Thessaloniki. Vad vi fick var en kris så djup att om vi lyckas ta oss över på andra sidan och rädda euron, återstår ändå många år av misstro mellan länder och en känsla av att det var ”de andras fel”.

I Frankrike och Finland har vi redan sett hur populister som Marine Le Pen och Sannfinländarnas Timo Soini vunnit i popularitet med krav på att lämna euron och dra in nödlånen. I Österrike kommer Jörg Haiders efterträdare Heinz-Christian Strache med liknande budskap. Strache saknar Haiders utstrålning men har ändå lyckats föra upp FPÖ till runt 30 procent i opinionsmätningarna. Ännu anses de inte rumsrena i många läger och ingen har lyckats ta sig hela vägen fram till makten. Men i Österrike är det val 2013, i Frankrike väljs en president redan i april. Vänta bara tills krisen förvärras, eller en riktig karismatisk röstvinnare tar plats på scen. Det finns anledning att ta den tanken på allvar.

*** Rättelse: Tyskland har inte två ledamöter i ECB:s direktion. Belgaren Peter Praet är född i Tyskland men är just från Belgien.