Det är nästan dubbelt så mycket som 1999. En anledning till denna sanslösa tillväxt är avregleringen av telemonopolet, som på kort tid fostrat några av Sveriges tveklöst största reklamköpare – mobiltelefonoperatörerna.
Men det är inte bara telemonopolets nedmontering som öppnat fönstret för den tillsynes välgödda stekta sparv som plötsligt, och med lagstiftarens hjälp, flugit in och snällt lagt sig på reklammakarens tallrik.
I valfrihetens namn går det idag att välja mellan flera olika apotekskedjor. Det går att välja mellan olika skolor, vårdcentraler, och tågoperatörer. Lokaltrafiken ska avregleras, samtidigt som landets bilägare nu ska kunna välja mellan olika besiktningsbolag. Lägg till det så kallad valfrihet inom vård och äldreomsorg.
Oavsett om all denna valfrihet gör samhället bättre eller ej – frågan är ju i grund och botten vad man ska mäta – så är en naturlig konsekvens att mängden reklam ständigt ökar. Kallelsen från bilbesiktningen ersätts av reklampamfletter, apoteken lockar i tv-rutan, medan kollektiv- trafikanterna inför varje stundande gymnasieval frestas med färgglada erbjudanden från sjuttioelva olika skolor, alla med olika inriktningar för maximal individuell tillfredsställelse.
Den enskilda företagaren är svår att klandra. Men för konsumenten, å andra sidan, förvandlas all denna så kallade marknadskommunikation till en vägg av högljutt kackel. Det har gjorts många gånger förr, men jag frågar mig om folk i allmänhet blir klokare av att ständigt behöva ta ställning till olika erbjudanden.
Kanske leder för mycket reklam till motsatt effekt, att köpbesluten i gyttret av erbjudanden blir mindre upplysta, att fel företag överlever och att konkurrensen snedvrids. Bara en tanke. Politikerna tycks dock ha bestämt sig, inte minst med hänvisning till att Svenska Spel, Systembolaget och delstatliga Telia hör till landets största reklamköpare.
