–Jag älskar betong, säger Lise Langseth, men en glimt i de bruna ögonen och en smilgrop låter ana att det också finns en del självdistans i det uttalandet.
Föreningarna Betongvaruindustrin och Svenska Fabriksbetongföreningen är medlemmar i Svenskt Näringsliv och huserar också i Näringslivets Hus på Storgatan i Stockholm. Målet är att de båda föreningarnas stämmor ska besluta om en sammanslagning till en förening med arbetsnamnet Svensk Betong.
–Att det idag är två föreningar är historia och man har på ömse håll insett det orimliga i att konkurrera sinsemellan när det egentligen handlar om att öka intresset för betong som byggnadsmaterial, säger Lise Langseth.
Själv ser hon sig mer som informatör och marknadsförare av betong än som administratör i en branschförening. Och mycket riktigt kommer hon mycket snabbt in på fördelarna med betong som byggnadsmaterial. Inte minst betonar hon miljöfördelarna. Att cementtillverkningen står för en stor del av koldioxidutsläppen i världen kompenseras, menar Lise Langseth, av betongens livslängd och ska därför jämföras med andra material (läs: trä), ur ett livscykelperspektiv. Vidare pekar hon på att betong utgör grunden i alla moderna samhällen. Det mesta av den syns inte, men utan den skulle välfärden försvinna.
–I praktiken är det ju så att man bör välja material utifrån var det ska användas. Det bästa stommaterialet är förstås betong medan de flesta föredrar att inredningen är i trä, säger Lise Langseth, som själv bor i ett hus byggt i trä, vilket hon medger lätt rodnande.
–Problemet i dag är att vi har en byggprocess som fungerar som ett stafettlopp och använder därför inte den kunskap och kompetens som finns hos byggsektorns alla aktörer på ett effektivt och optimalt sätt. Jag är övertygad om att vi skulle få bättre resultat om vi arbetade i kreativa team där aktörerna är med från början. Då kan vi undvika problem som fuktskador i nybyggen och skapa byggnader och anläggningar som är långsiktigt hållbara, vackra och robusta.
Själv är hon utbildad civilingenjör från Väg och Vatten vid KTH och hon har arbetat som arbetsledare ute på byggen hos NCC och Skanska innan hon gav sig in i organisations- och lobbyvärlden, först Cement- och Betonginstitutet och senare som divisionschef inom Boverket i Karlskrona.
När Lise Langseth talar finns det en nästan omärklig accent som skvallrar om att hennes modersmål är norska. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara franska eller engelska, eftersom hon föddes i Montreal i det franskspråkiga Quebec, bodde i två år i Singapore innan hennes föräldrar bestämde sig för att flytta hem till Norge.
–Och till Sverige kom jag för att gå på KTH och här blev jag kvar, säger hon.
Betongbranschen är idag en utpräglat manlig bransch, även om byggindustrin successivt blir mer könsneutral. Det beror inte minst på att allt fler kvinnor söker sig till samhällsbyggarlinjen, som Väg och Vatten och Lantmäteri idag heter.
–När jag gick på KTH i slutet på 80-talet var vi 30 procent kvinnor. Idag är hälften kvinnor och det är väldigt positivt. På sikt innebär det att det också kommer in fler kvinnor till byggsektorn och betongbranschen, säger Lise Langseth.
Hon tillägger att byggsektorn erbjudit henne många spännande och trevliga arbetsuppgifter under åren.
Några nackdelar med att vara ensam kvinna i en så mansdominerad bransch, tycker hon inte att det finns och inte heller har det legat henne i fatet att vara kvinna när det gäller att ta sig fram i karriären.
–Nej, det enda jag har märkt är att jag som en av få kvinnor får dansa så mycket i samband med kongresser och konferenser att jag kan få ont i fötterna. Å andra sidan älskar jag att dansa, så det är ju inte precis någon nackdel heller, säger Lise Langseth.
