Stockholm
En ensam man huttrar i blåsten. Han står vid en busshållplats på den forna paradgatan Woodward Avenue. Vinden ligger på och pepprar med små snökorn.
I Detroit åker man bil. Om man har råd.
Regina Abbott börjar bli lite arg. Bussen kommer aldrig, tycker han.
– Jag monterade grillar på Cadillacbilar, säger han och blicken riktas stint mot en punkt där bussen borde komma.
Han ska åka ut mot förorterna. I bakgrunden tornar världens bilhuvudstad upp med sina skyskrapor. Redan på 1920-talet sträckte de sig upp mot himlen, vindlande torn som sköt ända in i framtiden. Mobiliteten var i sin linda och Detroit blev själva sinnebilden av den nya världen där Fordar, Chevroleter och Chryslerbilar satte folk på hjul.
Regina Abbott gräver i jeansfickan efter sin röda cigarrettändare. Det doftar svagt av alkohol när han blåser ut första halsblosset.
Hans mormor fixade Cadillacjobbet åt honom. Sedan fick han sluta. Han nämner något om droger och att han nu är arbetslös. Regina Abbotts jobb är ett av de 520 000 som försvunnit delstaten Michigan sedan år 2000. I december 2008 hade Michigan USA:s högsta arbetslöshet, 10,6 procent – den högsta månadssiffran sedan 1984.
Nu håller Regina Abbott på att ta körkort. Han har precis varit och tränat på frågorna.
– Jag vill bli chaufför, säger han men tillägger att han tar det i sin egen takt.
När nu skyskraporna sträcker sig upp mot himlen bakom honom är de som förvridna dokument av en modernitet som inte längre finns. Mitt i centrum kan varannan skyskrapa vara igenmurad och grafittisprejad på bottenplanet, medan övervåningarnas gistna fasader har sönderslagna fönster eller plywoodskivor. Det är något lätt poetiskt över det.
Här kan du köpa en egen öde skyskrapa för 10 000 dollar. Annat var det 1950. Då balanserade Detroit på sin topp. Allt bara växte och gick framåt. 1,8 miljoner invånare bodde i landets åttonde största stad där per capita-inkomsten var 16 procent över snittet i USA. Innerstaden levde och många svarta flyttade hit från södern. Men spänningen ökade mellan olika grupper. Samtidigt flyttade Ford, GM och Chrysler fabriker ut till förorter. Och förfallet började i innerstaden.
Nu är befolkningen i princip halverad till drygt 900 000 människor efter att antalet anställda inom bilindustrin har gått ner till en tredjedel – 191 000 personer – jämfört med för tio år sedan, enligt Wards Automotive Group. Och den tredjedelen gör en miljon färre bilar än för tio år sedan.
Nu dras dessutom proppen ur ordentligt. Första kvartalet ska GM tillfälligt stänga sex fabriker i Michigan för att minska produktionen med en tredjedel. GM och Chrysler har pengar i sina kassor fram till den 31 mars. Därefter vet inte ens GM:s högste chef Rick Wagoner vad som händer.
Allt tycks hänga i luften och flyttlassen går nu inte bara till förorterna – utan söderut. Men Kelly och Heather Lynch med barnen Megan, 3, och Brendan, 8, hoppas på en framtid i Detroit. De bor i villaförorten Southfield, ett av Detroits allt färre medelklassområden där de vita enplansvillorna från 1960-talet ligger i snörräta rader. Kelly Lynch är både civilekonom och högskoleingenjör och jobbar sedan åtta år som utvecklingsingenjör på GM:s "tech center" där över 10 000 GM-anställda finns.
Utanför står två bilar. Båda från GM. Kelly Lynch kör till vardags med en GMC Sierra – en stor fyrdörrars pickup.
Det doftar gott av lamm, potatis och blomkål från köket.
Det är Kelly som lagat maten.
– Skriv det! Det här händer inte ofta, skrattar Heather Lynch, som jobbar som assistent på en tandimplantatklinik, från köksbordet.
Southfield ligger fem kilometer från Detroits öde centrum. De ser sällan någon anledning att åka dit.
Båda är från en mindre stad några mil norrut och flyttade tillbaka till Michigan efter att ha bott på andra håll i USA under flera år. Men de längtade hem och har nu fått se en hembygd i ständig nedgång.
Plötsligt kikar treåriga Megan fram bakom en köksstol. Ögonen är stora och hon och ler stort.
Heather tittar begrundade på henne.
– Skolorna är bra här i området fram till High School, sedan ska vi försöka byta skola till ett annat område, säger hon.
I september såldes ett enfamiljshus nära Detroit City-flygplatsen, bara ett par mil från Kelly och Heather Lynch, för 1 dollar. Jo, 1 dollar. Mindre än två år tidigare, i september 2006, såldes samma hus för 65 000 dollar.
Detroit inte bara ligger sämst i arbetslösstatistiken, utan är även jumbo när det gäller hur många hus som måste lösas in av bankerna: 3,7 procent av husen i Detroit löstes in 2007. Staden Cleveland i Ohio kom tvåa med 3 procent. Hus som sedan säljs på auktion.
Så kryper det fram.
Det senaste året har hus börjat säljas på auktion även i deras område. Vi kommer in på framtiden och de är ändå försiktigt positiva.
– Visst är vi oroliga, men vi är båda från trakten och vill bo kvar här. Om Kelly får behålla jobbet, säger Heather och tittar med rynkade ögonbryn på sin make.
– Jag känner mig ändå inte orolig. GM jobbar allt mer med globala delar till bilarna och jag jobbar med att utveckla diagnosutrustning för alla bilar i koncernen, säger han.
Då är han mer orolig över sin pension.
– Jag kollade innan jul och jag får 85 dollar i månaden från GM, säger han och ler. Nu funderar han på att söka reservofficersutbildning. För att göra sin plikt, säger han.
Och så för pensionen.
Tror ni att utvecklingen vänder i Detroit?
Plötsligt smattrar det i trappan från källaren. Av tassar. Den elva år gamla golden retrievern Hunter kommer flåsande och vill bli klappad.
– Det kommer att ta många år, säger Heather Lynch och kliar Hunter under hakan. Jag tror bilindustrin kommer att vara mindre, men finnas kvar.
En som tröttnat på bilindustrins osäkerhet är Linda Denton, 38. Hon jobbade i tio år i produktionen på en Fordfabrik. Nu sitter hon i en lektionssal som badar i lysrörsljus på Oaklanduniversitetet, sex mil utanför Detroit.
Hon petar, oändligt försiktigt, med en nål i något som ska likna ett armveck – men det är en attrapp som sjuksköterskestudenter får öva på innan de tar ett skarpt blodprov på en människa.
– Jag vill bli narkossköterska, om betygen räcker, säger Linda Denton under djup koncentration.
Hon läser sedan i höstas till sjuksköterska på ett program som kallas DAWN – Displaced Autoworkers for Nursing. Det är skräddarsytt för sparkade bilarbetare. Men bara 51 personer fick chansen i höstas av totalt 250 sökande.
Egentligen är det två års väntetid för att få läsa till sjuksköterska eftersom sjukhusen och universiteten saknar resurser. Och studenterna brukar få betala terminsavgiften på 21 000 dollar själva. Men Linda Denton är privilegierad – på flera sätt. Hon blev inte sparkad på grått papper utan fick ett avgångsvederlag på 100 000 dollar av Ford.
Hon har fått några beska kommentarer av medstudenter om att hon åker i en gräddfil.
– Det här är guds gåva, säger hon och tycks verkligen mena det.
Myndigheterna räknade 2007 att det ska fattas 7 000 sjuksköterskor i Michigan 2010. Men även här samlas mörka moln på himlen. Sjukhusen drabbas nu hårt av nedskärningar när alla arbetslösa inte kan betala sina sjukhusräkningar.
– Jag är ändå hoppfull om att få ett jobb, säger Linda Denton.
Hon är lågmäld, gift och har två barn i orten Romeo i Michigan. Hennes man jobbar också i produktionen på Ford.
– Jag hoppas bara att han får fortsätta jobba tills jag går ut om ett och ett halvt år. Annars kan det bli tufft.
Men det blir bara en omgång med bilarbetarsköterskor. Sedan är det slut – trots stort intresse. Henry Ford Health System, knutet till bilbolaget Ford och med 25 vårdinrättningar runt Detroit har sagt nej till fortsatt finansiering på grund av krisen. Och universitet ensamt kan inte klara det.
Går det egentligen att vända utvecklingen i Detroit?
Jim Rhein är arbetsmarknadsanalytiker nio våningar upp med en hänförande utsikt på Michigans delstatskontor.
– Tar GM, Chrysler och Ford sig bara igenom det närmaste året kan framtiden vara hyfsat ljus. Bilindustrin ändras just nu i sina grundvalar när det gäller miljöteknik, säger han och menar att det också finns optimism bland underleverantörer som gör till exempel batteriteknik.
Tar sig bilbolagen igenom 2009?
– Det vet ingen i dag. Vi vet inom sex månader. Men det innebär att leva eller dö för regionen, säger Jim Rhein.
Tillbaka till busshållplatsen på Woodward Avenue.
Bussen kommer och Regina Abbott kliver på. De flesta i bussen är svarta. Flera saknar tänder i framkäken. Turister brukar avrådas från att åka buss. Någon mil ut blir förfallet blir mer öppet och brutalt. Hela kvarter dyker upp med skyltar på skyltfönstren om att husen är "till salu" eller "för uthyrning". Ibland är fönstren utslagna.
Regina Abbott kliver av hos sin kompis som han ska hälsa på. Och tittar mig för första gången på allvar i ögonen.
– Det blir som det blir, säger han och försvinner hukande mellan husen.
Det pyser till när dörren stängs och en ung kille med brun munkjacka kommer in i värmen. Busschauffören är pratsam, ler med ögonen och låter udda vara jämt när han saknar 50 cent.
Det verkar inte vara första gången.
