Klyftorna mellan de rikaste och fattigaste hushållen har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Det visar SCB:s siffror över disponibel inkomst det vill säga inkomst efter skatt. Den tiondel av befolkningen som är rikast har fått se sina inkomster öka med hela 63 procent sedan 1991.
Motsvarande siffra för de tio procenten fattigaste är 1,7 procent. Den gruppen innehåller dock många individer som inte är representativa, till exempel svenskar som bor utomlands. Men även om man ser till gruppen över, de mellan 10 och 20 procenten fattigaste, är skillnaderna stora. Deras inkomster har bara ökat med 18 procent sedan 1991, vilket kan jämföras med mellanskiktet vars inkomster ökat med mellan 30–40 procent.
– Medelsvenssons inkomster har ökat väldigt mycket, men botten följer inte med. Om man tittar på vad det är som gör att folk inte följer med upp beror det till stor del på att de står utanför arbetsmarknaden, säger Björn Halleröd professor i sociologi, vid Göteborgs universitet.
En annan förklaring är att maxersättningen i a-kassan och socialbidragssystemet inte hängt med i utvecklingen.
– Om man tar socialbidragsnormen är den i dag inte så skild från den man bestämde 1985. Man kan ju fundera på vilka andra som skulle kunna tänka sig att leva på 1985 års standard.
När Björn Halleröd ska förklara vilka som är fattiga i Sverige i dag hörs det på rösten att det inte är första gången han får frågan. Svaret är att de som står långt ifrån arbetsmarknaden, det vill säga ungdomar och invandrare, är de som har minst marginaler.
– De fattigaste har inte fått lägre inkomst, de har bara inte följt med uppåt och då tänker man kanske: det spelar väl ingen roll. Men jag tror man måste ha argumentet att det visst spelar roll för utvecklingen gör inte bara samhället rikare det gör det annorlunda också.
På vilket sätt?
– Vad som krävs för att konsumera och vara en del av samhället förändras. Det handlar om allt möjligt, fritidsaktiviteter till exempel. Och om man går tillbaka till 90-talet gick man på Posten och betalade räkningar. Det är jättesvårt nu. För att göra samma sak ska man helst ha en dator med internetuppkoppling.
Sverige är inte ensamt om att se toppen dra ifrån, så är fallet i de flesta länder. Det beror bland annat på en ökad inkomstspridning. Höginkomsttagare har blivit mer och mer belönade för sina kapaciteter enligt Daniel Waldenström, professor nationalekonomi på Uppsala universitet.
–Det finns vissa sektorer och yrken som är mer värdefulla till exempel yrken inom internet- och finanssektorn. De kompetenserna ger högre avkastning i dag än vad de gjorde för 20 år sedan.
Ett av politikernas verktyg för att utjämna inkomstskillnader är skatten. Skatternas totala effekt i Sverige är utjämnande genom att de som tjänar bäst betalar mest i skatt, men den effekten har minskat något under 00-talet, enligt Daniel Waldenström. Regeringens skattepolitik har också gynnat de som har jobb.
– Den i särklass största förändringen är jobbskatteavdraget. Det är en oerhört stor skattesänkning, men den har tillfallit hela den arbetade befolkningen. Till och med pensionärer har kompenserats genom sänkta skatter de senaste åren.
Allt kan dock inte politikerna styra via skattsedeln.
– Vi har en högre grad av konkurrens från större delar av världen. Det betyder inte att arbetskraften konkret behöver flytta utan det räcker med att vi har en handel som gör att varor eller tjänster som vi köper utifrån konkurrerar med varor som vi producerar inhemskt.
En annan faktor som gör att klyftorna ökar är att de rikaste i samhället har högre kapitalinkomster. Inklusive kapitalvinster har de rikaste tio procenten fått se sina inkomster öka med hela 74 procent de senaste 20 åren. Flera skattemässiga förändringar har gynnat de kapitalstarka i samhället till exempel avskaffandet av arvsskatten och förmögenhetsskatten. Och det är inte alltid den politiska färgen som styr skattereformerna.
– Socialdemokraterna avskaffade arvsskatten. En skatt som faller specifikt på de allra förmögnaste. Man gjorde undantag i förmögenhetsskatten för den rikaste familjen i Sverige, familjen Persson. Vilka fördelningspolitiska ambitioner man har i praktiken är inte alltid kopplat till vad man säger sig vilja ha.
