Det är verkligen en soppa, både bokstavligt och bildligt talat, och upprördheten är mer än befogad.
För lite över en vecka sedan tog Hafsat Abiola Costello från Nigeria emot mikrofonen på en scen i Leksand. Hon harklade sig och började med att citera en bit ur John Vidals artikel i The Guardian. I texten simmar reportern genom ett träsk utanför den nigerianska byn Otuegwe.
”Vi kunde känna lukten av oljan långt innan vi såg den... ju längre vi kom desto mer illamående framkallade den. Snart simmade vi genom pölar av ljus, nigeriansk råolja, den bästa oljan i världen. En av flera hundra 40-åriga pipelines hade rostat och spottat ur sig olja i flera månader”.
Utsläppet från Exxon Valdez, tros motsvara den mängd som har spillts ut i Nigeria årligen, de senaste 40 åren. Plattformar, skabbiga rör och pumpstationer läcker som durkslag, senast i maj brast en av ExxonMobils pipelines i delstaten Akwa Ibom och spydde ut flera miljoner liter olja. Företaget deklarerade force majeur eftersom exporten blev lidande, bybor demonstrerade och världen kunde inte ha brytt sig mindre.
ExxonMobils aktie darrade knappt.
Precis som längs med den amerikanska sydkusten dör fåglar, fiskar och djur, men det finns betydligt mindre resurser för att stå och schamponera pelikaner. Människor som lever av fiske förlorar sitt levebröd, dricksvattnet förgiftas, medellivslängden rasar och området har blivit en strålande rekryteringsbas för rebeller. ”Vårt land lider av er oljekris, ” konstaterar Hafsat Abiola Costello från scenen.
Hon har bara att hoppas att den pågående oljekatastrofen i väst bidrar till att vi får upp ögonen för vad en pajad pipeline faktiskt innebär.
Drygt 10 procent av USA:s råoljeimport kommer förresten från ett land i Västafrika. Gissa vilket?
Texten är uppdaterad med faktarättelser. Uppgiften om att utsläppet i mexikanska golfen skulle vara lika stort som det i Nigeria var felaktig, liksom uppgiften om USA:s oljeimport.
